Archive for the ‘text’ Category

När segrarna skriver historia

oktober 3, 2007

clown.JPG

Jag har tidigare skrivit om en undersökning som beskriver mötet mellan studentgrupper och lärarutbildning. Nu har jag träffat Mikael Palme och Elisabeth Hultqvist, som föreläste för lärarutbildare på Malmö högskola. Mycket av deras beskrivningar är träffande, starkt berörande och tankeväckande. Frågan om vad som händer när personer med låg utbildning, främmande bakgrund och arbetarbakgrund möter en akademisk utbildning är laddad. De nya gruppernas förväntningar på tydlig undervisning och normativt tänkande kolliderar med en akademisk tradition som premierar skriftlig reflektion.

Efter några timmar är det ändå som om någonting inte riktigt stämmer för mig. Bakom all omtanke och sociologiska beskrivningar finns det ett dolt budskap som handlar om att akademiseringen är det obetingat goda. Paradigmskiftet är ett faktum. Diskursförskjutningen är permanent. Nu gäller det att hyfsa historieskrivningen.

De grupper som inte klarar av kraven innebär ett hot mot idéen om högskolan som samhällsomdanande kraft. Forskarna försökte distansera sig från bilden av studenterna som bärare av brister – men till sist landade vi där ändå! Vi har vunnit slaget om lärarutbildningen och nu gäller det att uppfostra deltagarna i den kyrka vi kallar högskola.

Eller som Foucault sa i sin installationsföreläsning:

”Varje utbildningssystem är ett politiskt medel för att upprätthålla eller förändra tillägnelsen av diskurser och därmed också de kunskaper och den makt de för med sig”

Tanken på att lärarutbildningen skulle vara annorlunda är naturligtvis lockande, men i grunden helt felaktig och lite farlig för vår självbild. Här gäller det att vakta över de nyvunna privilegierna. När Elisabeth Hultqvist beklagade sig över att det på 80-talet hade varit ett bekymmer för henne att inte ha en lärarexamen på en lärarutbildning (men att det nu snarast var en merit) kändes det som om en dålig skräckfilm.

”Akademikern kommer tillbaka – hämnaren från seminariet slår till igen”

Mats Alvessons bok om Tomhetens triumf skulle kanske ha gjort luften lite lättare att andas – även om elitismen tar sig andra uttryck i hans värld. Lite mera cynisk kanske – men inte lika benägen att se avvikarna som problembärare. Någon borde peka på vad det är för kvaliteter som dessa nya grupper bär upp.

Akademiens grindvakter vässar knivarna och hittar nya originalutgåvor på utdöda originalspråk att skrämma studenter med…

clown3.JPG

Bort allt vad oro gör…

oktober 2, 2007

bellman-280-187-prb.jpg 

En stor del av debatten om lärarutbildningen styrs av oro. Olika lobbygrupper har starka känslor inför de blivande lärarnas möjliga brister. Regeringens satsning på Lärarlyftet följer samma mönster och tre särskilt välartikulerade upplevelser ligger till grund för ganska omfattande ekonomiska och ideologiska beslut när det gäller skolans framtid.

1) Oro för språket. Då avses inte den kommunikativa förmågan eller innehållsfrågor (vad ska vi prata om) – nej fokus ligger på den formella läs- och skrivförmågan, som experter ska utbilda fram enligt kända mönster.

2) Oro för ämnesdjup. De traditionella skolämnena har varit ett enkelt sätt att organisera kunskaper om världen. Det finns andra som bygger på nyfikenhet, egen aktivitet, tvärvetenskapligt tänkande och tematiskt arbete. Regeringen väljer att konservera strukturerna genom ämnes- och åldersindelningar.

3) Oro för avvikelser. Stordriftens baksida är att de som inte passar in slås ut. Därför satsar man stort på den utdöda yrkeskategorin speciallärare som ska bota bristerna med kompensatorisk pedagogik och individuella lösningar.

Men jag själv då – vad oroar mig? Idag är den stora dagen då Sveriges elever testar sina kunskaper i DN:s nutidsorientering. Deras förmåga att analysera händelser och ta kloka beslut borde vila på information om tillståndet i världen. Då är riktiga dagstidningar ett viktigt redskap. När jag frågade studenterna om hur många av dem som hade tillgång till dagstidning (jag är elitist och räknar inte gratistidningarna) var det ungefär 15%.

Det skrämmer mig.

Rätt ner i det privata!

september 23, 2007

Jag läser igenom mina senaste inlägg och tycker att bloggen har blivit lite väl pretentiös. Allvarliga påståenden i viktiga frågor – politiska ställningstagande och teoretiska klargöranden, men det var inte därför jag började blogga. Jag var mer intresserad av att hitta gränsen mellan privat och offentligt – hur personlig är det möjligt att vara som tjänsteman? Vad bygger vi lärare vår trovärdighet och maktposition på inför studenterna? Kommer makten uppifrån – eller är det nödvändigt att visa vem man är i mötena?

Så efter denna lilla omväg tar jag chansen att testa gränserna för vad en blogg kan innehålla. För mig är det ett äventyr att öppna albumet med barndomsbilder. Alla mina åsikter om genus och skola – handlar de egentligen bara om mig själv?

Jag är född i Helsingborg och skulle kanske kunna kalla mig Sundets pärla. Nu har jag ingen relation till staden. Ser pampiga byggnader och anar att det är en ganska småborgerlig stad som har byggt sitt välstånd på handel.

Min bror är 2,5 år äldre än jag. När jag bläddrar i bilderna ser jag hur ettrig jag antagligen var. Han försöker freda sig men det verkar svårt. Kan man be om ursäkt femtio år senare?

Vi flyttade till Bagarmossen och jag tror bilden är från ett kalas i höghuset där vi bodde. Jag hittade clowndräkten i en låda nyligen och måste beundra mammas hantverk.

På sommaren hyrde vi ett hus i Söderby. Jag vet inte om bilden går att tolka utifrån psykoanalytisk teori, men jag ser något stolt i blicken och sättet att manövrera strålen kanske går att koppla till spirande manlighet? Nu när jag brutit igenom nakenvallen finns det inte många tabun kvar.

Min släkt på fars sida är bönder sedan många generationer och jag har matjord upp till knäna när det gäller gener – om man tror på sånt… Men det gör vi ju inte!

Jag älskade mina cowboykläder och gick ogärna ut utan dem.Det var nog en ganska dålig kvalitet för trycket på benen flagnade snabbt bort – eller så slet jag ner det? Bröderna Cartright var givna förebilder och jag kan fortfarande namnen på skådespelarna.

Vad har jag lärt mig av min far? Hur mycket av honom ser jag i mig själv? Bloggen skulle kunna handla om hur mycket jag saknar honom – så modig är jag inte än. Det blev väldigt tomt när han dog.

På sommaren bodde vi också på en ö i Stockholms skärgård. Ingen ström, ingen affär, ingen telefon – hur vågade min mamma vara ensam med två barn där? Jag borde fokusera mer på spiken.

Rivaliteten med min bror tog olika former. Här har han blivit biten av en ål och vågar inte hålla odjuret. Den odräglige lillebrodern tar chansen att visa sig duktig. Stön.

Vi bodde längs farleden och på den tiden kom den nya tiden i form av bärplansbåten Sirena som förkortade restiden till Finland åtskilligt. Vi brukade gå över ön på kvällen för att se underverket och hisna över svallvågorna som efter några minuter nådde fram till strandkanten.

Vi hyrde ett hus i vid Emån och jag lärde mig älska den mörka hemlighetsfulla skogen. Hunden Buster var ett exempel på att uppfostran är svårt och jag vet inte om vi lyckades lära honom någonting. Han var nog mer familjemedlem än hund.

Det är möjligt att ironisera över det könsstereotypa femtitalet och vilken rigid mansroll jag fostrats in i. Jag tror inte att jag skulle ha vågat gå till skolan som Lucia – det är min lilllasysters krona.

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts uppgörelse med frågan om manlighetens existensberättigande. Fanns det någonting i hela den tradition av våld och förtryck som faktiskt är värt att försvara? Vad vill jag föra vidare till min son?

Kanske var jag känslig för alla signaler och anpassade mig snabbt efter omgivningens förväntningar – men när jag ser på bilderna finns det något annat som lyser igenom. Jag tror det är en längtan efter att ingå i någon form av gemenskap som kanske var manlig, men det kan också handla om vanlig vuxenhet.

På den sista bilden är jag funktionär vid ett familjerally som min fars företag ordnade. Jag har tagit plats i den manliga vuxna gemenskapen och håller ordning på deltagarna med hjälp av tidtagarur.

Samtidigt har jag vita (alldeleles för tighta) Lee-jeans som jag ängsligt tjatat mig till på Engelbrektsboden. Vuxenheten var skör.

Senare på jorden?

september 15, 2007

gunnar.jpgGunnar Ekelöf  (Länk SvD) skulle ha fyllt hundra år och medier översvämmas av hyllningar och underliga frågor till kulturpersonligheter om vad poeten har betytt för dem och vem som är vår tids Ekelöf.

Jag minns fragment av dikter och ”det som är botten i dig är också botten i andra” känns fortfarande som en trösterik mening. Ensamhet är gemensam – vilsenhet är ett normaltillstånd.

Samtidigt är det lätt att glömma vilken lysande poet Ekelöf var och hur han med lätthet lyckades förena olika stilar som centrallyrik, naturromantik, surrealism och nonsens.

Om hösten
Om hösten när man tar avsked
Om hösten när alla grindar står öppna
mot meningslösa hagar
där overkliga svampar ruttnar
och vattenfyllda hjulspår är på väg
till intet, och en snigel är på väg
en trasig fjäril är på väg
till intet, som är en avblommad ros
den minsta och fulaste. Och harkrankarna, de
dumma djävlarna
skörbenta, rusiga i lampans sken om kvällen
och lampan själv som susar tynande
om ljusets intiga hav, tankens polarhav
i långa böljor
tyst frasande skum
av serier dividerade med serier
ur intet genom intet till intet
sats motsats slutsats abrasax abraxas Sats
(som ljudet av en symaskin)
Och spindlarna spinner i tysta natten sitt nät
och syrsorna filar.
Meningslöst.
Overkligt. Meningslöst.

1932 gav han som 25-åring ut diktsamlingen Sent på jorden

  • Före den ekonomiska depressionen
  • Före andra världskriget och atombomben
  • Före Beatles splittring
  • Före skotten mot Olof Palme och Anna Lindh
  • Före 11/9 och Irakkriget
  • Före klimatförändringar och tsunami
  • (Före alliansens skolpolitik)

Hur sent på Jorden kan det ha varit? Och hur sent på Jorden kan det bli?

trad.jpg

Heteronormativ överdos?

september 14, 2007

Bloggen hotar att urarta till seriositet. Det har blivit för mycket kommenterande och förnumstigt debatterande. Jag vill bort från allvaret. Utan tvivel är jag inte klok – som Tage Danielsson sa.

Hur mycket kärlek finns det på planeten jorden – och hur ser den ut? Jag vet bara att det är ganska enkelt att förlöjliga de romantiska myter som driver oss genom livet. Ibland tror jag att det är bra med en riktig genomkörare och att skrupelfritt få frossa i stereotypier.

Bokserien Harlekin gör industri av genren och omslagen har allt. Njut av överflödet!

Kanske är det en lämplig uppgift för genusvetare att analysera bildspråket – det bör inte vara alltför svårt att hitta exempel på över- och underordning. Frågan är om vi kan värja oss mot det inte alltför dolda budskapet: Man ska vara två…

Å andra sidan bjuder denna varnande kärlekssång på större utmaningar. Klarar vi oss utan kärlek? Eller är det den romantiska heteronormativa tvåsamheten som är problemet…

Bra böcker ska oroa…

september 12, 2007

…och Marie Hermanssons roman Svampkungens son ligger och gnager och skaver i minnet. På samma sätt som hennes förra bok Mannen under trappan släpper den inte taget.

Berättelsen fick underlig kritik och många recensenter hade svårt med formen som är skriven utifrån huvudpersonens perspektiv men med mytologiska under- och övertoner. Den ömtåliga överenskommelsen mellan läsare och författare är hotad.
- Menar hon verkligen att vi ska tro på det här?

svamp.jpg

Jag ska inte förstöra läsglädjen, men det finns mycket i boken som jag funderar över. Fadern är landets ledande svampexpert och ordnar exkursioner med damer som han förför. Sonen är blyg och helt i händerna på sin dominante och manipulative far.

Temat är kanske manlighet i en stereotyp och ålderdomliga form som gör bygdens kvinnor galna, men lämnar sonen i vilsenhet. Hans försök att hävda sig gentemot fadern får katastrofala följder. Det som skulle bli ett försök till uppror och självständighet innebär ett totalt nederlag.

Varje son tävlar i någon mening med sin far – och Freuds oidipala arena är inte den enda – men vad händer när fäder väljer att medvetet förnedra sina söner i deras försök att etablera någon form av manlighet? Boken ställer frågan på ett sätt som gör att jag tvingas ifrågasätta den traditionella bilden av manlighet som något traderbart. Det enkla imitativa rollövertagandet fungerar inte. Här gäller det snarare att skydda sig från bilderna av djurisk och hänsynslös maskulinitet.

325px-sylvester_stallone.jpg

Jag tänker på Susan Faludis intervju med Sylvester Stallone i Ställd. Världens mest beryktade machoman berättar om hur han försöker imponera på sin far med olika former av självdestruktiva ritualer, men ständigt möts av förakt. Höjdpunkten är när Stallone hyr en hästpolobana och fadern med berått mod försöker rida över sin son i avsikt att skada honom. Då släpper krampen och han inser det absurda i kraftmätningen. Efter det gör Stallone några filmer (Cops m.fl. ) där han försöker etablera sig i andra genrer – men publiken vill hellre se honom som stereotyp rambofigur. Men det är gripande att läsa om hur insikten drabbar honom
- Du kan inte vinna över din far! Han är den del av dig…

Andra bloggar om: , , , , , , , ,

Estetiken tar över?

september 4, 2007

Ordet estsetik förekommer i 14 kursplaner i svensk skola – tyvärr i 14 vitt skilda betydelser! Tolkningarna spänner från romantisering av fritt skapande, traditionell syn på konst som dekoration, färdighetsträning, estetik som korrigeringsstatistik, konst som oförargligt pyssel, konst som avkoppling, mediespecifika uppfattningar som tangerar konst för konstens egen skull, konst som hjälpgumma till viktiga ämnen, uppfostran in i god borgerlig finkultursmak – till det som vi på Malmö högskola kallar radikal estetik. (läs mer)

Våra nya studenter möter begreppet estetik i kursplanen för den inledande kursen och jag försöker förklara vad det är som förväntas av dem i det moment som kallas estetisk presentation. Det är minerat område och jag märker hur lätt det är att hamna i knipa och bli retorisk. Att spela ut känsla mot förnuft är lockande. Att spela ut skriftspråk mot andra språk är också lockande. Men det vore att lura studenterna om jag försökte få dem att tro att skriftspråkets ställning på allvar är hotad av de multimodala uttrycksformerna. Gutenberg regererar

Nåja vad menar jag är viktigt?

1) Det måste finnas en erfarenhet att utgå ifrån. Upplevelsen, intrycket, förnimmelsen – vi börjar där. Någon har varit med om något!

estet3.jpg

2) Det upplevda måste få en form – eller som vi säge: en gestalt! Någon vill berätta något!

I instruktionerna betonas att den multimodala uttrycksformen ska väljas av studenterna. Det är inte alla studenter som uppskattar denna form av frihet. Några skulle nog ha föredragit att få redovisa i vanlig textform.

estet1.jpg

3) Gestaltningen ska medieras – den ska göras gemensam på något sätt. Någon får ta del av något!

Ordet redovisning associerar till duktighetskultur och vi försöker hitta en form som inte väcker bedömningsnerven. Det handlar inte om bra/dåligt eller rätt/fel utan om att kunna kommunicera och att väcka nyfikenhet.

estet2.jpg

4) Tolkning ”is the new black”. Någon försöker förstå vad som kommuniceras.

Mottagarens reaktioner är mer intressanta än avsändarens avsikter. Förhoppningsvis kommer vi inse att vårt sätt att uppleva och beskriva världen måste knfronteras med andra tolkningar. Då först kan vi prata om gemensam kunskap som utgår ifrån olikheter snarare än samstämmighet.

estet4.jpg

Själva examinationen av momentet är en individuell text som beskriver studentens tankar kring uttrycksformens lärandepotential. Det kan bli intressant. Kraven på att vi ska göra en likvärdig bedömning av ett svårt område är stora. Så är det här i livet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Kulturell utsvävning i lantlig miljö

augusti 26, 2007

Loppmarknad på Österlen kan vara påfrestande. I de fina kustorterna är upphetsningen fullständig under Juli månad – men det blir mycket pengar till idrottsföreningen.

grasklipp.jpg

S:t Olof ligger någon mil från kusten och är inte en del av det mondäna turistlivet. Tvärtom säger min granne att folket där inte är helt att lita på – det är för många träd. Men loppmarknaden i slutet av sommaren är ett säkert kort för finsmakarna och lokalbefolkningen. Kulturkrockar är vanliga.

skott2.jpg

Den gamle mannen har lastat en skottkärra högt över det säkra. En artig man går fram och erbjuder sig att hjälpa till men blir muttrande avvisad. Han säger sårad:
- Nej jag pratar inte polska – Jag pratar stockholmska och undrar om du behöver hjälp…

flipper.jpg

classic.jpg

Den vilda budgivningen kring flipperspelet slutar kring tusenlappen och jag undrar om köparen vet hur komplicerat ett sådant spel är inuti.

lassel.jpg

Ett annat lockande köp är en skiva med Sveriges äldste tonåring Lars Lönndahl – mannen som vägrar åldras.

lillabat.jpg

Pia och Roland har gjort en skiva med ett omslag som väcker starka känslor.

De verkliga fynden finns på konstavdelningen och det är lätt att förstå motsättningen mellan de fina konstnärerna i Österlens konstnärsgille och den folkliga konsten. Här är populärkulturen rikt representerad. Inget artistiskt skråväsende rår på kärleken till dessa bilder.

(se bildspel)

Böckerna säljs för tio kronor/plastkasse. Bara omslagen är värda det dubbla.

(se bildspel)

Onomatopoetisk utsvävning

augusti 17, 2007

Det är ingen ordning i naturen. Många djur vill vara på fel ställe. Och nu talar jag inte om mördarsniglar (som tycks frammana de mest primitiva instinkter hos trädgårdsälskaren) utan om husdjur som tycks leva efter mottot ”Gräset är alltid grönare ovanför grannens septitank” (eller på andra sidan elstängslet)

I år har regnet gjort att maten finns i överflöd och det är bara de allra mest rymningsbenägna svarta fåren som har frestat lyckan på andra sidan staketet. Ägaren skyller på dåliga gener. Så får man säga om djur.

far.jpg

Å andra sidan har denna obändliga frihetslängtan inspirerat mig till konkretistisk ljudhärmande poesi – onomatopoesi.

far2.jpg

Korna kommer i kornet
Fåren går i rågen
Geten stretar i vetet
Haren hoppar i havren

Har du fler förslag? Bara det är någon form av allitteration eller inrim?

Sädesstråna susar i sommar

Bloggaren har inte tappat greppet – bara lite… Jag lider av fläckvis kärlek till naturen och har ett anfall av vantrivsel i civilisationen.

mf.png

Kanske är en vandring genom Malmöfestivalen inte det bästa botemedlet, men det luktar gott från matstånden och vi bor mellan tre stora utescener.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 104 andra följare