Något som länge retat mig är utformningen av de nationella proven i svenska. Jag gillar inte texterna, jag gillar inte frågorna och jag gillar inte uppsatsrubrikerna. Provet förfördelar både pojkar och utlandsfödda och passar bäst för akademikerdöttrar med god självdisciplin som gillar att analysera och fläka ut sitt inre. Det här årets prov var inget undantag. Alldeles för personliga uppsatsrubriker, lätta, mestadels tråkiga texter och snåriga invecklade frågor. Den här gången hade konstruktörerna också valt att konsekvent använda pronominet hon i kommentarerna till exempeluppsatserna. Det tycker jag säger en hel del.
Det är ett farligt stickspår vi har hamnat på när vi i vår jämställdhetsiver försöker göra flickor mindre flickiga och pojkar mindre pojkiga i hoppet att de ska mötas likadana någonstans i mitten. Jämställdhet har vi inte när alla tvingats in i samma snäva och obekväma mall. Jämställdhet har vi när vi tillmäts samma värde, rätt och utrymme oberoende av hur pojkflickiga, flickpojkiga, flickflickiga eller pojkpojkiga vi är.
… Vi behöver en ny barrikad. I mitten.
Men det är något med årstiden som gör att jag dröjer mig kvar i den romantiska fasen. Vill gärna diskutera pedagogik och pojkars läsning utifrån moderna teorier, samtidigt känns det som att myterna vibrerar under ytan. Vem är målgruppen för den här boken?
Jag är verkligen glad över att diskussionen om pojkars skolprestationer tar sig nya uttryck, det handlar inte bara om krav och förväntningar. Helena lyfter innehållets betydelse.
Jag är grundligt trött på pseudodebatten, men det tycks som om världen är fascinerad av våra ansträngningar att skapa könsneutrala arenor för barnen. Länk till tidningen Slate
Nu tar jag väl en risk som länkar till en tidning utan att känna till vad det är för organ. Äsch – det är fredag.
Jag vet inte vad som ligger bakom de här rubrikerna och anar att det finns ett visst intresse av att svartmåla de norska framgångarna att rekrytera män till förskolan.
I Sverige gör alla allt – helst på samma sätt och samtidigt. Tanken på att en förskolechef skulle ta ansvar för arbetsfördelning kanske är provocerande? Jag vet inte.
Det känns som om den här debatten är riggad.
Samtidigt måste jag erkänna att efter 25 år i förskolan på åldersblandad avdelning har tanken på att smita undan från rutiner aldrig slagit mig.
I Sverige har delegationen för jämställdhet i förskolan definierat männens uppgift utifrån ett annat perspektiv – de ska visa att män också har vårdande sidor. Det är ett annat politiskt projekt. Kanske går de att förena – jag är bekymrad över att den här polariteten vällustigt återskapas av medier och efterlyser en bredare rapportering från Norge!
Och jag själv är lika vissen såsom Rhododendronen ser ut.
Det går en subtil gräns mellan att vara neurotiskt bekräftelsesökande och att en driva en fråga konsekvent. Mina arbetskamrater antyder att jag borde ligga lite lågt ett tag och jag anar att de har en poäng.
Okej, detta är hands down det bästa jag har läst från Maria Svelands penna: dn.se/kultur-noje/de…— Andreas Ekström (@andreasekstrom) March 27, 2012
Jag tror det är menat som en komplimang.
Alltså: Sveland skriver i DN att Ström svarat på frågan varför han HATAR feminister. Ström själv svarar på vad som driver honom i debatten.— Therese Bohman (@theresebohman) March 27, 2012
Slirigt var ordet, sa Bill.
Man kan väl säga att kompromissvilja och konsensussökande inte är Maria Svelands mest utmärkande drag.— Jens Liljestrand (@jensliljestrand) March 27, 2012
Jaha – ska vi verkligen ta ett varv till i gyttjan? Det känns som om DN borde fundera lite över sitt utgivaransvar och de påhoppades replikrätt.
Smarta och sociala – så vill unga män på gymnasiet framstå. Men de får inte verka som pluggisar, visar ny avhandling: bit.ly/GNDdN3— Genusskolan.se (@Genusskolan) March 26, 2012
Den berömda ”antipluggkulturen” diskuteras utifrån en avhandling om högpresterande pojkar på Na-programmet.
– De unga manliga naturvetarna anser att de behöver andra resurser än det som betygsätts i skolan för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden – och där ingår bland annat att odla ett omfattande socialt umgänge, säger Ann-Sofie Nyström, filosofie doktor i sociologi.
Visst strävar många män efter höga betyg och yrken som läkare, jurister eller civilingenjörer. Men om de inte skulle få de högsta betygen så räknar de kallt med att ta sig in på högskolan via högskoleprovet alternativt plugga utomlands.
Jag tror killarna har mer än en poäng. Skolframgång är ingen garanti för anställningsbarhet.
Knausgårds projekt, som går ut på att blottlägga livet så att gränsen mellan yttre och inre liv till slut upphävs, är så i fas med tiden att det är kusligt. Att säga att Knausgård är litteraturens svar på vår Facebookmättade kulturs oförtröttliga självexponering låter kanske lättköpt och moralistiskt, men en förklaring till vår fascination inför hans utlämnande minnen är just att han bara gör vad alla andra nuförtiden gör på nätet, det vill säga berättar om sig själv och sin vardag, i hopp om att vinna andras gillande.
”Det finns något som heter privatliv. Vet du vad det är”, frågar en skolfröken den unge Karl Ove i den tredje delen. ”Nej”, svarar han, och vi läsare vet att han inte ljuger. Knausgårds kamp är också en moralisk kamp, ett försök att upphäva det inlärda moment av förställning som varje människa lär sig att leva med i mötet med andra. Det sociala jaget är en lögn, som håller det inre jaget fången.
Och nu blev jag sugen på att läsa den här märkliga sviten igen.
Jens Liljestrand presenterar en antologi med män som brottas med mansrollen. Han är inte nöjd:
Jag skulle s å oändligt gärna vilja att fler män förmådde föra den jämställdhetsdiskursen på det här planet. Utan en sekunds tvekan skulle jag byta bort diverse SCUM-, hen- och hår-debatter, alla dessa ändlösa metadebatter om Axess-höger, Sveland-vänster och Karl Ove Knausgårds eviga babyrytmik, för en enda text där en man medgav att han – konkret, medvetet, personligen – utsatt en kvinna för någon form av kränkning. Inte för att jag känner någon längtan efter mänskligt lidande, utan för att det är omöjligt att komma vidare om vi inte kan råda bot på den groteska diskrepansen i de livsberättelser som alltid är utgångspunkten för genusdebatten. Hur kommer det sig att alla känner en kvinna som har blivit slagen, men ingen känner en man som slår? Att offret alltid är den bekanta, förövaren alltid den främmande?
En möjlig förklaring är att män undviker män som slår. Alltså blir våldet den ensamme desperate mannens handling – inte toppen på det våldsamma maskulina isberget. Men om vi vidgar definitionen av våld till att innefatta sporter med aggressiva inslag kanske det är möjligt att driva tesen vidare?
Den ende som finner nåd är Mikael Niemis berättelse om älgjakt:
Först där, i suget från de fria vidderna och den trygga bastugemenskapen och manlighetens alla falska löften, kan jag närma mig den verkliga smärtpunkten. Eller som Niemi skriver:
”När man gått vilse ska man stanna och koka kaffe. Man tar fram skogspannan, slår i en näve kaffe och ser lågorna slicka fram värmen. Då lugnar man ner sig. Då börjar man tänka igen. Man tittar bakåt i stället för framåt, det är ju trots allt därifrån man kommit.”
Hellre en ärlig mansgris än en hycklande botgörare?
Om den maskulina könsmakten inte tar sig värre uttryck än att vara nära naturen är jag beredd att hålla med.
För gubbtrenden håller sedan länge unga män med tydliga trend-ambitioner i ett järngrepp. De går klädda i tweedkavajer, skräddarsydda skjortor, hängslen, rutiga kepsar, virkade slipsar och flugor – allt med en touche av brittisk rävjaktsgreve.
På tallriken ligger givetvis raggmunkar med fläsk, strömningslåda eller annan bastant husmanskost. Och tennislektionerna är för länge sedan utbytta mot en avancerad kurs i korvstoppning.
Katarina Graffman analyserar:
Hon menar att det också kan handla om en strävan efter att, i feminismens farvatten, återerövra traditionell manlighet:
– I det moderna svenska samhället där män kan vara mjuka och känsliga kan detta kompenseras med ett gubbigt yttre. Till saken hör också att konfirmationen förr var en ritual då man gick från barn till vuxen. I dag måste vi själva uppfinna den typen av symboliska handlingar och en sådan kan då bli att välja gubbstilen.
Jag diskuterar gärna riternas betydelse. I artikeln ges Melodikrysset en symbolisk position som vattendelare. Klockan 10.00 gäller det!
RT @kristian_stalne: Har medarrangerat "Flickor på teknis" på LTH. Ser fram emot när socialhögskolan LU gör liknande för pojkar… #ojäm …— Mats Olsson (@tystatankar) March 22, 2012
Jag är melankolisk och tycker allt går för långsamt. Då brukar Nina Simone muntra upp. Hon är den minst inställsamma sångerska jag vet.
