Vi har tidigare diskuterat diskuterat möjligheten att misslyckas som en förutsättning för utveckling – jag tror att de här motsägelsefulla känslorna som sången gestaltar. Jag blir lite mindre rädd av den.

Just den här veckan har varit ganska intensivt och många studenter har brottats med tekniska datorproblem. Min goda lärarsida vill skydda dem och hjälpa dem – min mer mogna distanserade sida ser det som utsökta lärandetillfälle. Jag går förbi och inser att det finns saker de måste ta sig igenom ensamma.

Men det är med viss sorg jag intalar mig att yrket är sådant. Veteranbilarnas trygghet är väldigt lockande och fotvandringens gemensamma upptäcksfärd är minst lika inbjudande.

Jag försöker nog beskriva den individuella sidan av utveckling – förlåt om jag famlar. Kursen handlar om estetik och det är ett allvarligt ämne som gränsar till existentiell filosofi. Åtminstone för mig.