Fredrik Ekelund skriver idag på Dn om svåra frågor. Han försöker beskriva de utmaningar som vänstern står inför i ett hårdnande samhällsklimat och jag känner hans vånda inför de processer som skapat en växande främlingsfientlighet i vår stad.
I den nya mediepolitiska kartan som Maria Sveland målar upp har han därigenom straffat ut sig från de godas gemenskap.
Jag tänker att Liljestrand sällar sig till de ängsliga grindvakterna som vill reglera vilka samtal som bör föras på kultursidorna. Det är den verkliga ironin.
Uppdatering
Ann-Charlotte Marteus förklarar varför invandrardebatten bör vara ängslig.
Jag tycker hon överbetonar Ekelunds referenser till “kompisar” och använder dem till att förlöjliga honom. Frågan är om det är möjligt att förstå rasism och främlingsfientlighet utan att drabbas av den. Det är bekvämare att förfasa sig på avstånd än att samtala med de här personerna som lever nära den i vardagen.
När diskussionen blir konkret är det lätt att ta till ett raljant tonfall:
Hur gör man då, då? Ja, plötsligt börjar Ekelund plädera för att man inte ska låta invandrare bo där de vill. De bör inte bo i storstadsregioner, utan smetas ut jämnt över landet. Att den strategin redan har prövats och förkastats, bland annat för att invandrare ofta placerades där det fanns bostäder, men inga jobb, berör han inte. Huvudsaken är att invandrare inte bor varsomhelst. För det är – kulturrelativism? Va?
Det är en ganska vinklad läsning av Ekelunds text. Lite för angelägen att demonisera motståndaren.
Fredrik Ekelund tycks utgå ifrån att han och hans kompisar är upplysta per definition. Om de retar sig på muslimer, då är muslimer ett problem – exakt i paritet med deras obehag.
När vanligtvis kloka skribenter som Jens Liljestrand tycker att detta är en bra text – då blir jag bekymrad.
Den sortens etnocentricitet har lett européer väldigt fel, väldigt ofta
Goodwins lag?
