Jag har inget emot papperstidningar som sådana. Det är journalisterna jag vill åt - eller ännu hellre de uppblåsta kulturjournalisterna som hänvisar till tyska sociologer utan att förtydliga en enda tanke.
Läs Per Svensson krönika så förstår du vad jag menar.
I Filosofiska rummet den 24/5 försökte Lars Mogensen få deltagarna att säga något spännande om sociala medier. Andreas Ekström upprepade sin välformulerade kritik från Sydsvenskan
Sigrid Combüchen spelade en aning motvilligt rollen som teknikpessimist. Eva Engquist hade kanske en mer oklar position och samtalet tenderade att bli allmänt klokt och en aning förnumstigt.
Ja, det är många som skriver och få som läser – gäsp.
Ja, tekniken påverkar vår syn på umgänge – gäsp, gäsp.
Ja, det finns ett problem i att allt inte är av hög kvalitet – gäsp, gäsp, gäsp.
Det kändes lite skolmässigt att diskutera om vi är för eller mot teknik och Lars Mogensen hade besvär med att få nerv i diskussionen. En anledning är kanske att de tre deltagarna hör till ett etablissemang som redan har en stark röst i medievärlden. Författaren S.C. är naturligtvis bekymrad över att tempot ökar och ingen orkar läsa krävande böcker. Journalisten A.E. anstränger sig för modernisera och motivera den gamla pappersprodukten till de nya förutsättningarna, men det är naturligtvis obehagligt att inte längre få vara det stora filtret. Högskolerepresentanten E.E. ställs också inför kravet att anpassa utbildning till en värld där kunskapen finns överallt i fragmentariserad form och där de gamla hierarkierna vittrar ner.
Så även om alla var överens om att utveckling är viktigt och teknik nödvändigt låg det en slöja av sorg över inställningen till allt det nya som så tydligt hotade de egna positionerna.
Ingen beskrev det demokratiska värdet av en utveckling som ger miljoner av människor möjlighet att göra sin röst hörd i det offentliga samtalet. Ingen lyfte fram den folkliga lusten i att dela erfarenheter med kända och okända medmänniskor. (Jo förresten, Kina och Egypten nämmndes)
Istället var det en återkommande oro:
- Vem ska egentligen läsa alla dessa ord?
Ungefär som om Internet höll på att bli fullt och alla hårddiskar mätta.
Själv oroar jag mig för andra saker – och njuter av känna till skillnaden mellan ek och bok. IRL.
Nej, jag twittrar inte…
Projeketet är att definiera manlighet genom bilder och tolkningen av dessa. Nu försöker jag ladda om efter den första negativa bilden och visar en bild som jag tycker är laddad med positiv energi.
Vad får du för associationer?
Vad har männen för relation till varandra?
Jag inbillar mig att ämnet blir mindre kontroversiellt om exemplen är hämtade från Indien – männen är ofta ganska oblyga i sin kluvna manlighet.
I dagens Svd presenteras en undersökning som visar att ungdomar har ganska bra koll på riskerna med internet.
Länk
Nio av tio ungdomar är noggranna med att inte lägga ut för mycket information om sig själva på nätet. En ny undersökning slår hål på föreställningen att unga inte är medvetna om riskerna på internet. ”Man vet nu att man inte ska ha kontakt med främlingar eller lägga ut halvnakna bilder”, säger Mikaela Forslund, 18 år
Nu måste vuxenvärlden hitta något nytt att skrämmas med.
Jag försöker förstå vad det är för färdigheter som HUT vill att framtidens lärare ska bära med sig från sin utbildning. Tomas Lindroth beskriver sina erfarenheter från möten med dagens studenter.
Jag känner igen en hel del och funderar över våra försök att beskriva kompetenser i kursplanemål och progressionstrådar. Antagligen kommer dessa att vara föråldrade innan bläcket har hunnit torka i skrivarhuvudet.
Kanske handlar det om högskolornas självbild – vi vill gärna tilldela oss någon form av roll i utvecklingen. Tanken på att det är någon annan som styr är oroande.
Samtidigt läser jag om en ny gymnasieskola i Lund med IT-profil:
Skolans profil är att lära ut presentationsteknik med hjälp av IT så att eleverna kan göra power point-visningar av sina kunskaper
Nu måste jag verkligen bita mig i tummen för att inte bli ironisk och elak.
På ett väldigt teoretiskt plan är jag för ett personligt förhållningssätt mellan lärare och elever, mellan vuxna och barn, mellan lärarutbildare och studenter. Jag talar gärna om betydelsen av att våga visa vem jag är och vikten att träda ut ur rollen som neutral tjänsteman i utbildningsfabriken.
Samtidigt finns det en stark tradition i skolvärlden som avråder lärare från att vara vän med barnen. Den professionella distansen är nödvändig för att kunna fatta kyliga beslut, upprätthålla diciplin och sätta rättvisa betyg. Vi läser texter om det assymentriska ansvarets logik.
Tingen ställdes på sin spets när några studenter bjöd in mig att bli vän på Facebook samtidigt som jag rättade deras tentor.
Till saken hör kanske att jag är en usel facebookanvändare. Jag vill gärna kunna skryta om att ha inblick i moderna sätt att kommunicera och försöker smygtitta på mina barns liv (de vägrar dock att göra mig till ”vän” – jag är ”pappa” och det kanske jag ska vara stolt över)
Nu bestämmer jag mig för den fega och enkla vägen – jag nekar vänskap med studenter. Förhoppningsvis är jag lite mindre kaxig när jag talar om den personliga relationens betydelse i framtiden.
Ibland är jag riktigt glad över mitt jobb – det är när jag ser studenter som verkligen försöker undersöka något som intresserar dem. Då kan de hända att de glömmer diskussionerna om bedömning och kriterier. Kunskapen är sin egen belöning och utmaningarna upplevs som intressanta.
Idag har de arbetat med att undersöka digitala mötesplatser för unga på nätet. Katia Wagner inledde med att berätta om Alexandramannen och diskuterade faror och möjligheter. Många blev starkt berörda och en hel del av texterna behandlar det ogenerade raggandet på sidor som snyggast. se och porrigt.se.
Men det finns andra som ser möjligheter. Ge gärna respons till grupper som skrivit något intressant!
Jag sitter och planerar höstens kursstart och mycket handlar om mål, litteratur, undervisning, examination o.s.v. Under ytan finns det en gnagande oro:
- Vem är dom egentligen? Alla dessa studenter som vill bli lärare… hur tänker dom?
Jag inser att mycket av det vi kallar utbildning bygger på antaganden (gissningar) om vilka krav som är rimliga att ställa. Våra föreställningar om studenterna är vaga och fördomsfulla.
På Stefan pålssons blogg hittade jag en film från Kansas University som ifrågasätter bilden av den homogena studentgruppen. Visions of students today.
Men allra mest spännande blir det att följa diskussionen i anslutning till filmen. Jag råkade trycka på ”view all” och har nu 7640 kommentarer att fundera över.
Blott Sverige svenska studenter har! Eller finns det internationella mönster? Jag tror det.
Jag försöker starta hjärnan efter semestern och ett bra sätt är att läsa Stefan Pålssons blogg om IT och Lärande.
Han hjälper mig att följa med i den internationella utvecklingen och jag inser att det finns oändligt många människor som forskar, planerar och tänker inom området. Många länder brottas med strategier för digital kompetens och förväntningarna är stora på att det ska gå att använda datorerna som ett redskap för ett bättre samhälle.
Idag hör jag till optimisterna och låter mig inspireras av en film som är gjord av en amerikansk kulturantropolog Michael Wesch. Tesen är att vi påverkas av datorer – vi kanske inte blir klokare, men alla dessa möten förändrar vårt sätt att tänka om världen, vårt samhälle, vår familj och oss själva.
Det finns en stark tro på att själva öppenheten och mötena mellan människorna är den avgörande kvaliteten när det gäller kunskap. Då kanske det lätt pretentiösa uttrycket web 2.0 blir meningsfullt. Någonting håller på att hända.
Många klagar över att tidningar är slarviga, ytliga, partiska och fixerade vid elände. Jag brukar alltid försvara pressen och har goda erfarenheter av att bli intervjuad. De flesta journalister (på dagstidningarna) är seriösa och ofta på gränsen till överdrivet etiska.
Idag har Sydsvenskan två bra artiklar som jag gärna vill lyfta fram. Anders Ljungberg skriver om möjligheten att utbilda sig till förskollärare med dubbel behörighet att även arbeta i grundskolan. Jag njuter att att se mina studenter lysa mot läsaren. Bilden av den dåliga högskolan bleknar bort i ljuset av dem. Förhoppningsvis läser ungdomar som funderar på att söka till lärarutbildningen artikeln och söker till vår enhet. Men det är skrämmande många som inte läser riktiga dagstidningar i Malmö.
Jag hade också tillfälle att vara med när MSU presenterade sitt program mot mobbning. Ulf Törnberg refererar Elza Dunkels föreläsning utmärkt och jag förundras ofta över det journalistiska hantverket – att ta fram det väsentliga och ge det en form. Budskapet – det finns ingen särskild nätmobbning – är kontroversiellt, men framstår som ganska självklart i en historisk belysning. Vi talar ju inte om telefonmobbning, korvkioskmobbning eller torgmobbning som är andra rum där barn befinner sig.
Själva antimobbningskampanjen är sympatisk och välorganiserad. Det största problemet är nog själva regeringsuppdraget som talar om att finna ”evidensbaserade program” och därmed inbjuder till en farlig tilltro på färdiga metoder, som skulle kunna tillämpas av vem som helst på vilka barn som helst. Jag tror inte att MSU (Annika Holm) eller forskarna lånar sig åt dessa enkla lösningar och har en hemlig dröm:
År 2010 kommer forskarna kalla till en presskonferens där det sensationella resultatet presenteras. FLUM ÄR DEN BÄSTA METODEN. Genom att möta barnen som individer och våga ta deras erfarenheter på allvar visar en grupp lärare att det är en fråga om relationer och förhållningssätt snarare än metoder och program.
Då skrattar inte Jan Björklund längre…
Jag letar efter sätt att använda internet som inte imiterar traditionell undervisning. I dagens Sydsvenska berättar Margareta Flygt om soldaten som skriver en blogg – från skyttegraven under första världskriget! Hans släktingar publicerar brev och vi läsare blir de som oroligt väntar på livstecken. Samtidigt kommenteras breven av bloggläsare som fyller på med andra händelser från tiden.
Som lärare vore jag blind om jag inte såg pedagogiska möjligheter i denna form.
