Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.
Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.
De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.
Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:
”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”
Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.
”Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”
Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.
Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…
Jag läser igenom mina senaste inlägg och tycker att bloggen har blivit lite väl pretentiös. Allvarliga påståenden i viktiga frågor – politiska ställningstagande och teoretiska klargöranden, men det var inte därför jag började blogga. Jag var mer intresserad av att hitta gränsen mellan privat och offentligt – hur personlig är det möjligt att vara som tjänsteman? Vad bygger vi lärare vår trovärdighet och maktposition på inför studenterna? Kommer makten uppifrån – eller är det nödvändigt att visa vem man är i mötena?
På sommaren hyrde vi ett hus i Söderby. Jag vet inte om bilden går att tolka utifrån psykoanalytisk teori, men jag ser något stolt i blicken och sättet att manövrera strålen kanske går att koppla till spirande manlighet? Nu när jag brutit igenom nakenvallen finns det inte många tabun kvar.
Det är möjligt att ironisera över det könsstereotypa femtitalet och vilken rigid mansroll jag fostrats in i. Jag tror inte att jag skulle ha vågat gå till skolan som Lucia – det är min lilllasysters krona.
