Malmö högskolas perspektivdagar rullar på. Programmet är generöst och varierat.
Jag smyger in på Mariah Larssons föreläsning om pornografisk film och anar att jag hör till en minoritet av åhörarna som verkligen har sett den klassiska upplysningsfilmen Kärlekens språk på bio. De flesta var inte ens födda.
Oräkneliga äro de som rekommenderat ”The wire”. Efter tio avsnitt börjar jag ana vad är som griper tag. Jag kan inte riktigt sätta ord på det men inser att svenska polisserier har mycket att lära.
En recension av Widerbergs ”mannen på talet” sa ungefär så här: ”den första svenska filmen där biljakterna inte ser ut som fickparkeringar”.
The Wire har flyttat kartan för polisserier – och jag har tre osedda säsonger kvar!
Lärarkåren på Lärarutbildningen har kick off inför terminsstarten och luften är full av tillförsikt och framåtanda. Vi har fått rättigheter att bedriva utbildning på forskarnivå och det ser bra ut med våra övriga ansökningar.
Eftersom vi alla är hängivna självplågare njuter vi av att låta oss tillrättavisas av den nyexaminerade läraren Fredrik Karlsson. Dessutom har han rätt.
Vimeolänk till Fredriks föreläsning i nytt fönster – Nu med bättre ljud!
Det är den här filmen som Fredrik visar:
I kvällssolen sneddar jag genom hagen och förföljs av ett gäng kaxiga kor. De kan också vara ovanligt nyfikna.
Sam Peckinpah spelade in The wild bunch 1969. Det var en film som flyttade gränserna för våld på film och jag har vaga minnen om att duellscenerna var inspelade i ultrarapid och betraktades som förråande av censurmyndigheterna.
Det fanns också mindre krävande cowboyfilmer. Det viktigaste var kanske att man kunde ställa upp sig i bredd och se skrämmande ut? Länk till Sju vågade livet
Det finns ett dolt samband mellan de här filmerna. Kurosawas De sju samurajer har fortfarande kultstatus. Det kommer nog inte korna att få.
Om förra veckan var ”rostbiffsvecka” (fyra studentfester) så förtjänar denna att kallas ”akademisk vecka”. Jag har arbetat mig upp från tisdagens 25%-seminarium (Ylva Holmberg) via torsdagens 90%-seminarium (Anders Skans) till dagens hundraprocentiga disputation då Marie Leijons avhandling Att spåra tecken på lärande behandlades.
Det var en skrämmande samling namnkunniga granskare och jag tror att det kan kändes en smula oroligt med bland andra Anders Marner, Staffan Selander och Johan Elmfeldt i betygsnämnden. Opponent var Thomas Koppfeldt från Dramatiska institutet och jag, som faktiskt har gått på kurs för honom, vet att ingen svensk är kunnigare inom ämnet reception. Jag väntade bara att multimodalitetsoraklen Kress och van Leeuwen skulle dyka upp och förgylla tillställningen.
Ämnet intresserar mig. Hur gör vi för att det ska bli en pedagogiskt intressant situation av mötet mellan de filmer (fast i semiotikens värld är allt texter) och mottagarna (eller deltagarna vid receptionstillfället om vi ska vara noga)? Metoden bygger på att det är möjligt att skilja mellan beskrivning och tolkning. I den första fasen försöker vi sätta ord på det vi tycker att vi sett och om möjligt skapa en gemensam bild som bas för tolkningen. I nästa fas handlar det om att försöka förstå och skapa mening i texten. Det enda redskap vi har är våra intryck och erfarenheter. Jag har arbetat en del med metoden och har många gånger häpnat över den befriande känslan av att vi gör så personliga tolkningar och att ingen med bestämdhet kan hävda ”det rätta”.
Jag har inte läst avhandlingen och tänker inte bedöma dess vetenskapliga värde. Men det verkar stabilt och tillställningen avlöpte utan skandaler. Förhoppningsvis kan Maries arbete flytta fram positionerna för oss som menar att både produktion och reception av film är viktiga inslag i lärares yrkeskunskap.
Grattis Marie!
Forskaren som vår tids Sibylla?
Jag vet inte om det går att förklara för dagens ungdom vilken epokgörande upplevelse Twin Peaks var.
Plötsligt insåg vi att teve kunde vara ett konstnärligt medium och att allt var möjligt. Vi njöt av att inte förstå.
Vi diskuterar sexualundervisning och är verkligen inte överens om vem som bär ansvaret för att barnen får rätt information och vilket som är den rätta tidpunkten. Den vuxnes behov av kontroll krockar med barnets rätt till integritet. I princip är vi för att barn har en positiv kroppsuppfattninmg och att de får utlopp för sin nyfikenhet.
Men bara i princip.
I Sverige skyller vi ofta sexualiseringen av barndomen på kommersiella krafter. Efter att ha sett den här filmen vet jag inte vad jag ska tycka. Kanske ligger synden i betraktarens ögon?
Tack för tipset Kim!
Frågan är om han improviserar?
Jag tror att min lågstadiefröken skulle sagt något om dåligt ordförråd. Det är ganska tjatigt – och lite lite kraftfullt.
Kanske.
Antagligen har han gått i Al Pacinos hårda skola.
Jag är ganska svårpikad och väljer att ta filmen som en komplimang – åtminstone tills motsatsen är bevisad.
P.S. Filmen är gjord av studenter som läser kursen Lek, Kultur och kommunikation vid enheten Barndoms- och ungdomsvetenskap vid Lärarutbildningen i Malmö.
Andres Lokko tipsar om Kermits version av Nine inch nails sång Hurt. Jag trodde att Johnny Cash hade gjort den definitiva versionen.
Normalt är jag inte särskilt svag för självdestruktivitet, men här är det bara att kapitulera.
Om några veckor ska våra studenter göra musikvideor. Det är en väldigt öppen och i bästa fall oförutsägbar form och jag hoppas på många överraskningar.
Jag är misstänksam mot dem som betonar förebildernas betydelse för pojkars utveckling och blir generad när manliga lärare reduceras till bärare av uppgiften att kompensera frånvarande fäder. På ett sätt kanske barnen är utsvultna och beredda att acceptera vad som helst, men jag vill gärna se identifikationen som en aktiv handling – ett äkta val att utse en person till egen förebild. Det får inte vara för enkelt – manligheten är en bild av mångfald.
Alternativet är att sätta samman en mer komplex bild av manlighet från media.
När jag var 12 år sändes High Chaparral för första gången. Det var en teveserie som skakade om min värld. Jag hade lekt cowboy sedan jag kunde gå, men här var allt annorlunda och oförutsägbart. Livet på den lilla nybyggarranchen vändes upp och ner redan i första avsnittet när mamman dödas vid ett indianöverfall. Det var jag inte beredd på.
Den stereotypa manligheten representeras av fadern Big John, som står stadig i ett regn av pilar och försöker hålla ihop familjen. Känslor är inte hans bästa gren.
Den mystiska och självdestruktiva sidan möter vi i brodern Buck, som ibland plågas av spritmissbruk och svartsjuka.
Den känslige och inåtvände sonen Blue dras in ett oidipalt drama när fadern gifter om sig med unga vackra granndottern Victoria, vars bror Manolito står för seriens lättsinne och lekfullhet.
Min underliga hjärna kommer ihåg skådespelarens namn och jag besöker Henry Darrows hemsida. (länk) Där hittar jag ett upprop för att serien ska släppas på DVD. Länk . Jag är övertygad om att berättelsen har åldrats i skönhet.
I dagens Svd Understreckare (länk) läser jag om Amerikas urbefolkning. Jag har vaga minnen av möten mellan mina hjältar och indianerna, men tror att Manolito hade en mellanposition. Han kunde skapa fred och hjälpte den fyrkantige fadern att kommunicera med apacherna(?!), som om jag minns rätt framstod som farliga barn. Big John utövade det som Kipling kallade ”den vite mannens börda” och uppfostrade vildarna i goda seder. Samtidigt kritiserar han och Buck andra ranchägare för att de hatar indianer och inte vill ha fred:
”It wouldn’t matter to an Apache hater like you. It wouldn’t matter if them poor boys was killers or preachers, beezlebubs or Babtists, you’d still hate ”em wouldn’t you?”
Det finns en uppenbar risk att jag kommer sprida citat omkring mig – serien svämmar över av hårda oneliners – länk
Minnesbilderna är lite vaga, men jag tror att serien efter några år blev mer inriktad på konflikterna inom familjen än överlevnadskriget mot omgivningen.
Vi som var med 1968 har kanske en liten tendens att romantisera allt som hände då, men nog är det spännande att se hur upprorsstämningen har spridit sig ända in i Sjökvists bod!
Läs mer om Åsa Nisse och den stora kalabaliken
Gå och göm dig, Åke Tråk
Text & Musik: Peter Himmelstrand Trea i Melodifestivalen 1968
Hej, gamla nickedocka
Som pysslar med att plocka gråa hår
Hej ni som jämt är trötta
Och trampar kring i nötta gamla skor
När hela livet svänger
Står ni och glor och hänger inte med
Låtarna som ni klämmer fram
Drar upp en massa damm
Gå och göm dig Åke Tråk
Ta ditt sura gäng och åk
Håll er undan
Ända tills ni lärt er le
Och ser ni med
Vad skön allt é
Ni som jämt vet bästa
Och lyckats få det mesta trist och grått
Det stundar nya tider
Det börjar sent om sider hända nåt
Ni trampar runt i degen
Och ställer er i vägen för allt nytt
Arma er, som har gått och glömt
Allt det ni en gång drömt
Gå och göm dig Åke Tråk….
Gå och göm dig Åke Tråk…
Jag undrar vad den här filmen kommer att heta på svenska biografer?
Länk
Sedan pensionsförsäkringsreklamen har jag svårt för Lena Endre. Jag misstänker att Svenska dagbladets recensent styrs av liknande känslor när han ser Luftslottet som sprängdes.
Och även om mästerreportern Blomkvist är nog så enerverande enkelspårig, är Lena Endres rollfigur Erika så illa skriven att jag till slut blir helt förtvivlad och börjar önska de inhyrda torpederna snar framgång i sina ansträngningar att få tyst på henne. All denna mekaniskt nervösa ängslan, allt detta fladdrande med ögonlocken! Det måste finnas gränsvärden även för banalitet på film.
Jag tycker om elakheter i elegant paketerad form.
Jag går inte ofta på bio och på sommaren tycker jag det är särskilt svårt att stänga in mig. Den nya svenska filmen Flickan är riktigt bra och jag vill gärna visa den för lärarstudenter. Filmen lyckas vara känslosam utan att bli sentimental 0ch oroande utan att bli spekulativ.
