Det obegripliga iPhonespelet Angry birds har under några månader dominerat familjen. Grisar stjäl ägg och spelaren skjuter fåglar som förstör grisarnas hus. Det är ett svårt beroendeframkallande spel som med sitt långsamma tempo och små framsteg är perfekt avpassat för den stressade nutidsmänniskan.
Samtidigt är det svårt att inte se paralleller till den palestinska konflikten och skrattet fastnar i halsen när jag ser den israeliska filmen.
Att sjunga rent är inte särskilt svårt. Även om många människor beskriver sig som omusikaliska lyckas de ofta träffa förvånansvärt många toner. Betydligt besvärligare är det att vänta ut en paus och orutinerade sångare tappar ofta taktslag.
Det här lilla barnet (det kan vara en ovanligt stor gitarr som förvrider perspektivet!) har full koll. Pausering, frasering och antydan till headbanging – allt sitter perfekt!
Kanske finns det en moral i detta. Många lärare behöver träna på att vara tysta och vänta ut eleverna?
Att hålla på med bloggeri innebär en form av lättsinnigt arbete. Vad ska jag skriva om? Vad vill folk läsa? Måste jag ha ett budskap eller i alla fall en poäng? Varför skulle någon vettig människa vara intresserad av mina tankar?
Lars Ekborgs utskällning av Beppe Wolgers sätter allt på sin spets. Vad är det här med kreativitet egentligen?
Mitt humör är fortfarande en smula ojämnt efter riksdagsbeslutet om ny lärarutbildning. Jag tar till det gamla knepet att berätta en fräckis för mig själv. Tyvärr lärde jag mig de flesta historierna i tioårsåldern och förstår inte riktigt varför just dessa gjort ett livslångt intryck.
Kålle och Ada åker spårvagn. Det fullt av folk och inga sittplatser. Ada ser sig omkring och säger med hög röst:
- Är det nån som kan resa sig för en gravid kvinna?
En ung man reser sig hastig och bereder plats. Kålle utbrister:
- Är det nån som kan resa sig för gravören?
Nu tänkte jag säga något klokt om varaktig kunskap och inlärningsfönster, men avstår i ett anfall av eftertanke.
Kanske kan ni en rolig historia som muntrar upp? Det behöver inte vara en fräckis…
Jo, han är kul. Kanske var jag en smula trött, antagligen är mina engelskkunskaper bristfälliga, säkert är konserthusets akustik omvittnat katastrofal – men den smygande känslan av att missa skämt är besvärande. Dylan är roligare på Youtube:
Den obegripligt korkade Anders S Nilsson drar skam över manligheten. Mats Weman utser programledaren för Parlamentet till årets dumstrut (länk) och jag vill gärna delta i buropen.
Lyssna på den sinnessvagt arroganta intervjun:
(länk)
Vem startar Facebookgruppen ”Aldrig mer Parlamentet”?
Jag är ganska svårpikad och väljer att ta filmen som en komplimang – åtminstone tills motsatsen är bevisad.
P.S. Filmen är gjord av studenter som läser kursen Lek, Kultur och kommunikation vid enheten Barndoms- och ungdomsvetenskap vid Lärarutbildningen i Malmö.
Jag ska se Eddie Izzard på Malmö arena och gläder mig stort. Någon har gjort legoanimationer av Izzards monologer och jag kan tänka mig att det är en skoluppgift som skapar mycket energi!
Jag har länge undvikit P3:s humorprogram, men Mammas nya kille är kul. Den ständigt normale Bengt Strömbro tycks ha ett outsinligt flöde av galna gäster. Senast var det feministen Agneta Fagerwall Olsen som berättade om sitt äventyrliga extraknäck i vinlotteribranschen.
Jag arbetar med att försöka rekrytera män till skolans värld men det är en svår uppgift. Om jag talar om vad det är för kvaliteter som männen förväntas tillföra riskerar det att bli fördomsfullt och nedlåtande mot de kvinnliga kollegerna.
Hos Killfröken hittade jag en bra gestaltning av något som jag i brist på annat kallar ”ett manligt perspektiv på dans”
