I samförståndet glada tid…

hand
Jag har varit på fortbildning. I ett rundabordssamtal har företrädare för de sex enheterna förklarat vad som egentligen menas med vetenskaplighet. Samförståndet var djupt och innerligt och ivern att vara varandra till lags kändes betryggande. (Om man nu inte är misstänksam mot den här koncensualismen som egentligen står i skarp konflikt med det som man skulle kunna kalla ett kritiskt förhållningssätt). Jag är naturligtvis glad över att vi är så milda i tonen mot varandra mellan enheterna – men nu framstår vetenskapssamhället som närmast monolitiskt. Inga sprickor i fasaden här inte! Jag skulle föredra ett upplägg som demonstrera de maktkamper som försigår under ytan. Helst ingen pajkastning – men gärna något som antyder att det finns utrymme för förhandling. Alternativet är att vi alla är passagerare på den stora goda atlantångaren som för oss mot det harmoniska landet framtiden. Under ytan pyr normativiteten och den traditionen slänger vi inte av oss utan omfattande kompensationer. Om vi inte får säga hur det ska vara – vad ska vi då prata om?

Debattledaren var ytterst beredvillig och ställda milda retoriska frågor som alla gärna höll med om. Mina tankar gick till den gamle lokalradioreportern Walde Bengtsson som ofta ställde frågor typ: “Det är inte så att du anser att det är viktigt att värma upp ordentligt och ta på sig dubbla vantar innan du går ut och gör ett nytt rekordförsök i kula som ju de flesta anser är en väldigt viktig gren och där vi har stora chanser i SM som går i Nässjö om tre veckor…”

En allvarligare fundering gäller den av deltagarna som menade att vetenskapligheten är ett sätt att höja lärarkårens status. Vi skulle s.a.s. “ha på fötterna” i mötet med föräldrar och makthavare.

Jag tänker på det ljuva sextitalet då den vetenskaplige läraren dök upp – starkt förankrad i positivism och behaviourism. Den rätta vetenskapligt beprövade metoden var lösningen på den tidens problem. Läromedlen var i princip “lärarsäkra” och lärarens roll var att dela ut instuderingsmaterialet och rätta prov. Idag skulle vi kanske kalla det evidensbasering – men tendensen är nog att forskningen alltmer har gått mot en postmodern anda och att det finns en misstro mot den stora Metoden som löser alla problem. Vi lever i motsägelsernas tid och en central kompetens idag är att hantera komplexitet. Frågan är om denna färdighet ger status i en tid då riksdagsmajoriteten tycks vilja återinföra diciplinering och sortering som skolans huvuduppgifter.

Min undran är alltså om lärarkårens längtan efter status och samhälleligt erkännande går genom ett förvetenskapligande av professionsutbildning. Mats Alvesson har skrivit kritiskt om detta fenomen och menar att det är ett pompöst och samhällsekonomiskt oförsvarbart själbedrägeri.

Det ambitiösa upplägget

utsikt.jpg
I morgon ska vi som arbetar på lärarutbildninge ha ett gemensamt seminarium kring vetenskaplighet. Det ska bli spännande och är inte alls så neutralt och ofarligt som det kan låta. Frågan är vad som innefattas i begreppet och under ytan vilar den vaga förhoppningen om att vi kanske en gång ska bli universitet. Men då måste vi först rensa ut alla tendenser till det där andra…

Det kan vara så att vi måste dansa efter högskoleverkets pipa. Då är det viktigt att böckerna är både svåra, tjocka djupa och på engelska. Då måste vi prioritera de nyanställdas vetenskapliga meriter och en logisk följd blir att undervisningsskicklighet och erfarenhet från skolvärlden får lägre tyngd.

Alternativet är att se på begreppet vetenskaplighet från ett annat mindre nervöst håll. Det vetenskapliga blir då ett sätt att ställa frågor som förminskar kraften i lärarutbildningens två obehagligaste traditioner

1) Det normativa (Hur bör man lära barn att läsa?)

2) Det subjektiva (Hur tycker du att invandrare är?)

Genom att ställa krav på studenternas frågor och diskutera deras kvalitet i förhållande till kunskapsteori (vad vet vi om verkligheten? vad kan vi veta?, Hur vet vi det?) Då först kan vi tala om en utbildning på vetenskaplig grund
Utsikt från mitt fönster

Sedan är det alltid så roligt på den här skolan – Ambitionen har ingen måtta! Läs programmet för eftermiddagens diskussioner

Innehållet diskuteras och relateras till kursplanerevideringarna i samband med Högskolereformen 2007. Här följer några förslag till frågeställningar:

  • Vad innebär vetenskaplighet i en professionsutbildning?
  • Hur viktigt är det att det forskande arbetet är praxisnära?
  • I vad mån har de olika enheterna/huvudämnena/programmen klarat av att arbeta fram en progression för det vetenskapliga tänkandet och den vetenskapliga förmågan?
  • Rapporten lyfter fram kravet på vetenskaplighet men betonar samtidigt att många lärarstudenter vill ha en praktisk utbildning. Vad kan man göra när studenter är praktiskt duktiga men har svårt för det teoretiska och vetenskapliga förhållningssättet?
  • Det finns en kritik som handlar om att examensarbetena huvudsakligen är kvalitativt inriktade och bygger på begränsad datainsamling, mestadels genom intervjuer. I vad mån är detta ett problem? Om så är, hur kan man komma till rätta med det? Hur kan man åstadkomma en större variation?
  • I Högskoleverkets rapport om examensarbetet framhålls sjuksköterskeutbildningens examensarbeten som bygger på forskningsöversikter som positivt exempel. Är en sådan uppläggning lämplig i lärarutbildningen?
  • Hur kan det vetenskapliga arbetet bättre än hittills fungera i samverkan med partnerskolorna?
  • I vad mån kan LUT åstadkomma samma slags samarbete med partnerskolorna kring skolutvecklingsfrågor – som exemplet från Stockholm visade?

I stort sett är det väl bara AIDS och klimatförändringar som vi inte förväntas behandla under diskussionen. Dessutom ska samtalet redovisas skriftligt – är det någon som åtager sig detta uppdrag frivilligt? Min erfarenhet är att eftermiddagen bör ägnas åt att bearbeta intryck från förmiddagen

De orimliga förväntningarnas uppdrag…

jonsfils.jpg
Jag var på fest hos grannen igår och vi pratade om chefskulturer. Min kamrat menade att på hennes arbetsplats är det tradition att chefen kommer först, går sist, vet vad alla håller på med, bekräftar alla utsvultna jag, lagar kopiatorn och dessutom har en strategisk vision för hur verksamheten ska utvecklas. Jag frågade försiktigt varför de har en sådan organisation – men hon menade att så har det alltid varit och att produktionen behövde sådana här offervilliga chefspersoner. (Men att hon gjorde mer nytta i andra funktioner – vilket är en annan diskussion) Jag antydde nog att de hade en korkad organisation…

Jag har aldrig gillat när någon tar ansvar för vad jag gör och blir ofta beklämd när arbetskamrater beklagar sig över brist på styrning och kontroll. Låt mig vara ifred – men tala om när jag har gått över gränsen för det som ryms inom mitt tjänstemanna ansvar (helst lite tidigare.

Går dessa tankar att tillämpa på lärarens förhållande till studenterna. Först planera kursen och förstå kursplan, lägga schema, hitta litteratur som de kanske har nytta av, se till att kursen passar in i huvudämnet, se till att undervisningen blir varierad och examinationsformerna utmanande, lösa konflikter i basgrupperna, ge respons på texter och hela tiden vara så där lagom omhändertagande. Jag anar att denna totala lärarroll har stora likheter med en chefsroll som jag nyss avfärdat som hopplöst förlegad. En lärare som tar ansvar för allt krymper studenternas friutrymme och därmed också deras möjlighet att växa.

Ibland säger jag till studenterna att ”allt som inte är förbjudet är tillåtet” . Det är ett ganska riskabelt påstående…

En gång förskollärare…

cenacolo.jpg

Igår var jag på avtackning av en kollega som jag jobbat med i nästan 25 år. Man kan bli sentimental för mindre. Vi talade en hel del om hur det var att börja arbeta på förskola i slutet av 70-talet. Medelåldern låg runt 23 år. Chefen var nästan 30 och absolut jättegammal. Vi var fyllda av själförtroende – sådant som läroplaner och styrning låg långt i framtiden. När jag räknar hastigt så fanns det nog en hel del ambition hos gänget och ungefär hälften blev rektorer – det hade vi nog inte planerat..Det var mer världen än skolan som skulle erövras…

Vi brottades med frågan: när är det dags att gå vidare? Ingen vill ju svika sin arbetsplats och barnen. I en värld som har relationer som överordnad ideologi är karriärism det ultimata brottet. Fanns det utrymme för att utvecklas på arbetsplatsen eller var det nödvändigt att flytta för att våga förändras?

Jag vet bara att jag presenterar mig så här: Jag heter Mats, är förskollärare, men arbetar som lärarutbildare.

De som talar som att vara förskollärare “i botten” borde sänkas till motsvarande ställe i Nybroviken.

I postmodern anda är det möjligt att laborera med motstridiga och överlappande identiteter. Jag har svårt att skiljas från tanken på att det är viktigt med en kärna.

Fördomar – hur kul är det?

Jag såg ett klipp från South Park om ett farligt ord (nu har jag lagt in länken klippet tre gånger, men youtube tar bort den – använd din nyfikenhet!)och plötsligt finns skräcken för det politiskt inkorrekta mitt i plåten. Varför är detta så kul? Min tanke är att det är rädslan som är kärnan i humor. Skräcken för att det kunde ha varit jag och lättnaden över att det faktiskt drabbar någon annan.

När jag diskuterar lärarrollen med studenter finns det ofta en stark föreställning om att vara god, tänka och känna rätt. Men vad händer med oss om vi dessutom börjar skratta rätt?

Grenen som frodde den var ett tträd

På Österlen finns en gren som tror att den är ett träd. Biologiskt övermod – fast egentligen ville jag testa hur man laddar upp bilder…

Om bedömning av estetiska moment….

piasava2.jpg
En tanke bakom bloggen var att avmystifiera lärargärningen – öppna upp de sidorna som ibland framstår som otillgängliga och obegripliga för studenterna. I någon sorts dekonstruktiv anda försöka se vad som döljer sig bakom blanka kriterier och objektiverande språk.

Idag ska jag ge respons till T2-tudenter som har producerat filmer om “ungdom”. De har fått välja mellan att göra filmer om ungdomsbegreppet i någon form av dokumentarism – eller att försöka gestalta sin egen tolkning och då har det ofta blivit lite friare och mer berättande form. Igår såg jag 20 filmer tillsammans med studenterna och idag ska jag försöka sortera ut vad som är uppgiftens kärna. I responsgivningen får ju studenterna en sorts facit – vad var det egentligen han var ute efter?

Som lärare försöker jag signalera frihet och självständighet – ni måste våga pröva era egna idéer. Snegla inte för mycket på vad ni tror att läraren vill ha. Men i sanningens minut kommer de naturligtvis inse om de har lyckats eller misslyckats med att imponera på mig. Då tycks responsen från kamraterna eller tankar om det egna lärandet och nyttan av processerna vara mindre viktig.

Så här sitter jag nu och försöker formulera mig på ett sätt som bejakar mångfald (och det var 20 helt olika filmer som jag njöt av) men som inte kliver ner i ett relativistiskt träsk. Alla filmerna var verkligen inte lika bra och några förtjänar verkligen att lyftas fram som goda och inspirerande exempel. Kan jag göra detta utan att skapa nya förtryckande normer som studenterna förväntas underordna sig? Alternativet är att se diskussionen som alltför svår och enligt mig blir följden då att film hamnar i ett mystiskt konstland – där allt enbart har ett privat värde och därmed döms till marginalisering. Medan de v-i-k-t-i-g-a ämnen breder ut sig…

Den blanka lärarrollen

cell2.jpg
Hur tänkte jag när jag bestämde mig för att pröva det här med blogg? Det kan ju inte vara så primitivt att jag vill ha allt som Carl Bildt har – inte heller tror jag att min exhibitionism behöver gödas ytterligare. Kollegerna undrar försiktigt om det kommer att bli tvång på att blogga på enheten. Jag svarar undvikande och hänvisar till infogruppen… Vi diskuterar ofta förhållandet mellan den korrekta lärarrollen och det mer oförutsägbara privata. Bloggen innebär ett utforskande av detta utrymme – helt ofarligt är det naturligtvis inte. Tjänstemannens dunkla börda av neutralitet borde tygla de värsta infallen – men hur kan vi uppmuntra studenterna att vara modiga och testa gränser om vi inte delar med oss av våra tankar och tvivel?

När jag går förbi Orkanen ser jag en blank reflekterande kropp. Sluten och avvisande. Men med en mystisk lockelse bakom de skiftande spegelbilderna. på samma sätt är det ett äventyr att gå i korridorerna och se lärare som viftar med armarna bakom glasrutorna. Som hjälplösa fiskar i ett syrefattigt akvarium kippar de efter luft i sina försök att beröra studenterna. Säkert är stämningen helt annorlunda i klassrummet – som ju faktiskt har ett ljudspår också. Poängen är att den slutna avvisande kroppen och den kämpande läraren är två sidor av samma utbildning. Den officiella retoriken om utbildnings betydelse är en del av det moderna projektet – den viftande läraren som bara finns till i det direkta mötet med studenterna är den egentliga utbildningen. Går dessa bilder att förena?

Det finns en frestelse i att skriva intellektuella inlägg som riktar sig till de med samma intressen som jag själv. Men då är det väl ingen blogg? Eller finns det ingen form – och därmed ingen mall för värdering av de olika bloggarna… Jag tror att en del kolleger är oroliga för den prestationsinriktade delen av bloggskrivande. Orden ska vara kloka och väl övervägda innan de skrivs ned. Skräcken för feltolkning (eller ännu värre – fel åsikt) är varje bloggares största fiende. Mitt mål är att romantisera missförståndet och mytologisera stavfelen

Vad är en blogg?

ork4.jpg
Detta är mitt första blogginlägg – och jag prövar om det finns något intressant i gränslandet mellan privat och publikt.

Utgångspunkten är att jag arbetar som lärare – eller rättare sagt lärarutbildare vid Malmö Högskola. Vi brukar framhålla reflektionens betydelse för studenterna men är sällan goda föredömen när det gäller att bjuda in till samtal där vi inte har tolkningsföreträde. Utmaningen är att vara tänkande – men inte så tänkande att studenterna misstänker sinneförvirring – bloggen bör ju vara en fristad för att pröva tankar för det som inte ryms i den officiella överbyggnaden av policydokument och kursplaner. Tvivel och självprövning tror jag är nödvändigt för att bryta ner den traditionen av normativitiet som tynger lärarutbildningsprojektet.

Hur gärna vill jag vara “den gode läraren”? Omtänksam, empatisk, bekräftande, rättvis och klok. Samtidigt finns drömmen om att förena ett personligt engagerat förhållningssätt med någon form av vetenskaplig distans. Bloggen ser jag som ett uttryck för en kontrollerad form av exhibitionism och ett medvetet risktagande när det gäller gränsen mot det privata. Här kommer högtravande debattinlägg finnas vid siudan om mina trevande försök att hitta något ätbart inom GI-metoden