Ibland halkar jag ner i cynism och uppgivenhet. En kväll med ungdomarna från Rädda barnens musikprojekt botar mig den här gången. Fantastiska ledare och engagemang hos de skoltrötta eleverna som återfår glädjen genom att göra något de tror på. Och underbara tanter från Rädda barnen som skapar en värdig inramning – lite utanför det vanliga kommunala.
Jag har varit på disputation. Min vän och kollega Fanny Jonsdottir har presenterat en omfattande kartläggning av små barns relationer. Läs hela avhandlingen här. Kort presentation här.
Fanny har ambitionen att beskriva och kategorisera barnens relationer i utanförskap, kamratskap och vänskap. Det är ett spännande ämne och möjligheten att förstå vad som kännetecknar barns relationer är lockande. Men – vad händer när man gör en sådan indelning? Går det att undvika normativitet? Finns det någon skillnad mellan självvald och påtvingad ensamhet?
Vi har en stark bild av att relationer är bra och leder till hälsa och studieframgångar. Utvecklingspsykologin är full av tankar om gemenskapens betydelse för harmonisk personlighetsutveckluing. Vi har lyft fram Vygotski och samlärandet som en överordnad tankefigur för lärande. KASAM betyder känsla av sammanhang och används som tankemodell för att förebygga problem i socialpsykologiska modeller.
Utanförskap är inte bra – det leder till depression och dåliga prestationer. Denna syn finns även i läroplan som ger personalen i uppdrag att skapa miljöer som gynnar goda relationer. Barnen tycks ha rätt till att vara omtyckta. Det blir då ett pedagogiskt misslyckande för personalen på de förskolor där det finns barn som inte blir valda. De har svikit sitt ansvar och gränsen mot kränkning och mobbning är hårfin.
Här uppstår mina problem – och jag är ändå i hög grad bärare av denna människosyn som hyllar relationer som det högsta goda. Jag har sett smärtan hos de barn som inte lyckas ta sig in i gruppen. Jag vet hur ont det gör för föräldrar som inser att deras barn inte är populära. Ändå vill jag att skola och förskola ska vara mindre besatta av relationer och gemenskap.
Förskolan bygger i viss mån på att människor är utbytbara. Personal och barn passerar förbi i ett ändlöst flöde. De befinner sig i samma rum och ibland lyckas de ha roligt tillsammans. Relationer byggs och löses upp. Alltför stor närhet betraktas som störande och hotar den allmänna trevligheten. Därför tror jag att en del barn väljer att ställa sig utanför detta. Tilliten är ömtålig och varje gång du öppnar dig riskerar du att bli sårad.
Jag tror på den ensamma människan. Vi föds och dör ensamma. Livet är en ljusglimt i ett evigt mörker. För att göra detta mindre outhärdligt klamrar vi oss fast vid varandra i ett försök att lindra den existentiella ensamheten. När jag som tonåring läste Hesses Stäppvargen var det som en befrielse. Ensamhet är ingen skam. Gemenskap är inget tvång. Du behöver inte vara populär för att vara värdefull. När du inser att andras uppskattning inte motsvarar den sanna bilden av ditt värde – först då är du fri.
Om det nu är viktigt…
Andra bloggar om: Bedömning, Estetiska processer, Högskola, Lärarutbildning, Normativitet, Personligt, Utbildning, Förskola, Politik
En del av oss lever av självömkan och medlidande. När vi inte orkar hitta egen glädje är det frestande att njuta av den uppmärksamhet som sjukdom och elände borde kvalificera (enligt bilden av livet som styrt av en högre rättvisa).
En väns mamma började bli riktigt gammal och skröplig. Hon hade hela sitt liv varit en ganska egocentrisk person och under de sista åren ökade denna tendens. När mamman fick besök av sin son var det med ytterst besvärad min hon lyssnade på en historia om en person som var ung och drabbad av sjukdom och olika olyckor.
Efter en stunds tystnad säger mamman
– Det är ändå mest synd om mig
Kanske många av oss skulle tänka så – men det är inte alla som skulle ge efter för impulsen att säga det.
Att lyssna på Filosofiska rummet och köra bil genom Skåne på en söndagseftermiddag är en njutning. Dagens program handlade om människans förmåga att skapa mening åt sina liv genom att göra berättelser som ger sammanhang och betydelse åt det som skulle kunna beskrivas som meningslöst. Hur vi med ord försöker besvärja den stora förolämpningen – döden.
Peter Gärdenfors beskriver berättelserna som en evolutionär kraft. På ett individuellt plan vinner de personer som har förmåga att hitta på de bästa undanflykterna – på ett kollektivt plan vinner de grupperna som har de kraftfullaste myterna som förklarar varför just de har mycket att vinna på att hålla samman.
Människan tycks vara en varelse som hela tiden söker samband och är ytterst beredvillig att fylla i tomrum i berättelser. Om vi ser en tavla med två främmande människor så är de flesta av oss helt övertygade om att de har en gemensam historia och framtid. Vi står inte ut med slumpen som princip. Allt måste ha en mening – hela tiden.
Se på bilden ovan! Vilken relation har personerna till varandra? Jag har ingen aning men ändå fyllt i alla luckorna för att det ska bli meningsfullt.
Så mitt sommartips är att tanka ner en årgång filosofiskt rum och ladda mp3-spelaren. Podradio är vanebildande. Det är inte lika spännande som Stig Larssons nya bok – men mycket nyttigt för sådana som tvivlar på det goda samtalets kraft.
…hittade jag på stranden i Goa. Grabbgäng åker dit för att supa och vara tokiga på stranden. Fnissiga högar av machopojkar som har smitit från karriär och familj för att leva det vilda livet.
Högtidligt poserande och blicken stolt mot kameran. I hembyn sitter mamman och planerar ett passande äktenskap för guldgossen.
Frågan är varför jag tycker att de här pojkarna är charmiga och lite gulliga när jag har så svårt för motsvarande gemenskaper i Sverige? Kanske är det den där naiva oskuldsfullheten som rör mig. De är del av världens snabbast växande ekonomi och troligen välutbildade och om de sköter sig kommer de att tillhöra vinnarna i samhället.
Ungefär så måste världen ha sett ut för mina föräldrars generation på femtitalet.
Jag arbetade mycket med att konstruera en bild av manlighet när jag arbetade på förskola och gjorde en film med männen på Gubbabacken. De är ganska olika och äventyret är väl att dekonstruera samma manlighet utan tappa det som på något sätt vibrerar under ytan.
För alla som funderar över gåtan Zlatan kanske filmen om den kaxige fotbollsspelaren kan ge ledtrådar
Andra bloggar om: Förskola, Normativitet, Lärarutbildning, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Politik, Skola, Indien, Personligt,
Idag har jag sett studenter redovisa en uppgift som enligt instruktioner handlar om skapande processer och “lärande miljöer”. Det är inte miljöerna som ska lära sig något – begreppet utgår snarare ifrån en teori som menar att vissa miljöer ger underlag för det som vi lärare kallar för “lärande”. Det hela pekar mot pedagogik och mätbar nytta.
Min roll borde vara att leda in dem på tanken att det är viktigt hur miljöerna organiseras och vilken betydelsefull roll pedagogen har i barnens lärande. I stället märkte jag att min tanke gled iväg och att flera av redovisningarna var en aning ängsligt pedagogiska. Energin och kreativiteten neutraliserades av de goda avsikterna. Studenterna ville gärna visa att de tagit till sig litteraturen. Fokus hamnade på allmänna tankar om lärande och hur en lärare bör agera. Jag ville hellre att de skulle visa vem de är och hur de tänker.
Vi lärare jämför våra reaktioner, ser gemensamma mönster och försöker förstå varför dessa redovisningar är annorlunda jämfört med tidigare år. Är det instruktionerna? Sättet att introducera uppgiften? Har vi varit för tydliga/otydliga?
Ibland är vi snabba att vara självkritiska och många studenter tycks uppskatta uppgiften och redovisningen.
– Äntligen något som vi förstod!
En obehaglig slutsatsen skulle kunna vara att estetik och pedagogik inte trivs tillsammans och försöken att föra samman dem skapar förvirring. Lärandet tar över och det traditionella kunskapsmålen trycker undan det som skulle kunna vara uttryck, energi, kreativitet och lust. Min världsbild bygger på att bra pedagogik är berörande och har en botten i känslomässiga upplevelser. Därigenom är de oförutsägbara och svåra att fånga in i kriterier som är generella och rättvisa. Denna otydlighet skapar ångest hos studenter som gärna vill röra sig på säker mark. Går det att lära sig något på säker mark?
Dessutom är jag misstänksam mot själva tanken på att vissa miljöer är mer lärande än andra. Just nu skulle jag behöva vila i ett tyst vitt rum i ett halvår för att rensa ut alla intryck och alla snabba beslut som rusat igenom mitt huvud den senaste tiden. Saltvattentank och klosterretreat skulle också kunna gå bra. Men då har jag individualiserat begreppet till det meningslösas gräns.
Jag har problem med det politiskt korrekta och är uppfödd med en viss beundran för de gemytliga danskarna som inte krånglar till umgänge utan gärna vill hygge sig med en bajer.
De två stora bryggerierna är idag ett och skillnaden mellan det folkliga Tuborg (Vornaer smager en Tuborg best? Vergang!) och det lite finare Carlsberg (Glyptotek och kultursponsring) är idag borta. Ändå kan jag inte låta bli att hoppa till när jag tar del av Carlsbergs sommarerbjudande som finns på baksidan av baksidesetiketten. Du måste alltså ta loss den för att kunna ta del av informationen. På sextitalet hade herrtidningarna hemliga sidor som man fick sprätta upp – lite av samma känsla.
Det första är ett generöst erbjudande om en spännande tävling där du kan vinna en komplett grillfest med mat, dryck och egen grillmästare. dessutom får du behålla grillkonstens RollsRoyce – en äkta Weber.
Men sedan finns det en bonuspremie där du även får njuta av tre bikiniklädda ölpiger “Få de kolde Carlsberg serveret med stil”
Antagligen är jag lite konservativ men jag är glad över att denna reklam knappast hade varit möjlig i Sverige. Efter förra veckans fotbollsmatch kanske vår beundran för danskarna har minskat ytterligare?
Eller gräv där du förstår?
Utanför Malmö högskola brummar kraftfulla maskiner. Uttråkade akademiker rusar till fönstren och drömmer sig bort. Tänk om man ändå fick göra något nyttigt…
Visdomsorden från Timbuktu framstår som tidsbundna. Vad har han gjort för att bli en del av detta pretentiösa och pompösa bygge? Citaten gör ett nervöst intryck av politisk korrekthet och smygdjup. Hur tänkte de?
Fontänerna är också kontroversiella. Vid hård ostlig vind dränker de byggnaden i smutsigt hamnvatten. Ett cyniskt ögonblick tänker jag att detta är det närmaste verklighetskontakt vi kommer. Tur att fasaden är blank och konstruktionen av betong. Ingenting rår på vårt skyddande glasskal.
Att jag gick på bio och såg filmen Piaf. Underbar musik, fantastiskt skådespeleri, vackra bilder – men det är något som är djupt problematiskt i dessa filmer som är byggda på verkliga historier.Slutet är ingen direkt överraskning – men efter Titanic är det kanske fel att ställa sådana krav på en film. Poängen är då att försöka göra den nedåtgående spiralen intressant. Antingen genom att skildra omständigheterna som tillräckligt fasansfulla och predestinerande, eller genom att göra individen tillräckligt magisk och dynamisk som trots allt överlever dessa samlade djävligheter. Filmen Piaf försöker spela på båda dessa strängar samtidigt och lyckas dessutom romantisera ett drag av självdestruktivitet som gör det hela ganska svårsmält.
Genren har ett parasiterande drag och jag borde ha varit beredd på detta lidande. Min kärlek till Billie Holliday har inte helt hämtat sig sedan Diana Ross gestaltade henne på bio. Bette Middlers tolkning av Janis Joplin var sådär. Ray Charles och Tina Turner valde jag bort. Den enda filmbiografi som jag uppskattat var nog Walk the line om Johnny Cash. Kanske för att jag är helt okritisk till personen.
Därför är det med otålighet och lättnad som jag efter 150 minuter konstaterar att Edith Piaf verkligen dör alldeles för ung och utnyttjad. Om filmen hade varit tio minuter längre hade jag nog bett till gudarna att en lönnmördare skulle förkorta lidandet.
Men jag kommer att fortsätta nynna på Hymn a l´amour och musiken är fortfarande helt sanslöst bra. För en obotlig romantiker är det rena giftet…
Jag har placerat min blogg i
Malmö på bloggkartan.se
“Vägra kultur på Österlen” är en liten rörelse som väljer att ställa sig utanför den allmänna romantiseringen av en kust. De värsta avarterna finns i gratistidningarna där myterna odlas hänsynslöst.
Värst är Österlen360 som är olidligt pretentiös med uttalat finkulturella och folkbildande ambitioner. I senaste numret får vi en bakgrund till comedia del arte-traditionen. Varför? Och varför väljer affärsmän att annonsera där?
Mest förvirrande är Nya upplagan där Lars Yngwe har samlat en lustig blandning av kulturpersonligheter och högstadiekrönikörer. Oräddhet brukar jag tycka är bra men här pekar det mer mot kollektivt kamikaze.
Seriösast är Det händer på Österlen som ges ut på engelska och tyska. Det luktar turistbyrå över produkten.
Roligast är Österlenmagasinet som blandar oblyg textreklam, nyskrivna pekoraltexter till kända melodier och kommunala notiser. Den ofrivilliga komiken är grundtonen, men radannonserna är bra och loppmarknadsinformationen korrekt.
Jag älskar riktiga köpetidningar och dras till dessa gratistidningar av mystiska krafter. Skillnaden är stor och kärleken till språket är inte alltid besvarad. Det finns något oförutsägbart som är lockande – och bra för självförtroendet. Alla kan!
Tysta tankar 
