Jag brukar vara misstänksam mot listor med goda råd. De här duger kanske som utgångspunkt för att diskutera?
In the December 16, 1951 issue of the New York Times, British philosopher/logician/ mathematician/historian (a quadruple thought leader threat) Bertrand Russell shared his ten commandments of teaching.
Do not feel absolutely certain of anything.
Do not think it worth while to proceed by concealing evidence, for the evidence is sure to come to light.
Never try to discourage thinking for you are sure to succeed.
When you meet with opposition, even if it should be from your husband or your children, endeavor to overcome it by argument and not by authority, for a victory dependent upon authority is unreal and illusory.
Have no respect for the authority of others, for there are always contrary authorities to be found.
Do not use power to suppress opinions you think pernicious, for if you do the opinions will suppress you.
Do not fear to be eccentric in opinion, for every opinion now accepted was once eccentric.
Find more pleasure in intelligent dissent than in passive agreement, for, if you value intelligence as you should, the former implies a deeper agreement than the latter.
Be scrupulously truthful, even if the truth is inconvenient, for it is more inconvenient when you try to conceal it.
Do not feel envious of the happiness of those who live in a fool’s paradise, for only a fool will think that it is happiness.
Jag är en ojämn läsare och ibland samlas oläst kurslitteratur och rekommenderad skönlitteratur i hotfulla högar omkring mig. Förlaget Bakhåll levererar regelbundet böcker av hög kvalitet och oförutsägbart innehåll. De här två ligger överst på min lista.
Knausgårds projekt, som går ut på att blottlägga livet så att gränsen mellan yttre och inre liv till slut upphävs, är så i fas med tiden att det är kusligt. Att säga att Knausgård är litteraturens svar på vår Facebookmättade kulturs oförtröttliga självexponering låter kanske lättköpt och moralistiskt, men en förklaring till vår fascination inför hans utlämnande minnen är just att han bara gör vad alla andra nuförtiden gör på nätet, det vill säga berättar om sig själv och sin vardag, i hopp om att vinna andras gillande.
”Det finns något som heter privatliv. Vet du vad det är”, frågar en skolfröken den unge Karl Ove i den tredje delen. ”Nej”, svarar han, och vi läsare vet att han inte ljuger. Knausgårds kamp är också en moralisk kamp, ett försök att upphäva det inlärda moment av förställning som varje människa lär sig att leva med i mötet med andra. Det sociala jaget är en lögn, som håller det inre jaget fången.
Och nu blev jag sugen på att läsa den här märkliga sviten igen.
Kalle Lind gör ett ambitiöst försök att förklara fenomenet Jan Myrdal. Jag drömmer mig tillbaka och minns en hetsig debatt mellan Myrdal och Maria Bergom Larsson på Sparta i Lund 1974.
If I should ever die, God forbid, I hope you will say, “Kurt is up in heaven now.” That's my favorite joke.— Kurt Vonnegut (@Kurt_Vonnegut) March 12, 2012
Ibland tänker jag att det är lite torftigt att låta twittercitat fylla bloggen. Sedan fnissar jag och rusar vidare genom livet.
För någon vecka sedan kom en student och frågade ungefär:
– Vem var den där föreläsaren som vi hade i första terminen? Jag var sjuk men alla i min grupp pratar fortfarande om henne!
Nu har jag också fått Anne-Marie Körlings nya bok och lovar återkomma med en presentation av innehållet.
Jag gillar radioteater och Jan Sigurds pjäs om två vilsna män i en båt på Öresund sätter igång tankarna.
Det vore dumt att berätta hur den slutar och jag är inte säker på om det finns något budskap., men jag blir verkligen sugen på kokt torsk med skirat smör och riven pepparrot.
Först Sveland i DN, därefter den här folkilskna drapan i HD:
Jag är alltså en "överklassarrogant" "högerintellektuell" vars roman "stinker underklassförakt". Huga. hd.se/kultur/2012/02…— Jens Liljestrand (@jensliljestrand) February 09, 2012
Jag är ganska nöjd med att betrakta händelserna utifrån. Samtidigt är jag rädd att skrattspeglarna i lustiga huset blir allt svårare att skilja från världen utanför.
Jag läser Kristian Lundbergs tokhyllade text om Malmö med en viss trötthet. Författarens litterära maner slår igenom och han är lite för angelägen om att visa upp sina erfarenheter. Jag blir inte berörd och muttrar över exotiseringen av min stad. Stockholmstidningarna tycks inte få nog av de här skräckskildringarna. Jag blir inte berörd.
I min andra hand håller jag Per Svenssons bok Malmö – världens svenskaste stad. Han är inflyttad och närmar sig ämnet med kylig journalistisk precision. Historisk bakgrund, sociologi och politiska nätverk – Svensson beskriver de komplicerade processerna och gör dem begripliga för de oinvigda. Jag räknar mig inte till dem. Snarare nickar jag ofta instämmande och läsningen blir bekräftande.
– Jojo, det vet väl alla…
Boken om Zlatan är svårare att förhålla sig till. Han är besvärlig och pendlar mellan att vara obehagligt beräknande och charmigt oberäknelig. Vi som följt honom genom åren har svårt att distansera oss från framgångssagan och anekdoterna lyser upp de ändlösa beskrivningarna av konflikter kring övergångar. Kanske lär jag mig här något om Malmö ändå.
De här tre texterna pekar åt olika håll. Just nu vill jag bara att de skall sluta skjuta.
EN FRISTAT UNDER SKRÄCKREGERINGEN
Lyceum var namnet på den akademi i Aten där
Aristoteles under promenader i alléerna meddelade
undervisning i filosofi, och kallades också därföre
filosof skolan för den peripatetiska (den promenerande).
Det var något peripatetiskt vid detta Stockholms
Lyceum, det var frihet från reglemente och skolbänk
och rotting och vanärande straff, det blev ett nöje
att gå i skolan ifrån att ha varit en fördömelse och
man behöll minnet från skoltiden verkligen som ett
bland de minst oangenäma minnena från den förfärliga
dressyrtiden som kallas barndom.
Tips till världen!
När ni firar 100-årsminnetav min död vill jag INTE läsa några fiktiva interjuer med mig. Inga alls. #strindberg— Mats Olsson (@tystatankar) January 22, 2012
