Tysta tankar

Jag läser igenom mina senaste inlägg och tycker att bloggen har blivit lite väl pretentiös. Allvarliga påståenden i viktiga frågor – politiska ställningstagande och teoretiska klargöranden, men det var inte därför jag började blogga. Jag var mer intresserad av att hitta gränsen mellan privat och offentligt – hur personlig är det möjligt att vara som tjänsteman? Vad bygger vi lärare vår trovärdighet och maktposition på inför studenterna? Kommer makten uppifrån – eller är det nödvändigt att visa vem man är i mötena?

Så efter denna lilla omväg tar jag chansen att testa gränserna för vad en blogg kan innehålla. För mig är det ett äventyr att öppna albumet med barndomsbilder. Alla mina åsikter om genus och skola – handlar de egentligen bara om mig själv?

Jag är född i Helsingborg och skulle kanske kunna kalla mig Sundets pärla. Nu har jag ingen relation till staden. Ser pampiga byggnader och anar att det är en ganska småborgerlig stad som har byggt sitt välstånd på handel.

Min bror är 2,5 år äldre än jag. När jag bläddrar i bilderna ser jag hur ettrig jag antagligen var. Han försöker freda sig men det verkar svårt. Kan man be om ursäkt femtio år senare?

Vi flyttade till Bagarmossen och jag tror bilden är från ett kalas i höghuset där vi bodde. Jag hittade clowndräkten i en låda nyligen och måste beundra mammas hantverk.

På sommaren hyrde vi ett hus i Söderby. Jag vet inte om bilden går att tolka utifrån psykoanalytisk teori, men jag ser något stolt i blicken och sättet att manövrera strålen kanske går att koppla till spirande manlighet? Nu när jag brutit igenom nakenvallen finns det inte många tabun kvar.

Min släkt på fars sida är bönder sedan många generationer och jag har matjord upp till knäna när det gäller gener – om man tror på sånt… Men det gör vi ju inte!

Jag älskade mina cowboykläder och gick ogärna ut utan dem.Det var nog en ganska dålig kvalitet för trycket på benen flagnade snabbt bort – eller så slet jag ner det? Bröderna Cartright var givna förebilder och jag kan fortfarande namnen på skådespelarna.

Vad har jag lärt mig av min far? Hur mycket av honom ser jag i mig själv? Bloggen skulle kunna handla om hur mycket jag saknar honom – så modig är jag inte än. Det blev väldigt tomt när han dog.

På sommaren bodde vi också på en ö i Stockholms skärgård. Ingen ström, ingen affär, ingen telefon – hur vågade min mamma vara ensam med två barn där? Jag borde fokusera mer på spiken.

Rivaliteten med min bror tog olika former. Här har han blivit biten av en ål och vågar inte hålla odjuret. Den odräglige lillebrodern tar chansen att visa sig duktig. Stön.

Vi bodde längs farleden och på den tiden kom den nya tiden i form av bärplansbåten Sirena som förkortade restiden till Finland åtskilligt. Vi brukade gå över ön på kvällen för att se underverket och hisna över svallvågorna som efter några minuter nådde fram till strandkanten.

Vi hyrde ett hus i vid Emån och jag lärde mig älska den mörka hemlighetsfulla skogen. Hunden Buster var ett exempel på att uppfostran är svårt och jag vet inte om vi lyckades lära honom någonting. Han var nog mer familjemedlem än hund.

Det är möjligt att ironisera över det könsstereotypa femtitalet och vilken rigid mansroll jag fostrats in i. Jag tror inte att jag skulle ha vågat gå till skolan som Lucia – det är min lilllasysters krona.

När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker var det en sorts uppgörelse med frågan om manlighetens existensberättigande. Fanns det någonting i hela den tradition av våld och förtryck som faktiskt är värt att försvara? Vad vill jag föra vidare till min son?

Kanske var jag känslig för alla signaler och anpassade mig snabbt efter omgivningens förväntningar – men när jag ser på bilderna finns det något annat som lyser igenom. Jag tror det är en längtan efter att ingå i någon form av gemenskap som kanske var manlig, men det kan också handla om vanlig vuxenhet.

På den sista bilden är jag funktionär vid ett familjerally som min fars företag ordnade. Jag har tagit plats i den manliga vuxna gemenskapen och håller ordning på deltagarna med hjälp av tidtagarur.

Samtidigt har jag vita (alldeleles för tighta) Lee-jeans som jag ängsligt tjatat mig till på Engelbrektsboden. Vuxenheten var skör.