En viktig förändring till hösten är att målen för alla kurser vid landets alla högskolor ska vara formulerade på ett sätt som är möjligt att förstå och att examinationsformerna ska vara så konstruerade att de verkligen fokuserar på kursens mål. Det ska alltså inte finnas diciplinerande prov (sådana av stickprovskaraktär som försöker diciplinera studenterna att gå på föreläsningar eller läsa vissa böcker) Arbetsgivaren ska veta att studenten verkligen kan det som utlovas i kursplanen.
Å andra sidan ska allt som sker i kursen också examineras. Det ska alltså inte finnas lösa trådar eller uppslag som k-a-n-s-k-e faller på plats längre fram under utbildningen.
Målen ska skrivas på golvnivå – det betyder att det är slut på att sikta mot stjärnorna och kanske hamna bland trädtopparna (eller i blåbärssnåret)
Jag har tagit till mig detta och kan t.o.m. se vissa fördelar. Studenterna förstår vad som förväntas av dem. Vi lärare kan fokusera på baskunskaper, färdigheter och värderingsförmåga. (De tre målkategorierna)
Men sedan kommer problemet med det som skulle kunna kallas VG-nivå. Om studenterna redan har uppnått kursens mål – hmmmm…. då måste det gå att beskriva en särskild kvalitet som anger h-u-r de har uppnått detta mål. Dessutom måste vi skapa examinationsformer som ger utrymme för studenterna att vissa denna kvalitet.
Här kommer VG-kriterierna för den första kursen som möter studenterna på lärarutbildningen
För betyget G krävs att lärandemålen uppnås. För betyget VG krävs dessutom att studenten visar att hon/han har ett tydligt analytiskt förhållningssätt till kursens centrala begrepp och tankemodeller och att hon/han kan använda och utveckla både egna och andras insikter för att reflektera och problematisera. Presentationerna karaktäriseras av utmärkt språkbehandling och precision.
Detta är alltså inte särskilda mål utan kriterier. I mina ögon liknar det misstänkt mycket mål. Och ur en mycket praktisk sida vill jag veta hur tentamensfrågorna ska formuleras. Ska vi producera VG-frågor som explicit undersöker huruvida studenterna har det eftersökta analytiska förhållningssättet?
Enligt mig är detta inte möjligt eftersom vi enbart ska examinera det som skulle kallas golvnivån.
Om målet för en kurs är att studenten ska springa hundra meter på 10 sekunder – då ser jag det som ett annat mål att kräva av dem att de genomföra detta lopp med ett obesvärat leende och utan armsvett för att få VG. Jag behöver tänka vidare på frågan.
Sedan tillkommer problemet med den där estetiska presentationen som ska bedömas utifrån “precision”. Vad är det som presentationen ska vara precis i förhållande till? Verkligheten? Upplevelsen? Erfarenheten? Tolkningen?
Jag skulle kunna stå ut med att vi försöker skapa kriterier inom estetiken som handlar om
- Uttrycksfullhet
- Fantasifullhet
- Självständighet
- Förmåga att utnyttja förebilder
- Teknisk skicklighet
- Kommunikationsförmåga
- Skönhet(???)
Men precision – nej det tror jag är ett olyckligt ordval när det gäller estetik. Det förutsätter en samsyn när det gäller objektet som inte bör finnas. En positivistisk kunskapssyn som jag vill slippa. Mångtydighet är bra i min värld och VG-möjligheter bör finnas även för dem som kan se livet ur olika perspektiv.
Har dessa tulpaner precision i förhållande till något?
Andra bloggar om: Bedömning, Lärarutbildning, Estetiska processer, Högskola, studentinflytande, Normativitet, Förskola, Politik, Musik, Skola, Personligt, Utbildning, Uncategorized
På torkställningen ligger några förtorkade nypon. Jag vill komma närmre. Mycket närmre. Kameran hjälper mig att se detaljer som jag tidigare bara iakttagit med förströddhet. Att ”se” genom att göra något främmande. Jag var 19 år när jag först hörde talas om ryska formalister. Sklovskij var en av dem som menade att vi måste bryta med det rutinmässiga för att upptäcka världen. Nu förstår jag vad han menade. Livet handlar inte om att känna igen utan att förundras. Går det att lära ut?
1) Resor med moster Augusta – gästspel från dramaten på Hipp – varm sommarkväll – kvavt – fina platser på andra raden. Jag vaknar av att Ernst-Hugo Järegård står lutad över mig och spottar fram orden. Resten av salongen är bortkopplad – all energi är riktad mot mig. Jag fattar vinken och sätter mig upp.
Så ropade vi när vi spelade kulor. Jag var fem år och hade flyttat till Persborg från Stockholm. Det var viktigt att markera samhörigheten med ett system av regler och risken var stor att det skulle komma stora killar och ändra på de dolda överenskommelserna. En fyrapyra skulle kastas på från sju stegs avstånd, (men vad var det egentligen för storlek på stegen…) Om vi inte talade om att reglerna fanns – ja då gällde de inte.
Allt beror på hur man ser det. Fotavtrycket fortsätter att fascinera mig. Jag vet att det är en fördjupning och att bilden är tagen tidigt på morgonen med solens strålar in snett nerifrån höger.
Tysta tankar 