Kursen “Att bli lärare” är det första studenterna möter när de börjar sin lärarutbildning. Kursplanen är ny och vi lärare brottas med att försöka omsätta målen till något som liknar undervisning och examination. En del formuleringar inbjuder till skiftande tolkningar.
Kursmål:
utifrån egen dokumentation av barns och ungas uppväxtmiljö i dialog med kurskamrater kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.
Mats första kommentar:
Är det miljön eller barnet som ska stå i centrum för dokumentationen? Om vi väljer ”barnet” riskerar vi att hamna i utvecklingspsykologi och alternativet “miljön” pekar mot sociologin. För att dokumentera barn behöver vi komma nära dem och hitta former för dessa möten som är etiska. Något som inte är alldleles enkelt på en massutbildning. Om vi å andra sidan fokuserar på miljön finns det en uppenbar risk att vi hamnar i traditionella områdesstudier och statistiska hårddata. Går det att hitta en väg mellan dessa grynnor?
En möjlighet är att det är barnets upplevelse och tolkning av miljön som vi ska betona. Då får vi ett barnperspektiv och kan koppla till en diskussion om behov och goda uppväxtmiljöer.
En annan väg är att utgå från studenternas frågor: Vad är de nyfikna på? Vad är det de tror att de behöver veta mer om? Vilka brister ser de i sina erfarenheter? Samtidigt får vi en diskussion som lyfter fram hur präglade är vi av våra uppväxtmiljöer.
Ibland möter jag en oroande form av determinism i bland studenterna. Som om vulgärmarxismen och vulgärfreudianismen har stämt träff i en strukturalistisk skepnad. Ovanpå detta konstruerar en del studenter en lärarroll som dryper av godhet och självbelåtenhet.
-Vi ska hjälpa de stackarna som inte har haft det så lätt…
Nåja det kanske ska vara så – och konstigt engagemang är bättre än inget. (Och nu kände jag mig väldigt cynisk och gammal)
Ett annat mer tekniskt sätt att förhålla sig till uppgiften är att se det som en färdighetsövning i dokumentation. Så här gör man för att samla in uppgifter – men då blir det ett ganska stort glapp till den andra delen som är synnerligen kvalificerad:
“kunna reflektera över barns och elevers utveckling och lärande i skolan bland annat ur aspekterna genus, klass och etnicitet.”
Här hoppar minst sex svåra ord upp och biter oss i näsan – men om vi låtsas att vi har en gemensam tolkning av
“reflektera”, “utveckling” och “lärande i skolan” (för det gäller väl inte enbart “utveckling och lärande i skolan” … och varför ska vi inte befatta oss med det lärande som sker utanför skolan – men det är en helt annan historia)
Om vi hoppar över dessa fallgropar (jag har redan använt “grynnor” och blindskär tycker jag är fjompigt) då står vi där med de tre aspekterna (varför heter det inte perspektiv längre????
Genus
Klass
Etnicitet
Jag gillar högt ställda mål – men ser uppenbara svårigheter med att leva upp till dessa krav. Risken är uppenbar att “aspekterna” blir något som vi lärare försöker klistra på det insamlade materialet i efterhand. Vi talar alltså om den berömda jästen i ugnen. Och då är vi tillbaka i en tradition där målen är önskelistor i stället för baskrav.
Vår i Malmö. Efter en kall helg skiner solen över Gustav Adolfs torg. Vi som har längtat efter våren dröjer oss kvar i solen trots att en snål vind sveper mellan husen. Några har antagligen längtat mer än andra. En ensam gatumusiker erbjuder ett svårsmält alternativ till panflöjter och romskt dragspel. Som ett sista rosslande ur gravens djup sjunger han ohörbara ramsor mellan hårt distade gitarrslingor sipprar ut ur en batteridriven femwattare. Är det på riktigt? Vad försöker han säga? En gatumuskiker ska behaga sin publik och locka oss att skänka några småslantar för en stund förströelse. Här möter jag något helt annat – eller är det bara jag som inte förstår att även den svartaste depressiv hårdrock vill möta sin publik.
Tysta tankar 