Ännu en strålande animation av RSA! Denna gång om nätverkens kraft och nutidens organiserade komplexitet. youtube.com/watch?feature=… #tankom—
Hans Renman (@tankom_hans) May 23, 2012
Komplexitet är ett viktigt ord. Nu ska vi bara lära oss att stå ut med det.
Donald ”Duck” Dunn är död. Musiken finns kvar.
Maurice Sendak's dark visions delighted generations of children gu.com/p/37ex5/tf—
Guardian news (@guardiannews) May 08, 2012
”I want to be alone and work until the day my heads hits the drawing table and I’m dead. Kaput,” he told one interviewer. ”I feel very much like I want to be with my brother and sister again. They’re nowhere. I know they’re nowhere and they don’t exist, but if nowhere means that’s where they are, that’s where I want to be.”
För mig är Till vildingarnas land den bästa barnbiken – alla kategorier!
RT “@bjornedman: Läser Stop Stealing Dreams. Grymt skolmanifest av marknadsföringsguden S. Godin. Gratis här bit.ly/w9fIRR #skolechat—
Trine Juul Røttig (@Trinejr) May 05, 2012
Här finns uppslag att tänka vidare! Långt vidare. Kanske vidare cirklar?
Bertrand Russell's 10 commandments of teaching bit.ly/K2Kk7a /via @GuyKawasaki #edchat—
brian (@iEducator) May 03, 2012
Jag brukar vara misstänksam mot listor med goda råd. De här duger kanske som utgångspunkt för att diskutera?
In the December 16, 1951 issue of the New York Times, British philosopher/logician/ mathematician/historian (a quadruple thought leader threat) Bertrand Russell shared his ten commandments of teaching.
Lecturers, are you talking to 'room meat'? bit.ly/Ixr66F /via @Guardian #highered—
brian (@iEducator) April 27, 2012
How much of our lives as academics is spent as room meat: turning up to things because it would look bad if the numbers were small, or just because we are meant to be there? And, even more chastening, how many total room-meat hours have we inflicted on colleagues and students? It would be thousands over a normal career, and if you are really successful, hundreds of thousands.
Helena von Schantz skriver en helt nödvändig text i ett mycket viktigt ämne.
Jag ser problem i att vi har en skola och lärarutbildning som fokuserar relationer och förhållningssätt. Pedagoger som går in i föräldraroller och glömmer bort kunskapsuppdraget – det är nog lätt hänt.
Helena beskriver en skola med starkt självförtroende och lärare som litar på att barnen har ett eget driv att vilja lära sig viktiga och nyttiga saker. Det är en bra utgångspunkt.
Jag minns inte mrs Perrett med någon värme, hon var inte den sorten. Däremot minns jag henne med stor respekt och tacksamhet. Hon lärde nämligen min dotter att läsa och att uppfatta läsning som något lustfyllt och lockande. Under sina fem månader i den här skolan lärde sig Rebecka förbluffande mängder och hon tyckte att skolan var så rolig att det hände att hon grät när hon inte fick gå dit. Bara en sådan sak som att när vi var på väg uppför den branta backen till skolan gick hon snabbare ju närmare vi kom.
Med mrs Perrett var det helt enkelt så att det som gällde det gällde, vad som gällde lärde sig barnen snabbt och sedan kunde de med liv och lust ägna sig åt innehållet. Och vilket innehåll sedan. Sånger, rim, ramsor, lekar, sagor berättelser, målningar – kultur helt enkelt. Omsorgsfullt utvald och kombinerad barnkultur. Väggarna i klassrummet var fulla av lärmaterial och barnalster och det fanns högar av böcker, målargrejer och musikinstrument spridda i rummet. Mitt på skolgården tronade en swimmingpool och en gång i veckan gjorde man någon slags utflykt. Det kunde handla om en skogspromenad eller ett besök vid någon sevärdhet. Högt tempo var det på skoldagarna också. Korta pass, stor omväxling mellan rörelse och sittande, aktiva raster och korta skoldagar.
Läs!
Idag ska jag diskutera lek med studenter. De har läst att lek är en aktivitet som förutsätter ömsesidighet, samförstånd och turtagning. Jag är inte säker på att Max håller med dem.
Resan till vildingarnas land är en fantastisk bok.
Jag rekommenderar Vetandets värld om Otta Salomon och hans insatser för att sprida svensk slöjd över världen. Särskilt spännande är diskussionerna om sandpapprets vara eller inte.
Anna Alm vid Lunds universitet har just avslutat sin doktorsavhandling om Nääs och utbildningen där. Den fanns kvar ända fram till 1960 talet och lockade folk från ett 40-tal länder. Här i Sverige kallades pedagogiken oftast Nääs-systemet, utomlands blev idéerna kända under begreppet ”Swedish sloyd”. Systemet gick ut på att eleverna skulle göra funktionella saker, som de fick ta med sig hem och som skulle fungera i deras vardag.
Genom att utgå från färdiga, noggrant måttsatta modeller, skulle barnens arbete börja i enklare tekniker för att allt eftersom bli allt svårare. Undervisningen skulle ske individuellt, läraren skulle ta sig bort från sin kateder och hjälpa eleverna en och en.
Men Nääs var också ett socialt experiment. Här samlades lärare från alla världens hörn, både kvinnor och män, och därtill människor ur helt olika sociala klasser, för att under några intensiva veckor arbeta och umgås tillsammans. Än idag finns det skolor i till exempel England, USA och på Kuba, som arbetar enligt Nääs-metoder, berättar Lennart Martinsson, som är lärare på slöjdlärarutbildningen i Göteborg.
Böcker på spanska och engelska om Nääs-metoden. Foto: Elisabeth Renström
Peter Santesson formulerar kritken mot regeringens satsning på ofarliga förskolor väl.
Jag önskar att någon kunde räkna på de samhällsekonomiska konsekvenserna av att barn växer upp under ständig övervakning under garanterat säkra omständigheter.
Under en av pauserna ger mig ut på spaning efter mig själv i den vackra byggnaden.
Ibland föreställer jag mig i en annan tid.
Jag håller på att få syn på mig och är mitt eget objekt. Jag är ingen pipa.
Snart ser jag konturerna. Tyvärr är jag spegelvänd.
Jag ber om ursäkt för den pompösa inramningen.
Man är vad man äter men blir vad man läser.—
Jan Myrdal (@Jan_Myrdal) April 22, 2012
Jag behöver nog fundera över hur mitt läsande håller på att förändras och hur det påverkar mig.
Skapar tydliga mål i skolan människor som inte kan anställas? "Kommer detta på provet"-attityd ingen vinnare på arbetsmarknaden—
Jonas Vlachos (@jonasvlachos) April 22, 2012
Where’s the Joy in Learning? bit.ly/IXSvCQ /via @MindShiftKQED—
brian (@iEducator) April 20, 2012
Not surprisingly, play was a major source of joy in the classroom Rantala and Määttä observed (even when that play was not exactly what a teacher would wish: the researchers’ video camera caught one student fashioning a gun out of an environmental-studies handout). “Play is the child’s way of seeking pleasure,” the authors write, and it is a learning activity in itself; it shouldn’t be viewed as “a Trojan horse” in which to smuggle in academic lessons. Lastly, sharing and collaborating with other students is a great source of joy. One of the authors’ videotapes shows a student reacting with pleasure when a classmate, Paavo, says, “You are so good at making those dolls!” The researchers conclude: “Joy experienced together, and shared, adds up to even more joy.”
Finland leads the world in its scores on international tests, and the country has become an educational model for many in the U.S. Rantala and Määttä’s paper is a welcome reminder that academic excellence can coexist with delight.
Låt oss inspireras!
