Jag ser en film och blir berörd. Det var inte igår.
Recensioner av Blue Valentine
Jag är med i en filmklubb som heter Lovefilm. Det är en ganska bra idé och jag gillar att filmerna kommer hem i ett kuvert och är glad över att slippa gå till videobutiken för att hyra.
Idag ser jag den hyllade svenska filmen Kyss mig och nu vet jag inte vad jag ska skriva för att inte framstå som gnällig. Då bör man låta bli.
Johan Croneman på DN är ungefär lika vacklande.
Julia Svensson känner sig lurad av slutet i "En dag". Jag tänker att hela romcom-tanken är en bluff.
dn.se/kultur-noje/ju…—
Mats Olsson (@tystatankar) February 25, 2012
https://mobile.twitter.com/#!/tystatankar/status/173365136629837824
Jag inser att detta inlägga står iett problematiskt förhållande till mitt föregående.
Jag vet inte varför just den här filmen fortfarande håller? Tanken på Ronald Reagan var påtänkt för huvudrollen är svindlande. Hur skulle världen ha sett ut?
Jag är extremt vis när det gäller spårbunden trafik. Min brist på förståelse är total.
SJ trafikerar inte Malmö-Göteborg
Fem bolag beställer trafiken
Sedan några månader är det Veolia som bemannar Öresundstågen, SJ:s tågkonkurrent på sträckan Malmö–Göteborg. Veolia kör på beställning av Öresundståg AB, ett bolag som gemensamt ägs av fem länstrafikbolag. Skånetrafiken är största delägare med 40 procent. Trafiken finansieras till stor del med skattepengar och körs alltså med förlust.
Hallandstunneln väntas stärka tågens konkurrenskraft mot biltrafiken, men tågtrafiken väntas rulla igenom först 2015.
Jag har starka minnen av spårvagnarna i Malmö. Min kamrat Jan var drivande i protesterna mot nedläggningen av linje 4 under gymnasietiden.
Själv såg jag Linje Lusta på Intima teatern och minns en frustande rå Carl-Åke Eriksson. Nu funderar jag på att hyra filmen med Marlon Brando.
Radiodokumentären om sexfilmsregissören Torgny Wickman berör. Om frigjordhet och föräldraskap. Missa inte!
De vuxnas okänslighet är svår att förstå. Frigjordheten framstår som oförlåtligt egoistisk och barnen drabbas hårt och skoningslöst av den omogne mannen och hans beundrande hustru.
Igår fotograferade jag vattenkaraffer med frukt. Anna kommenterade ”tutti frutti?” och jag googlade fram den här filmen:
Märks det att jag försöker distansera mig från julfirandet? Dessutom har jag slarvat bort min mössa.
Malena Jansson skriver om bristen på utmaningar inom den nya tidens barnteve.
Det sägs ofta att barn har dålig smak. Minst en gång per vecka får jag höra det från en bekymrad förälder som inte begriper sina ungars film-, bok- eller musikval. Då brukar jag svara att nja … det är väl snarare så att barn har en outvecklad smak? Pierre Bourdieu menade att smak inte är något man föds med, utan som man erövrar, tränar upp. Och förhoppningsvis, ska tilläggas, fortsätter att utmana resten av livet för att inte stagnera.
Med barns kultursmak är det precis som med mat: det lilla barnet som föds upp på bananmos kommer bara att uppskatta söta och lättsvalda portioner. Det barn som får kryddstark mat från tidig ålder kommer att gilla rätterna markerade med tre chilifrukter på menyn i thaikiosken. Vi som var barn på 70-talet utsattes – vilket jag är enormt tacksam för – för den thailändska kulturmetoden.
Jag brukar försvara populärkulturen mot den här formen av moraliserande och sentimentala attacker. Idag gör jag inte det.
Stil behandlar filmen Breakfast at Tiffanys. Kulturhistoria i min smak.
Kanske måste skolan ta sitt ansvar och, i ett allt grällare samhälle, lära barn se gråskalans subtila skönhet?
Ten modern-day movies that are better in B&W http://bit.ly/jCYSWi (Includes B&W video clips & commentary)—
(@Storybird) May 25, 2011
Jag erkänner att det här inlägget började med ett missförstånd på en bullrig lunchrestaurang. Min kamrat pratade om Stavros och jag trodde han menade Star Wars.
Nåja – 9A är över och skolvärlden andas ut. Nu kan vi övergå till väsentligheter. Hur gör vi skolan angelägen för barnen? Hur fångar vi deras intresse? Kan vi ta tillvara populärkulturens kraft i lärorika sammanhang? Vad gör vi med de existentiella frågorna?
Engelsk teveserie om livet på ett slott 1912. Skådespeleri, manus, kamerarbete, miljöer och berättelse är klockrena. Maggie Smith är som vanligt fantastisk och jag glider in i en oroande försvunnen värld där spelet mellan herrskap och tjänstefolk fångar mig helt.
Snart börjar andra säsongen och jag tror att det går att leta upp boxen på nätet.
Skavlan samtalar med Woody Allen och jag ger mig förbehållslöst.
Vicky och Christina i Barcelona fulländar kvällen. Jag borde nog ha mer distans till mina idoler.
Jag har fastnat för the Wire och detta är en av de mest laddade scenerna.
Nu går jag och köper den fjärde säsongen.