För någon vecka sedan kom en student och frågade ungefär:
– Vem var den där föreläsaren som vi hade i första terminen? Jag var sjuk men alla i min grupp pratar fortfarande om henne!
Nu har jag också fått Anne-Marie Körlings nya bok och lovar återkomma med en presentation av innehållet.
Jag gillar radioteater och Jan Sigurds pjäs om två vilsna män i en båt på Öresund sätter igång tankarna.
Det vore dumt att berätta hur den slutar och jag är inte säker på om det finns något budskap., men jag blir verkligen sugen på kokt torsk med skirat smör och riven pepparrot.
33 Codes Your Kids Use On Facebook ow.ly/1hh2SN—
Andrew McCauley (@andymac71) February 10, 2012
Vet Jan Björklund om detta? Kan vi förbjuda förkortningar i svenska skolor?
När jag började på Lärarutbildningen var det någon som sa:
– Välkommen till förkortningshelvetet!
Det var en annan typ av förkortningar.
Först Sveland i DN, därefter den här folkilskna drapan i HD:
Jag är alltså en "överklassarrogant" "högerintellektuell" vars roman "stinker underklassförakt". Huga. hd.se/kultur/2012/02…—
Jens Liljestrand (@jensliljestrand) February 09, 2012
Jag är ganska nöjd med att betrakta händelserna utifrån. Samtidigt är jag rädd att skrattspeglarna i lustiga huset blir allt svårare att skilja från världen utanför.
#skolchatt idag om att skriva sig till läsning wp.me/pTzIS-1sx—
(@Morrica) February 09, 2012
Få ämnen har diskuterats så mycket av så många. Vågar vi hoppas på att utbildningsministern hoppar in?
Läs mästerverket: Mitt Malmö | Kultur | SvD svd.se/kultur/mitt-ma… via @SvDse—
alexandra pascalidou (@pascalidou) February 05, 2012
Jag läser Kristian Lundbergs tokhyllade text om Malmö med en viss trötthet. Författarens litterära maner slår igenom och han är lite för angelägen om att visa upp sina erfarenheter. Jag blir inte berörd och muttrar över exotiseringen av min stad. Stockholmstidningarna tycks inte få nog av de här skräckskildringarna. Jag blir inte berörd.
I min andra hand håller jag Per Svenssons bok Malmö – världens svenskaste stad. Han är inflyttad och närmar sig ämnet med kylig journalistisk precision. Historisk bakgrund, sociologi och politiska nätverk – Svensson beskriver de komplicerade processerna och gör dem begripliga för de oinvigda. Jag räknar mig inte till dem. Snarare nickar jag ofta instämmande och läsningen blir bekräftande.
– Jojo, det vet väl alla…
Boken om Zlatan är svårare att förhålla sig till. Han är besvärlig och pendlar mellan att vara obehagligt beräknande och charmigt oberäknelig. Vi som följt honom genom åren har svårt att distansera oss från framgångssagan och anekdoterna lyser upp de ändlösa beskrivningarna av konflikter kring övergångar. Kanske lär jag mig här något om Malmö ändå.
De här tre texterna pekar åt olika håll. Just nu vill jag bara att de skall sluta skjuta.
1872 beskriver den 24-årige Strindberg i en tidningsartikel sin drömskola så här:
EN FRISTAT UNDER SKRÄCKREGERINGEN
Lyceum var namnet på den akademi i Aten där
Aristoteles under promenader i alléerna meddelade
undervisning i filosofi, och kallades också därföre
filosof skolan för den peripatetiska (den promenerande).
Det var något peripatetiskt vid detta Stockholms
Lyceum, det var frihet från reglemente och skolbänk
och rotting och vanärande straff, det blev ett nöje
att gå i skolan ifrån att ha varit en fördömelse och
man behöll minnet från skoltiden verkligen som ett
bland de minst oangenäma minnena från den förfärliga
dressyrtiden som kallas barndom.
Låt oss gå och samtala – peripateti!
Tips till världen!
När ni firar 100-årsminnetav min död vill jag INTE läsa några fiktiva interjuer med mig. Inga alls.
#strindberg—
Mats Olsson (@tystatankar) January 22, 2012
Länk till Sydsvenskan
Jag funderar på att gräva vidare bland de mindre kända texterna. Ockulta dagboken?
Jag har inte ens sett någon cool strindbergströja. Entreprenören inom mig vaknar.
Det här med att dyrka ungdomen blir allt mer besvärligt när man närmar sig pensionsåldern. Man riskerar att bli avslöjad som patetisk och jag hör orden väsas:
– Dress your age!
Strindberg löste problemet på ett annat sätt.
Ungdom och dårskap
Läraren talade: Vad synes dig om detta ordspråket ?
»De unga inbilla sig att de gamla äro dårar, och de
gamla veta, att de unga äro det.» – Lärjungen
svarade: Det är alldeles riktigt. Ty när jag var ung inbillade
jag mig förstå allting bättre än de gamle, men jag
förstod egentligen ingenting. Jag var ung och dum;
förväxlade mitt eget och andras vetande, trodde att det
jag lärt var mitt; när jag läst en bok, gick jag ut i
sällskap och gav ifrån mig det inhämtade såsom om
jag uppfunnit det själv; jag var tjuv således. Men jag
var även rov för en annan villfarelse, nämligen att jag
förstod allt det jag mindes, eller att jag visste det jag
för tillfället erinrade. Logaritmerna t. ex. förstod jag
icke vid 14 års ålder, men jag lärde mig proceduren
utantill och begagnade dem som genväg. Varför alla
de bråk kunde förkortas med 3, vilkas siffrors summa
kunde divideras med 3, förstod jag inte, men jag lärde
det utantill. – Nåväl, om man vill studera en detalj
av en vetenskap börjar man att samla material, annars
blir det bosch; men den unge mannen går ut och griper
om livets svåra vetenskap utan erfarenheter, det vill
säga material; därför blir det som det blir. Jag ser
mig nu som ung student, högfärdig med andras
vetande, lånta fjädrar, förakt för de gamle, och likafullt
allt vad jag stulit ur böckerna, var stulet av de gamle
som skrivit läroböckerna, ty de unga skriva inga
läroböcker. O ungdom, o dårskap.
Strindberg berömda kvinnohat är en gåta för oss som inte kan låta bli att fascineras av titanen. I den här sena texten tycks han föregripa kritikernas attacker
ROLL OCH KARAKTÄR.
Läraren fortfor: När Karin kom till Askanius
som uppasserska, var hon ingen snäll flicka, ty hon
var småsinnad, avundsjuk och härsklysten, men hon
var rädd i början och försagd; fruktande att icke få
behålla sin eftersökta plats, förhöll hon sig
undergiven och tillmötesgående, sökande vara alla till lags.
Herrarne begagnade därför tilltalsordet »snälla Karin»,
och när de önskade något, sade de: »Karin som alltid
är snäll.» Karin fick den rollen som snäll, antog sättet
och förblev i stämningen. Hennes röst blev mildare,
sättet mjukare, tankarne följde efter, känslorna med.
Hon fann det fördelaktigt för sin ställning, blev van
därvid och det tycktes som om hon ändrat natur.
– Här gjorde läraren en hel takts paus, vilket föranlät
lärjungen inskrida: Nå, hur gick det sen? – Mja,
det skulle jag egentligen icke tala om för dig, ty
då tror du mänskorna äro oförbätterliga. – Låt mig
gissa då, sade lärjungen: Hon blev gift med
källarmästarn och kastade masken! – Gissa på du, sade
läraren. – Så fick hon ett barn, som gjorde henne snäll
igen! – Mera! – Hon blev snäll emot barnet, men
elak mot alla andra! – Mera! – Så blev barnet elakt
mot henne, kopierade alla modrens fel, pinade henne
natt och dag. – Mera! – Så blev modren slutligen
snäll mot alla andra! – Kanske! jag vet inte så noga.
Jag fortsätter mitt strövtåg i En blå bok.
KARAKTÄRSMASKEN
Läraren talade: Jag kände i min ungdom en man,
som var härsklysten, argsint, hämndgirig, patetisk. Vid
ett tillfälle upptäckte han sig vara talare; han kunde
gripa stämningen och stämma åhörarne, lyfta dem
och nästan hänföra. Men i ett givet ögonblick, då han
var på höjden, slog han över, blev barock, löjlig,
och man skrattade. Första gångerna blev han modfälld,
men man trodde han ämnade vara rolig, och han
fick rykte som humoristisk talare. Nåväl, av olyckan
gjorde han en dygd, tog upp rollen man kastat åt
honom, blev humorist och åtnjöt som sådan ett mycket
stort anseende. Denna karaktärsmask behöll han hela
sitt liv, men endast som talare. Eljest i sitt dagliga liv
var han tung, ondsint, och blev ond om andra
skämtade med hans svagheter. Rollen som narr plågade
honom ibland, men begäret få höra sin röst och hälsas
med applåder jagade honom oupphörligt mot nya
triumfer. Mänskorna ute i livet hade gjort sig en
homunculus av honom, som de odlade; men i hans familj
och i hans arbete fanns den icke.
Jag önskar att de mönster Ohlsson beskriver vore ett stockholmsfenomen. Tyvärr känner jag igen mig obehagligt väl. Självständigt tänkande har aldrig varit vänsterns bästa gren. Det är något man får träna upp i ensamhet.
Artikeln verkar ha slagit ner som en bomb inom kulturvänstern. Jag ser fram emot motattackerna.
Margaret Atwood says Twitter, internet boost literacy bit.ly/uvWKA3 #kinderchat #bced—
Mardelle Sauerborn (@mathmurd) December 06, 2011
“A lot of people on Twitter are dedicated readers. Twitter is like all of the other short forms that preceded it. It’s like the telegram. It’s like the smoke signal. It’s like writing on the washroom wall. It’s like carving your name on a tree. It’s a very short form and we use that very short form for very succinct purposes. There is a guy out there who is writing 140-character short stories — I just followed him today…but that’s the exception. It’s sort of like haikus [and] prose,” Atwood said.
Jag tycker mycket om bilden om twitter som röksignaler. Det är för övrigt en kommunikationsform jag inte prövat.
För 35 år sedan lästa jag litteraturvetenskap i Lund. På den tiden var det ganska tunga kurser och särskilt de historiska delarna var bedövande kronologiska. Vi pulsade fram genom grekiska dramer och Rolandssånger i en tröstlös vandring mot något som kanske en dag skulle vara angeläget. Tanken på att bildning bör vila på en stabil grund var starkt spridd inom institutionen och vi läste verkligen böcker – inte antologier. Då trodde jag att det var möjligt att ha läst all betydelsefull litteratur. Det tog emot.
Därför minns jag plötsligt känslan när vi på vårterminen fick läsa Kurt Vonneguts roman Slakthus 5. Det kändes som en belöning och när jag idag följer honom på Twitter är det med befrielse jag inser att han är sig väldigt lik.
If there is a god, he sure hates people.—
Kurt Vonnegut (@Kurt_Vonnegut) September 30, 2011
"pappa står i köket och kokar för lös sylt"
#litteraturfrågan—
Mats Olsson (@tystatankar) August 27, 2011
