Ett kännemärke för en profession är att den i institutionellt hänseende består av jämlikar: sedan kan individuella prestationer vara av högst varierande klass. Jämlikhet kolleger emellan präglar diskussion och beslutsfattande – sociologen Hans L. Zetterberg har allmänt karakteriserat professioner som ”kollegiestyrda yrken med vetenskaplig bas”. Vad som har skett på universiteten är att de kollegiala styrformerna urholkats och på sina håll helt raserats. Efter den senaste så kallade autonomireformen, signerad av liberala politiker, har svenska universitet kommit att styras hierarkiskt. Rektorn har utrustats med vd-makt, men är inte utsedd av sin styrelse (och inte heller som förr i världen av den akademiska personalen), utan av regeringen som också utser styrelse på rektors förslag.
Universitetets ledande person har upphört att vara den främsta företrädaren för verksamheten och gjorts till en oavsättlig myndighetschef med rätt att infoga allt beslutsfattande, all rådplägning (som tenderar att ske efter, inte före beslut) i en linjeorganisation med handplockade, icke-valda underchefer (prefekter och liknande). Universitetens ledarkadrer är därför sällan de mest excellenta på sina fält utan sådana som kan styra och hantera folk – skälla ut och avskeda, när så kan krävas, eftersom professorns anställningstrygghet nuförtiden inte är starkare än vaktmästarens. Inom kort kommer de inte heller att behöva hämtas från vetenskapens värld.
Detta är inte en nidbild. Det är akademisk misär. Det är avskaffandet av all akademisk frihet, som på Orwellskt vis har omtolkats från att vara individens autonomi till att bli institutionell autonomi med en diktatorisk rektorsmakt. Istället för akademiska intriger har det uppstått en hotfullhetens kultur, en tävlan om att vara till lags och institutionsledningar som tar sina medarbetare i örat när de blir ansatta i debatten, i stället för att försvara dem. Vem vill sätta sin fot på en sådan arbetsplats om man inte är tvungen? Många är tvungna, många skattar sig lyckliga över att ha meriterat sig till en postdoc-befattning istället för att kastas ut i långvarig arbetslöshet.
Jag känner igen en del tendenser, men är inte säker på hur en alternativ styrng skulle se ut.
Jag lyssnar på Filosofiska rummet. Deltagarna är överens om att det största hotet mot kvalitet inom skola och omsorg är tanken på mätbarhet och längtan efter manualer.
Vi vill räcka ut en hand till fördjupat samarbete med andra lärosäten i Sydsverige. Det skriver Per Eriksson, rektor, och Eva Wiberg, prorektor, vid Lunds universitet.
Samarbetsprojektet Lärosäten syd har varit ett bra forum för samarbete och ömsesidigt lärande mellan Lunds universitet, Malmö högskola, Högskolan Kristianstad, SLU i Alnarp och Blekinge tekniska högskola sedan 2009.
Jag förstår att det är en känslig fråga och att brudgummen inte vill ta initiativet till första dansen, men lite framfusigare kavaljer har jag mött.
Lunds universitet vill föra en öppen dialog, i ömsesidig respekt, om hur vi på bästa sätt kan samarbeta och organisera oss för att möta de utmaningar vi står inför. Skulle något lärosäte då vilja gå ännu längre och även diskutera ett eventuellt samgående med oss kommer vi att förutsättningslöst och med största allvar analysera vad det skulle kunna innebära för att öka vår och regionens konkurrenskraft från kust till kust.
– Det är naturligtvis viktigt att få med bägge könen i en kompetenssatsning som denna. Och eftersom läraryrket är kvinnodominerat borde det vara en högre andel kvinnor bland deltagarna i forskarskolor för lärare.
(…)
Att många lärare hade svårt att bli klara i tid med sina forskarstudier, löser man genom att ändra studietakten, säger Anna Neuman. I stället för att forska 80 procent och arbeta 20, kommer lärarna att forska 50 procent och arbeta 50 procent. Det kommer med andra ord ta längre tid för dem att bli klara med utbildningen.
När det gäller könsfördelningen bland de deltagande lärarna säger hon att det rimliga vore om forskarskolorna speglade hur det ser ut i skolan. Men det är ingen fråga för staten.
Det saknas en beskrivning av hur könsfördelningen ser ut i de olika forskarskolorna. Och ett ställningstagande för hur staten vill ha det.
Är forskarens kön intressant? I Malmö tror jag att alla sökande i senaste omgången var kvinnor. Är det ett problem – eller speglar vi verkligheten.
Fundamental försämring av lärarstudenternas förkunskaper. Samtidigt har undervisningstiden minskat med 60% bit.ly/WakXYV#skolan— Lärarnas tidning (@lararnastidning) November 15, 2012
Jag har lärt mig att inte kommentera eller beskriva våra studenter. Det blir generaliserande och i värsta fall alarmistiskt och nedlåtande.
Important initiative in UK to reclaim education from ill-informed policies of unqualified politicians. gu.com/p/3b8z5/tw— Sir Ken Robinson (@SirKenRobinson) October 23, 2012
Frustrerade rektorer bildar en påtryckningsgrupp efter att ha träffats på Twitter:
Several clear themes emerged about how an alternative policy might be shaped if Labour was ”brave enough” to set out something profoundly different ”rather than hang on the coat-tails of the Tories”, said John Tomsett, a prolific blogger and head of Huntington school in York.
Very useful comparison of teacher training in 43 countries from Albania to Vietnam with courses in England: bit.ly/WaPyCZ.— Dylan Wiliam (@dylanwiliam) October 02, 2012
American schools have spent close to $4.4 billion on testing in the past decade thanks to No Child Left Behind. The ideal of the accountability movement was to impose some quality standards where few existed: to sanction schools, and sometimes individual teachers, whose students don’t perform up to par. Schools labeled as ”persistently low-performing”–based on the results of standardized, multiple-choice tests–may be automatically subject to closure, mass firings, or the removal of the principal. Sounds objective, right?
Den här skulpturen heter Patterns of failure. Den påminner oss om betydelsen av imperfektion.
MT @eddynehls: Flyktlinjer: Målsäkring av forskningen är det nya postmoderna, men farligare bit.ly/SXVb8h— Stefan Pålsson (@stefan_palsson) August 31, 2012
Eddy formulerar det mycket bra. Vad händer när postrukturalisterna dragit sig tillbaka? Jag citerar långt ofh hoppas det är OK:
Idag är modeller, kalkyler, utvärderingar och prognoser viktigare än levt liv och verkligheten. Idag förutsätter man snart sagt överallt att det går att med hjälp av förenklingar och abstraktioner nå kunskap om världen, om börsen, ekonomin, akademisk kunskap, väljarstöd, och så vidare. Verkligheten existerar inte, eller ses som en irriterande felkälla eller osäkerhetsfaktor. Levt liv, människors samverkan, kultur och samhället är problem som ställer till det för räknarna och kalkylerarna, prognosmakarna. Man har helt enkelt fastnat i modellerna och allt mer möda, kraft, tid, uppmärksamhet och pengar läggs på bilderna av världen. På kunskapen om, istället för livet här och nu, i all sin komplexitet. Det är den nya poststrukturalismen.
Det största hotet mot samhället och livet är övertygelsen om att det går att nå säker kunskap om levt liv. Livet kan inte målsäkras, för det är inte målet som är det vi vill ha, det är vägen dit som är det viktiga. Trygghet, vill och behöver alla, men det är inte samma sak som säkerhet och visshet. Det oväntat oväntade, slumpen måste man räkna med, och acceptera. Det går inte att räkna på, det går bara att förbereda sig och hålla många dörrar och vägar öppna. Marginaler är vad som krävs, och det enda som kan ge trygghet. Att hävda något annat, att tro på att det går att så säker kunskap (om levt liv och samhällsprocesser) är precis lika galet som poststrukturalismen. Det är bara så mycket farligare, för nu är det på allvar. Ingen verkar hävda att prognoser och modeller, målsäkring, är farligt. Tvärt om inför man det överallt, med entusiasm!
