Arkiv för kategori ‘Litteratur’

Strindberg 6

januari 8, 2012

Det här med att dyrka ungdomen blir allt mer besvärligt när man närmar sig pensionsåldern. Man riskerar att bli avslöjad som patetisk och jag hör orden väsas:
– Dress your age!

Strindberg löste problemet på ett annat sätt.

Ungdom och dårskap

Läraren talade: Vad synes dig om detta ordspråket ?
»De unga inbilla sig att de gamla äro dårar, och de
gamla veta, att de unga äro det.» – Lärjungen
svarade: Det är alldeles riktigt. Ty när jag var ung inbillade
jag mig förstå allting bättre än de gamle, men jag
förstod egentligen ingenting. Jag var ung och dum;
förväxlade mitt eget och andras vetande, trodde att det
jag lärt var mitt; när jag läst en bok, gick jag ut i
sällskap och gav ifrån mig det inhämtade såsom om
jag uppfunnit det själv; jag var tjuv således. Men jag
var även rov för en annan villfarelse, nämligen att jag
förstod allt det jag mindes, eller att jag visste det jag
för tillfället erinrade. Logaritmerna t. ex. förstod jag
icke vid 14 års ålder, men jag lärde mig proceduren
utantill och begagnade dem som genväg. Varför alla
de bråk kunde förkortas med 3, vilkas siffrors summa
kunde divideras med 3, förstod jag inte, men jag lärde
det utantill. – Nåväl, om man vill studera en detalj
av en vetenskap börjar man att samla material, annars
blir det bosch; men den unge mannen går ut och griper
om livets svåra vetenskap utan erfarenheter, det vill
säga material; därför blir det som det blir. Jag ser
mig nu som ung student, högfärdig med andras
vetande, lånta fjädrar, förakt för de gamle, och likafullt
allt vad jag stulit ur böckerna, var stulet av de gamle
som skrivit läroböckerna, ty de unga skriva inga
läroböcker. O ungdom, o dårskap.

20120105-005941.jpg

Strindberg 5

januari 7, 2012

Strindberg berömda kvinnohat är en gåta för oss som inte kan låta bli att fascineras av titanen. I den här sena texten tycks han föregripa kritikernas attacker

ROLL OCH KARAKTÄR.

Läraren fortfor: När Karin kom till Askanius
som uppasserska, var hon ingen snäll flicka, ty hon
var småsinnad, avundsjuk och härsklysten, men hon
var rädd i början och försagd; fruktande att icke få
behålla sin eftersökta plats, förhöll hon sig
undergiven och tillmötesgående, sökande vara alla till lags.
Herrarne begagnade därför tilltalsordet »snälla Karin»,
och när de önskade något, sade de: »Karin som alltid
är snäll.» Karin fick den rollen som snäll, antog sättet
och förblev i stämningen. Hennes röst blev mildare,
sättet mjukare, tankarne följde efter, känslorna med.
Hon fann det fördelaktigt för sin ställning, blev van
därvid och det tycktes som om hon ändrat natur.
– Här gjorde läraren en hel takts paus, vilket föranlät
lärjungen inskrida: Nå, hur gick det sen? – Mja,
det skulle jag egentligen icke tala om för dig, ty
då tror du mänskorna äro oförbätterliga. – Låt mig
gissa då, sade lärjungen: Hon blev gift med
källarmästarn och kastade masken! – Gissa på du, sade
läraren. – Så fick hon ett barn, som gjorde henne snäll
igen! – Mera! – Hon blev snäll emot barnet, men
elak mot alla andra! – Mera! – Så blev barnet elakt
mot henne, kopierade alla modrens fel, pinade henne
natt och dag. – Mera! – Så blev modren slutligen
snäll mot alla andra! – Kanske! jag vet inte så noga.

20120104-225649.jpg

Strindberg 4

januari 6, 2012

Jag fortsätter mitt strövtåg i En blå bok.

KARAKTÄRSMASKEN

Läraren talade: Jag kände i min ungdom en man,
som var härsklysten, argsint, hämndgirig, patetisk. Vid
ett tillfälle upptäckte han sig vara talare; han kunde
gripa stämningen och stämma åhörarne, lyfta dem
och nästan hänföra. Men i ett givet ögonblick, då han
var på höjden, slog han över, blev barock, löjlig,
och man skrattade. Första gångerna blev han modfälld,
men man trodde han ämnade vara rolig, och han
fick rykte som humoristisk talare. Nåväl, av olyckan
gjorde han en dygd, tog upp rollen man kastat åt
honom, blev humorist och åtnjöt som sådan ett mycket
stort anseende. Denna karaktärsmask behöll han hela
sitt liv, men endast som talare. Eljest i sitt dagliga liv
var han tung, ondsint, och blev ond om andra
skämtade med hans svagheter. Rollen som narr plågade
honom ibland, men begäret få höra sin röst och hälsas
med applåder jagade honom oupphörligt mot nya
triumfer. Mänskorna ute i livet hade gjort sig en
homunculus av honom, som de odlade; men i hans familj
och i hans arbete fanns den icke.

Homonculus

20120104-224321.jpg

BENGT OHLSSON!

januari 4, 2012

Länk till DN

Jag önskar att de mönster Ohlsson beskriver vore ett stockholmsfenomen. Tyvärr känner jag igen mig obehagligt väl. Självständigt tänkande har aldrig varit vänsterns bästa gren. Det är något man får träna upp i ensamhet.

Artikeln verkar ha slagit ner som en bomb inom kulturvänstern. Jag ser fram emot motattackerna.

20120104-110130.jpg

Margret Atwood om Twitter

december 6, 2011

”A lot of people on Twitter are dedicated readers. Twitter is like all of the other short forms that preceded it. It’s like the telegram. It’s like the smoke signal. It’s like writing on the washroom wall. It’s like carving your name on a tree. It’s a very short form and we use that very short form for very succinct purposes. There is a guy out there who is writing 140-character short stories — I just followed him today…but that’s the exception. It’s sort of like haikus [and] prose,” Atwood said.

Jag tycker mycket om bilden om twitter som röksignaler. Det är för övrigt en kommunikationsform jag inte prövat.

20111206-050701.jpg

Fredagsmys

september 30, 2011

För 35 år sedan lästa jag litteraturvetenskap i Lund. På den tiden var det ganska tunga kurser och särskilt de historiska delarna var bedövande kronologiska. Vi pulsade fram genom grekiska dramer och Rolandssånger i en tröstlös vandring mot något som kanske en dag skulle vara angeläget. Tanken på att bildning bör vila på en stabil grund var starkt spridd inom institutionen och vi läste verkligen böcker – inte antologier. Då trodde jag att det var möjligt att ha läst all betydelsefull litteratur. Det tog emot.

Därför minns jag plötsligt känslan när vi på vårterminen fick läsa Kurt Vonneguts roman Slakthus 5. Det kändes som en belöning och när jag idag följer honom på Twitter är det med befrielse jag inser att han är sig väldigt lik.

20110930-180151.jpg

?????

augusti 27, 2011

Vilka meriter hade Pippis pappa?

juli 21, 2011

Jag följer diskussionen om vilken yrkesbeteckning Pippis pappa ska få i framtida utgåvor. Mer intressant är kanske hur öborna tänkte när de utsåg den ilandflutne sjökaptenen till statsöverhuvud. Vilka meriter åberopade han? Hur lyckades han i löneförhandlingen?

Min lille vän lär inte kunna upprepa bedriften!

20110721-033011.jpg

Slumpläsning

juli 20, 2011

Tidigare var jag ofta orolig för att hamna i sysslolöshet utan läsning. På senare tid har jag nog bekymrat mig mer över dålig internetuppkoppling. Efter en dag på Kiviks marknad utan böcker och nät är jag glad över iBooks. Gratis klassiker, sparade för lämpliga tillfällen.

När det gäller Nalle Puh är alla tillfällen lämpliga. De här raderna är från jakten på Heffaklumpen.

20110720-120057.jpg

Så här ser mitt bibliotek ut just nu. Pdf-filerna med utredningar står på en annan hylla.

20110720-120311.jpg

Muskelbristning i vaden och Patti Smith

juli 12, 2011

Livet går vidare.

20110712-095423.jpg

”En dag”

juni 18, 2011

Jag försöker hitta semesterstämningen med hjälp av feelgoodlitteratur. ”En dag” av David Nicholls beskrivs i Aftonbladet som ”den bästa romantiska ska-de-nånsin-få-varandra-blockbustern sen ”Harry mötte Sally” ”

Nu vet jag att det går att läsa fler än 140 tecken i följd. Nästa steg är att läsa en allvarlig bok.

Under tiden fortsätter korna att beta på ängen utanför. De verkar må bra utan böcker.

20110618-081147.jpg

Jag tycker om att planera kurser

maj 16, 2011

Till hösten startar en ny förskollärarutbildning och vi är många som vill påverka innehållet. Jag tror att skönlitteratur är ett spännande sätt att närma sig barndomens historia och läser om Tjänstekvinnans son av August Strindberg. Texten finns här. Vad kan vi lära oss av  berättelsen?

Fadren syntes endast vid måltiderna. Trist, trött,
sträng, allvarlig, men icke hård. Han föreföll
strängare, emedan han vid hemkomsten alltid skulle på
fri hand avgöra en mängd ordningsmål, som han ej
kunde döma i. Och därjämte begagnades hans namn
alltid att skrämma barnen med. »Pappa skulle få
veta det» var lika med stryk. Det var just ingen
tacksam roll han fått. Mot modren var han alltid blid.
Han kysste henne alltid efter måltiden och tackade
henne för mat. Därigenom vandes barnen orättvist
att betrakta henne som alla goda gåvors givare och
fadren såsom allt onts.

Man fruktade fadren. När ropet: pappa kommer!
hördes, sprungo alla barnen och gömde sig, eller
ut i barnkammaren för att kamma och tvätta sig.
Vid bordet rådde dödstystnad bland barnen och
fadren talade endast föga.

Detta är fadrens otacksamma ställning i familjen.
Allas försörjare, allas fiende. Kom han hem trött,
hungrig, dyster och fann golvet nyskurat, maten illa
lagad, och vågade en anmärkning, fick han ett litet
kort svar. Han var som på nåd i sitt eget hus,
och barnen gömde sig för honom.

(…)

Uppfostran blev snäsor och luggar, »Gud som
haver» och vara lydig. Livet tog emot barnet med
plikter, bara plikter, inga rättigheter. Allas
önskningar skulle fram och barnets undertryckas. Det
kunde icke ta i en sak utan att göra något orätt,
icke gå någonstans utan att vara i vägen, icke säga
ett ord utan att störa. Det vågade till sist icke röra sig.
Dess högsta plikt och dess högsta dygd var:
att sitta stilla på en stol och vara tyst.

- Du har ingen vilja! Så lydde det alltid. Och
därmed lades grunden till en viljelös karaktär.

En griffeltavla

april 9, 2011

Någon gång tänker jag skriva en novell tätare än Ett halvt ark papper av August Strindberg.

Någon gång.

Minne från Stockholm

februari 16, 2011

Jag känner mig lite som August Strindberg. Stockholm är fullt av förebud och dolda tecken.

En blå bok av August Strindberg

Geronimo – medicinmannen

februari 8, 2011

Yukiko Duke prisar Peter Glas nya bok om Geronimo och ger den en klar fyra.

Länk

Peter Glas: Geronimo

När apacherna i princip hade förlorat kriget om sina egna landområden och skulle tvingas iväg – som så många andra av USAs indianer – till ett gudsförgätet reservat med usel steril värdelös mark som nybyggarna ratat, trädde Geronimo in på scenen och under hans ledning fortsatte striderna i ytterligare mer än ett decennium. Apacherna var det indianfolk som bjöd USAs armé hårdast motstånd.  Under en period var över 5000 soldater – en fjärdedel av USAs totala armé – sysselsatta med att jaga Geronimo i öknen och bergen i södra USA och norra Mexiko – helt utan framgång. Inte förrän Geronimo förråddes av överlöpare från sitt eget folk blev det möjligt att spåra honom.


Vi som är med i förlaget Bakhålls kärntrupp ser fram emot att få boken på posten. Peter Glas verkar ge en ny bild av de påstått blodtörstiga apacherna. Att skalpera sina motståndare ingick inte i deras tradition – däremot betalade mexikanerna ett pris för varje indianskalp.

Jag kanske valde fel sida som barn?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 54 other followers