Min lille vän surar över att årets deltagare i Let´s dance har dålig hållning och att han själv inte är tillfrågad. Ett år av hårdträning är bortkastad.
Frågan är vilka grupper som ser på vilket program? Alla teorier mottages tacksamt!
Själv tycker jag att Björn Ranelid är modig och han lär ha uppmanat Peter Englund att ställa upp i populärkulturella sammanhang. Den ständige sekreteraren är oöverträffat elak på sin blogg:
Noterar att Björn Ranelid uppmanat mig att följa hans exempel och delta i dokusåpor. Det kommer inte att ske. Däremot har jag inga invändningar mot att han gör så själv. Allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.
Aftonbladet, Ulrika Knutsson sammanfattar
Den oförtrötterlige Brian Kotts fortsätter att sprida länkar från den internationella pedagogiska arenan.
Why Students Treat Teachers Like TV Sets (and How to Combat It) http://bit.ly/fxUoH6 /via @TeachHub—
(@briankotts) January 08, 2011
Det är Laura Preble som har upptäckt att hon inte alltid har barnens fulla uppmärksamhet (länk):
And then it dawned on me: They didn’t see me as a person. They saw me as entertainment. I was just like a television.
It didn’t matter what I was saying—this was a generation of ultra-multi-taskers who did five things at once, none of them very well. But that was their world.
I slutet av artikeln ger hon några råd till de lärare som inte har gett upp tanken på att fånga barnen. Sådant tycker mina studenter om och antagligen är de utsvultna på den här formen av metodisk visdom.
Janis har översatt och tänkt vidare
Min lille vän och en av hans idoler på teve
RT @jonas_o: Brilliant!
RT @bonnier: Swedish daily Sydsvenskan's Christmas Eve edition to be edited by 10-year-olds: http://bit.ly/eX6rSN—
(@AndersOlofsson) December 22, 2010
Djärvt. Tror jag.
Är det någon som minns nedläggningen av organisationen Tidningen i skolan? Den bedrev under många år ett spännande arbete ute i landet men övergavs av tidningsutgivarna när vinsterna krympte. Mediekompassen är inte en fullgod ersättning.
SVT flyttar gränserna för public service. I kväll sänds Debatt med rubriken ”Är Assange oskyldig?”
Bara för att man råkar ha en pinne måste man inte peta i varje myrstack. Någon borde ha sagt stopp.
Uppdatering 17.47
Nu är rubriken ändrad till ”Vad är en våldtäkt?”
Jag ser filmen och fångas av berättelsen. Den obehaglige huvudpersonens revanschistiska resa mot framgång gör de två timmarna till en plågsam upplevelse och jag lämnar bion med dubbla känslor:
- Ja, det var en begåvad entreprenör som gjorde rätt sak vid rätt tid och utnyttjade sina vänner med stor framgång.
- Ja, det här är en djupt sorglig moralisk historia om mänsklig ensamhet och förnedring.
När Mark i filmens slutscen sitter vid skärmen och med darrande underläpp skickar en förfrågan om vänskap till sin ungdomskärlek – då bränner filmen till och vi som inte är miljardärer lutar oss tillbaka i trygg förvissning om att PENGAR ÄR INTE ALLT!
I kväll ser jag på teve. Kunskapskanalen sänder ett spännande program om Internet.
Om ni inte litar på mig kanske Andreas Ekström är mer övertygande?
Den är inte alls tekniskt nedtyngd i sitt berättande; tänk inte att ”det där programmet handlar om teknik, det är inte för mig”. Internet är inte en teknik, internet är en revolution, en samhällsförändring på så många nivåer.
Vill man ta i lite kan man kanske kalla det ett slags medborgerlig plikt att förstå åtminstone grunderna – hur ska vi annars stå rustade när slagen om demokrati, sanningsdefinition, stora affärsidéer och kultur står?
Twitter är en lysande kanal och Kristina Alexandersson är en föredömlig spridare.
Själv är jag av princip emot goda råd och läser motvilligt (Länk)
En del av råden är motsägelsefulla och jag ser svårigheter i att kombinera de här två:
16. Apologizing
I always see new bloggers apologizing in their posts and I never see seasoned bloggers do it. Quite frankly, it’s annoying to go to a post and read three paragraphs about why you are sorry for not writing more frequently. Don’t do it because that stays out there on the Internet forever to annoy anyone that stumbles across it. There is no need to ever apologize and if you feel the need to give more because you’ve been away, then write a spectacular post, but don’t say you are sorry.
20. Being a know-it-all or being grumpy
Humility goes a long way in life, and it goes a long way in blogging. Be humble. Admit when you are wrong and eat a slice of humble pie every now and then. It will show you are human and your readers will love you more. You become a real person when you show some love and humility. Also, please don’t be grumpy. You will only attract grumpy readers, and you certainly don’t want that.
Fast det kanske är möjligt att förena självsäkerhet med ödmjukhet?
Jag gillar ordet ”grumpy” och är glad att mina läsare inte passar in under den beskrivningen.
För övrigt önskar jag mig bättre sömn på hotell. Nästa gång tar jag med min kudde.
Inflytelserika twittrare hyllar Rakel Chukris text om valet: ”@andreasekstrom Jag lovar er att ingen svensk tidningstext är bättre än @rakelchukri om valet i @Sydsvenskan i morgon” och det är med stor förväntan jag öppnar tidningen.
Jag inser att det är ytterst riskabelt att ifrågasätta någons upplevelser (i synnerhet om det är en ung invandrarkvinna som är avsändare), men jag tycker tycker det finns en obehaglig tendens att göra sig till offer i kulturchefens text. (Länk
Känslan förstärktes på bussen. Statistiskt sett hade drygt var tionde person runtomkring mig röstat på SD. Ett parti som vill förvandla mig till en andra rangens medborgare. Som utmålar mig som ett hot mot nationens enhet och säkerhet. Som tolkar mina föräldrars assyriska kultur som något främmande. Som hör mitt modersmål, arameiska, och tänker att det stör den svenska ljudbilden. Som endast vill acceptera mig om jag går med på en total assimilering, att jag skär av alla mina historiska band. Som har en kultursyn så förlegad att den liknar ett anakronistiskt rollspel fyllt av folkdräkter, runstenar och skånsk äggakaga med fläsk.
Antagligen är det bara jag som är överkänslig för den här typen av bombastisk retorik.
Själv känner jag hur blickar bränner fast i mig. Vilka egenskaper tolkas in i mitt bruna hår och mörka ögon? Att vara högutbildad och sekulariserad innebär inget frikort för en mörkhårig, det är tydligt i min mejlkorg. Av alla tumultartade tankar efter valet är detta den mest drabbande: känslan av att rasifieras i andras ögon.
Jag menar nog att Rakel Chukri lyckas utmärkt att rasifiera sig själv. Kanske är det en framgångsrik strategi i det nya mediesverige? Själv är jag väldigt trött på personer som ser sig själv som offer.
En blick på bussen – ja kanske räcker det för att beskriva en ny politisk karta?
Att rasifiera sig själv genom andra?
Uppdatering:
Jag fundera vidare över varför jag blir provocerad av texten. Nästa vecka skicka vi ut 310 ny studenter på sin första praktikvecka. En stor del av dem har någon form av det som vi slarvigt kallar ”utländsk bakgrund”. Alla är placerade i kommuner där SD är representerade i fullmäktige.
Det krävs alltid stort mod för att ställa sig inför en klass och genomföra lektioner. Jag kräver att de ska bita huvudet av sina inre demoner och ta steget. Det finns inget utrymme för ursäkter och de studenter som skulle hävda att ”jag har inte kunnat undervisa eftersom de tittar så konstigt på mig” har ingen framtid i svensk skola.
Det utrymmet finns inte.
Svenska tidningar publicerar enbart namn och uppgifter om brottslingens bakgrund i de fall det är relevant för förståelsen av brottet. Det är en bra regel och ändå tycks många tro att medier har en plan att inte berätta om invandrares kriminalitet. Min utgångspunkt är att sådana rykten riskerar att ge sverigedemokraterna onödigt utrymme att odla sin konspiratoriska världsbild.
I Malmö har två historier skakat om rättssamhället och vi nog många som inte känner igen oss i den här typen av brottslighet. I den första kopplerihärvan har två flickor sålt en minderårig funktionshindrad flicka. I den andra historien andra åtalas tio män för att ha utnyttjat och sålt en annan 14-åring med nioårings intelligensnivå. Det finns personella beröringspunkter mellan de två åtalen och idag berättar Sydsvenskan att rättegången måste göras om eftersom domaren har blivit sjuk under mystiska omständigheter. Slagsmål och hot har kantat rättegången och nu tycks släktingarna ha kommit överens om att berätta samma historia.
Länk1, 2, 3, 4 – en sammanfattning av åtalet
På Flashback finns som vanligt uppgifter om de åtalades namn och vilken folkgrupp de tillhör. Dessutom betonas deras geografiska bakgrund och det kanske är en viktig detalj för att inte andra personer, i en redan hårt utsatt folkgrupp, ska drabbas av allmänhetens vrede och fördomar.
Jag gillar inte att pressen avgör vad som är relevant och är orolig för att SD ska plocka poäng – samtidigt vill jag inte delta i något som skulle kunna liknas vid ”hets mot folkgrupp”. Men jag vill veta. Till sist menar jag nog att allt är relevant – till dess att motsatsen är bevisad. Idag får vi veta ålder, kön och släktskap. Vad förklarar det?
Jag vill gärna att vi diskuterar pressetik här – inte invandrarpolitik!
Jag läser i Sydsvenskan om stadsdelen Möllevången och funderar över vad det är som håller på att hända.
Norra Möllevången är både Vänsterpartiets och Miljöpartiets starkaste fäste i Malmö. Och Pensionärspartiets svagaste. I de gamla arbetarkvarteren försöker unga akademiker, kulturarbetare och låginkomsttagare behålla områdets identitet.
Det är oklart vad som menas med ”områdets identitet” men jag anar att många har ganska romantiska föreställningar om att kunna förena arbete och kultur, svenskar och invandrare, fattigt och rikt. De billiga krogarna och myten om en avslappnad livsstil lockar hit tusentals smålänningar med musiker- och konstnärsdrömmar. Samtidigt befolkar de Malmö högskolas mer frisläppta utbildningar och min unge släkting som läser freds- och konfliktforskning beskriver dem förvånat:
- Alla är så vänliga!
Sydsvenskan slarvar som vanligt bort materialet på nätet genom en slarvig presentation. Samla porträtten av stadsdelar och lyft det statistiska underlaget!
Idag klockan 13.00 debatterar Malmös politiker på Stortorget. Jag anar att några partier har dubbla känslor inför tanken på att möta Sverigedemokraterna. För fyra år sedan avstod Vänsterpartiet och Miljöpartiet lämnade scenen demonstrativt. Det var inte så lyckat.
Det mörka molnet över Stortorget
Jag funderar över hur vi kan använda blogg, facebook och twitter på lärarutbildningen. Idag har de flesta barn stora erfarenheter av sociala medier och våra studenter tackar bestämt nej till den stendöda digitala lärplattform vi erbjuder dem. De har egna kommunikationskanaler och ser inga vinster med att bli övervakade i olika forum. Jag förstår dem.
Hur var det pastor Jansson sa:
- Varför kommer de inte när jag ringer i klockan?
Nu arbetar jag på en institution som delvis lever på att erbjuda lärare fortbildning. Samtidigt funderar jag över varför det går så långsamt att införa digitala redskap i skolan. Många klagar över att de inte har utbildning och efterlyser kurser.
Samtidigt som vi på ett ideologiskt plan odlar en starkt ideologisk figur som vi kallar ”det kompetenta barnet” som i samspel med andra själv erövrar och konstruerar sina kunskaper, tycks många lärare ha en ganska passiv och förmedlingspedagogisk syn på sitt eget lärande:
- Jag vill att någon ska lära mig!
Så här - fast tvärt om?
Det fanns en tid då Per Dunsö och Ola Ström dominerade barnteve. Då tyckte jag att det var ganska amatöristiskt och fånigt. När jag återser Ulla-Bella och Knegoff är det med blandade känslor. Antingen har jag blivit mer korkad – eller så är serien roligare än jag minns? Ett tredje alternativ är att jag är en sentimental idiot.
I dagens Spanarna avslutar Jessica Gedin sitt lysande inlägg om svordomar:
– Missbruka inte Mia Thörnbloms namn och säg inte ”mättat fett” inför barnen!
Oräkneliga äro de som rekommenderat ”The wire”. Efter tio avsnitt börjar jag ana vad är som griper tag. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men inser att svenska polisserier har mycket att lära.
En recension av Widerbergs ”mannen på talet” sa ungefär så här: ”den första svenska filmen där biljakterna inte ser ut som fickparkeringar”.
The Wire har flyttat kartan för polisserier – och jag har tre osedda säsonger kvar!
