Efter några dagar i Berlin inser jag att det är dags att arbeta upp bloggens seriösa utbildningspolitiska image. Då ramlar jag över den här artikeln om SM i ordvitsar:
Är intervjuad i ordvitsreportage i dagens SvD (notera gärna faktarutans mini-vitsskola): svd.se/kultur/vad-ar-…—
Ulf Benkel (@ulfbenkel) March 31, 2012
Dessutom har jag börjat följa twittraren Göteborrrg:
Detta kan aldrig sluta lyckligt.
Jag är fortfarande i Berlin och försöker orientera mig i det tyska skämtandet.
Har jag missat något?
Jag har svårt att uppskatta hur skämt åldras. För mig är detta tidlöst jätteroligt.
Jag funderar på att be studenterna förklara skämten och sedan diskutera kontextens betydelse.
Man måste kunna twittra vasst utan att beskyllas för "hatattack". @Jonas_Gardell varnar för ett humorlöst medieklimat. expressen.se/kultur/helga-h…—
Expressen Kultur (@ExpressenKultur) March 03, 2012
Jag citerar långt och hoppas att kvällstidningarna tar till sig budskapet. Eller ännu hellre – dess läsare!
Vad vi upplever i dag är lite av de humorlösas hämnd, ledd av Aftonbladet och Expressen. Varje liten rad jag och andra komiker i dag publicerar verkar granskas av anställda på tidningarna som med lupp söker formuleringar som kan misstolkas, uppförstoras, ryckas ur sitt sammanhang och rubriceras som ett ”hån”, ett ”angrepp” eller en ”hat-attack”.
Vilket naturligtvis är en ren lögn.Kvällspressens relation till sanningen är som mitt rövhål: beundransvärt tänjbart.
Så åter till den käre Ranelid, vars rappande om mannens säd alltså fått mig att omvärdera min homosexualitet.
Jag har faktiskt full respekt för Ranelid när han brunbränd med skjortan uppknäppt till naveln kastar ur sig sina gamla aforismer i otakt till discodunk. När han däremot tillåter sig att bli rasande för att man skämtar om honom förtjänar han inte längre den respekten.
Fast ärligt tror jag inte att Ranelid ”rasade” förrän Expressens journalist ringde upp honom för att få en kommentar till kollegan Gardells ”hån”.
Är det verkligen denna bokstavstolkande, torftiga medietillvaro vi vill leva i, eller är det inte dags att göra lite uppfriskande uppror?
Upp till kamp mot dem som hatar humor!
Utan humor stannar Sverige
Och så en liten twist:
”Nej @jonas_gardell, det är inte din skyldighet att skämta om Ranelid” ajour.se/nej-gardell-de… via @ajourse—
(@emanuelkarlsten) March 03, 2012
Och ytterligare en:
bra av @emanuelkarlsten om gardell och ranelid: ajour.se/nej-gardell-de… Mina tankar om det finns här: andersmi.se/2012/02/tankar…—
(@andersmi) March 03, 2012
Varför tänker jag på Ann Heberlein? En annan begåvad person vars skörhet inte riktigt passar in i bilden av vad en författare förväntas tåla.
Vi bara skojar?
Det måste finnas någon som tar ansvar för att den här humorskatten inte förskingras i det uppdrivna mediatempot. Idag skulle jag behöva en bra fräckis. Den behöver inte vara ny.
DN:s Jenny Nordlander menar att folk inte vågar kritisera Luuks och Lokkos podcast:
Ingen förutom Charlotta (och jag men jag är helt svettig nu) vågar säga att programmet inte infriade deras förväntningar. Vi väntar alla snällt på att det ska utvecklas och bli bättre. För det är vi säkra på att det kommer att bli. Vi vill ju det! Just nu gör de bara en torr och ohärlig variant av ”Filip och Fredrik”.
Det kanske är en tröst att Mona Masri gör samma bedömning i Sydsvenskan:
Men i det andra avsnittet låter Luuk och Lokko dessvärre mer som två sköna grabbar, á la Filip & Fredrik, som gör relationsradio om manlig vänskap, skilsmässa och faderskap. Vore de två kvinnor som spontandryftade ditten och datten så skulle många kanske fråga ”vem bryr sig?”. Ungefär som man gjort med bloggosfären.
Jag anar ett mönster. Killar som pratar strunt kommer i fortsättningen att kallas ”Filip och Fredrik” och det är ingen komplimang. Har de här tre artiklarna något med kön att göra?
RT @briankotts: lol!! Don't let your frog play on your iPhone. youtu.be/qTZiVu5Pxjg—
Mats Olsson (@tystatankar) February 05, 2012
När jag var 14 år sa en av min äldre brors kamrater till mig:
– Du Mats, varför är du så ironisk hela tiden?
Sedan den dagen är jag misstänksam mot den här skämtsamma formen av distanserad elakhet. Jag tycker om allvarliga människor och hyser en viss förståelse för religionen. I den här texten tar Strindberg ställning för de som vågar tro på någonting.
EN RELIGIÖS TEATER
Läraren talade: Det ser ut som om människorna
icke hyste höga tankar om sig själva, ty när de på
teatern få se en riktigt elak satir, då njuta de, utan
att ta åt sig likväl. Det gäller ju bara de andra. Det
fanns i min ungdom en teaterförfattare, som efter att
ha varit satiriker slutligen fattades av medlidande med
mänskorna, och som han själv genom ett gott och
relativt lyckligt liv fått mildare känslor, såg han
människorna i en ljusare dager. Nåväl, han skrev en pjes
med bara ädla människor, känslofulla, ömhjärtade.
Vad hände: publiken trodde först det var ironi, men
i andra akten upptäcktes sveket. En stämma ryter från
parkett: fy f-n, det är ju allvar; och under ett
stigande äckel gick pjäsen fram; åhörarne skämdes för
varandra och på författarens vägnar; några sprungo
ut, och de kvarvarande skrattade: skrattade åt
godheten, uppoffringen, försakelsen, förlåtelsen. De
kände icke igen sig, ansågo skildringarna onaturliga;
det gick inte till så i verkligheten, människorna voro
inga änglar. Det är farligt således att tala väl om
människorna, ibland. Men nu är att märka, det religiösa
människor icke besöka teatern, emedan teatern är
gudlös. Den grekiska tragedien började med offer åt
gudarne, och alla tragedierna handla om mänskans
vanmakt i kampen mot gudarne. Varför göra icke våra
religiösa en teater, där man får se hur det onda
beskrattas och avslöjas.
Jag skulle gära se en politisk teater där det onda beskrattas och avslöjas. Strindbergs religiositet är fortfarande en gåta för mig. Men jag gillar allvaret. Allt är bättre än ironi.
…men detta är kul
Länk till Tankesmedjan
Mindre roliga är de män som i kommentarsfältet känner sig allmänt småkränkta.
Jag är på VFU-besök och på den lilla skolan arbetar barnen för fullt inför nobeldagen. Temat är naturligtvis uppfinningar och de har gjort skisser på vad de ska försöka bygga. När jag besöker klassen skruvar de isär olika apparater och alla kämpar för att ta sig igenom de skyddande murarna av plast. Barnen inser snart att de finns olika skruvar, men tyvärr inte lika många sorters skruvmejslar i klassrummet. Vi kommer överens om att en mejsel och den stora bitssatsen vore en bra julklapp för många.
Efter en timme samlas vi och ett barn fäller den lätt odödliga kommentaren:
- Vi hade planerat att bygga en sjungande discokula – men det blev en rullande soptunna…
Jag tror att Alfred Nobel också blev förvånad över sin uppfinning av krutet.
Jag var på fest hos kära vänner och en av gästerna väljer att tacka för maten genom att framföra här sången:
Länk till spotify
Povels text och Bengt Hallbergs piano. Quality speaks.
Conference dedicated to the art of boredom could be sold out and, worst of all, becoming too interesting. t.co/N5lGTRkU /via @bbcnews—
@briankotts (@briankotts) November 21, 2011
Arrangörerna oroar sig över att konferensen kan bli alltför intressant.
But Mr Ward says he is confident that a lack of organisational skills and technical problems will ensure enough delays and uncomfortable pauses to deter any unnecessary interest.
…i takt med att de smarta telefonerna skickar underliga meddelanden.
I didn't even think that was possible… twitpic.com/7hc6oe—
EPIC AUTOCORRECT (@autoocorrect) November 21, 2011
Ibland drabbas Twitter av vågor av skämtsamhet. Följ hashtagen #böckersomsaknarenbokstav och njut av den ymniga, men ibland något krampaktiga påhittigheten.
Kranen – rörmokarnas heliga skrift #böckersomsaknarenbokstav—
Björn Kindenberg (@kindenberg) August 10, 2011
Var och en sin egen humorist.
RT @DougSaunders Anyone studying the English should have this chart on their wall at all times. http://www.twitpic.com/4xha23 #efl #esl #elt—
(@briankotts) May 17, 2011
