Förklaringen till min passivitet är enkel – jag väntar fortfarande på att någon ska intressera sig för innehåll och arbetsformer i skolan. Jag vill inte framstå som negativ och är därför tyst. Kanske kommer någon annan att lyfta frågan om könsobalansen i skolan?
Anna Ekström diskuterar klokt och nyanserat på SVTdebatt (Länk) men det saknas något.
• Skolverket kommer att genomföra en kartläggning och analys av vad som gjorts för att öka andelen män i förskolan i Sverige sedan 1970 och presentera förslag på vilka åtgärder som kan öka andelen män i förskolan.
Jag menar att de nödvändiga utredningarna redan är gjorda och rekommenderar de här texterna:
Vi är några lärarutbildare som gärna vill vara med och stötta Skolverket i sitt viktiga uppdrag. Vi har bildat en lös grupp och hoppas fler vill bidra med idéer.
Förutom den vanliga förklaringen om antipluggkultur beskriver en flicka hur pojkarna inte vågar anstränga sig eftersom de är rädda att misslyckas. En lärare skyller på att föräldrarna i kommunen är småföretagare och erbjuder en alternativ karriärväg för dem som inte trivs i skolan.
Jag väntar fortfarande på att någon ska lyfta innehållsfrågor och arbetsformers betydelse. Rektorn tycks se det som ett helt individuellt problem.
Frågan om förädraledighet är poltiskt het. I Sverige överger KD pappamånaden och i den stora världen diskuteras Badinters tes om att ett överdrivet barnperspektiv (som utdraget ammande) hotar kvinnans frigörelse. Den franska feministen har skrivit en bok som skakar om, men också fått stort genomslag. Utifrån historiska och internationella exempel tycks hon argumentera för att moderskap alltid är en kvinnofälla och att männen per definition inte är att räkna med.
I den australiska tidningen The Monthly blir hon utförligt bemött och artikelförfattaren belyser frågans politiska dimensioner. Skandinavien framstår inte oväntat som ett föredöme när det gäller att förändra synen på fäders ansvar.
For an ‘heir’ of de Beauvoir, Badinter is surprisingly apolitical. Though she notes French mothers have higher birth rates than those of many other western nations, is this really due to them taking a leaf from their history of distant mothering? After all, such practices as wet nursing and foundling hospitals were widespread across Europe, including countries where birth rates are much lower. More likely, French women are better supported than elsewhere and are not forced to choose between motherhood and fulfilling paid work.
As in Scandinavia, the French government gives paid leave for up to three years and invests in higher quality childcare. French and Scandinavian women’s work rates are among the highest in the world. Scandinavian breastfeeding rates are also among the highest in the world, belying Badinter’s belief that breastfeeding is death to paid work.
It is not only mothers who can be supported. Very early in her book, Badinter pronounces that men are hopeless. She says little more on the matter. Yet paid paternity leave, another welcome alternative to the ethic-less care that Badinter proposes, is changing and deepening our understanding of what it is to be a good father. Anna Wahl, from the Stockholm School of Economics, argues that Swedish paternity leave, which cannot be transferred to the mother, “moves the norm a little … It creates pressure on young men; now they have to explain why they’re not going to be at home … It’s not just anyone taking care of the child; it’s the father. It says he is irreplaceable.”
Jag var hemma ganska länge med båda våra barn. Det är jag stolt över och beklagar alla män som missar den sidan av livet.
Förvånansvärt många av våra kvinnliga vänner argumenterade för delad föräldraledighet men var ovilliga att släppa in männen. De skulle kanske ha behövt en liten dos Badinter. Modern är inte oersättlig, men exemplen från 1800-talets grymma vanvård ger ingen ledning för hur familjer ska organisera arbetsdelningen. Det är svårt att få tag på en bra amma och änglamakerskorna har dåliga tider.
In The Conflict: Woman and Mother, Badinter starts out in the dark place of parental ambivalence and, instead of heading for the light, ventures only deeper, drawing bogus lessons, even inspiration, from the killing fields of childhood.
I USA pågår en debatt om ”mammafundamentalister”, som startats av boken The Conflict av den franska filosofen Elisabeth Badinter. Dess tes är att dagens moderskap med alla krav på att vara perfekt mamma och totalt uppoffrande har ersatt den gamla sexismen som jämställdhetens fiende:
En mamma ska helt gå in i rollen som mor.
Den mamma som fortsätter jobba – av ekonomiska skäl eller fritt val – tar alltså risken att skada barnet och att som Eva i Vi måste prata om Kevin en dag stå där med omvärldens fördömande och försvara sina livsval inför domstol.
Badinters bok Manlighetens X och Y betyder mycket för mina tankar om kön och genus. Min nyfikenhet är väckt och jag vill verkligen förstå vad som ligger bakom frågan. Handlar det bara om rättvisa (varför anklagar ingen papporna?) eller är det meningsfullt att diskutera föräldrars ansvar för sina barns handlingar?
Hoppet var att det nya högskoleprovet skulle jämna ut skillnaderna mellan mäns och kvinnors resultat. Män har sedan starten 1977 haft högre snittresultat än kvinnor. Men det blev tvärtom.
I höstas när den nya provet, med mer matematik och färre ord och texter, hade premiär var mäns snittpoäng 9,4 poäng högre än kvinnornas. Sista gången gamla provet gjordes var skillnaden 6,1 poäng, visar siffror som Högskoleverket tagit fram åt Svenska Dagbladet.
Ibland tror jag att det vore en bra idé att i rekryteringsarbete försöka fokusera på de killar som faktiskt har valt att arbeta med barn. Finns det några gemensamma faktorer som Skolverket kan bygga sina kommande kampanjer på? Alternativet – att vända sig till den stora gruppen män – kan vara lite naivt. Frågan är om en målgrupp verkligen måste definieras. Jag tror det riskerar att bli fördomsfullt.
Jag är mycket förväntansfull inför mötet med Skolverket och extremt nyfiken på hur de tänker organisera arbetet med att rekrytera fler män till förskolan i enlighet med regeringsuppdraget från Nyamko Sabuni.
Tyvärr har jag inget klockrent råd att ge. De åtta killar jag träffade var en brokig grupp med ytterst blandade föreställningar om maskulinitet.
Jag funderar över hur Skolverket kommer att organisera arbetet för att öka andelen män i förskolan. En bra början skulle kunna vara att studera skillnaderna mellan de olika lärosätena. Nästa steg bör vara att sätta upp mätbara mål.
I tabellen har jag räknat ut andelen män i procent av de totala söktalen. Siffrorna till höger gäller förstahandssökande. Jag har sorterat bort en del distansutbildningar med små antagningar.
Nu börjar jakten. Jag anar att det finns olika åsikter om värdet av de här insatserna.
Jag är inte så imponerad av den här samlingen starka kvinnor. Det kan bero på brister i min populärkulturella bildning och jag inser att några av dem har entusiastiska anhängare.
När jag skrev den här sången blev det pinsamt uppenbart att mina hjältar var män.
Jag slår knut på mig för att hitta exempel på starka kvinnor som skulle kunna fungera inspirerande för unga flickor.
Svenska språket klarar sig ganska bra utan ordet ”hat” och dess olika sammansättningar. Om några månader kommer jag kanske att börja läsa DN:s kultursida igen.
