A Letter signed by 100 academics warns of the damage the new national curriculum may do to English kids independent.co.uk/news/education…—
Pasi Sahlberg (@pasi_sahlberg) March 21, 2013
Ibland tänker jag att akademin svek genom att inte protestera. Björklund och DN ägde debatten.
Och resten var tystnad.
Den öppna högskolan – bortglömd eller återuppfunnen
Annika Bergviken-Rensfeldt
#include2012 http://t.co/ubm5KHLq—
Mats Olsson (@tystatankar) December 12, 2012
Fråga från salen:
– Vill vi verkligen öppna upp högskolan?
Skolverket presenterar en undersökning som menar att arbete lönar sig.
Jag är inte förvånad.
Motivation, ansträngning, uthållighet och positiv självbild hos eleverna. Stöd, stimulans och höga förväntningar från kunniga och engagerade lärare i skolan. Det är faktorer som bidrar till höga skolprestationer. Betydelsen av medfödd begåvning behöver tonas ner. Det är en viktig slutsats i en ny rapport från Skolverket.
Ibland är jag onyanserat kritisk och det kan ha hänt att bloggen gått över gränsen när det gäller sarkasm. Det svårt att skriva om ett allvarligt ämne på ett nyanserat sätt, men jag ska försöka beskriva min position i en komplicerad fråga utan att hänfalla till retoriska överdrifter. Suck – det känns lite ovant och högtidligt. Och det riskerar att bli långt.
Så här ser regeringens uppdrag till HSV ut:
Regeringen uppdrar åt Högskoleverket att med utgångspunkt i befintlig forskning och kunskap på området analysera:
– könsskillnader i studieval vad gäller lärarutbildningens olika inriktningar,
– orsakerna till att fler män än kvinnor väljer att avbryta sina studier på lärarutbildningen, (länk)
– vilka lärosäten som har genomfört strategier för att öka andelen män på lärarutbildningen och vilka av dessa strategier som har varit framgångsrika,
– hur stor andel av männen som efter avslutad utbildning arbetar som lärare,
– könsskillnader bland studenter som läser lärarutbildningen på distans eller deltid, och
– faktorer som påverkar kvinnors och mäns val att studera till lärare.
Vi beträder ett minerat fält och för att förstå svårigheterna fullt ut bör man vara påläst i postmodern genusteori. En viktig utgångspunkt är könsmaktsordningen där män bevarar sin position genom särhållande av kön och tillskrivande av vissa genusspecifika egenskaper.
När nu regeringen antyder (eller gör de det?) att den sneda könsfördelningen skulle kunna vara ett kvalitativt problem för svenska skolor är det möjligt att tolka detta som ett angrepp mot de kvinnor som bär upp utbildningen för de tidigare åren. Tanken på att männen skulle tillföra någon specifik kvalitet kan ses som ett utslag av essentialism eller (ännu värre) biologism. Ingen genusvetare med självaktning skulle inlåta sig i ett sådant här projekt. Samtidigt blir det lite svårt att motivera en dyr och kontroversiell satsning om vi inte har några föreställningar om de tänkta vinsterna?
Det finns några oskyldiga positioner som tycks vara möjliga att enas kring
1) Könsblandade grupper fungerar bättre. Ur ett mångfaldsperspektiv är olikheter alltid bra och det gäller såväl ålder, klass, etnicitet som genus. Hur stora olikheter som är produktiva återstår att definiera och vilka spänningar ryms inom en uppifrånstyrd koncensusinriktad skola? (dessutom finns det en dold fälla – varför skulle blandning vara bra om det inte finns någon skillnad?)
2) Det är bra med manliga förebilder – särskilt för pojkarna till ensamstående mammor. Jag värjer mig från tanken på att vara samhällets surrogatpappa och menar att detta är social ingenjörskonst i sista stadiet. Samtidigt är det en bisarr tanke att ha föräldrarelationen som förebild för lärarskap. Nej tack – jag har provat! Och för mig är frågan om förebildlighet den minst intressanta och mest infekterade. Jag tror att männen kan tillföra kvaliteter i andra roller än som normativa förebilder. Vi har tillräckligt av den varan i skolvärlden ändå.
3) Den traditionellla mansrollen ska enligt läroplan motverkas. Innebär det att de män som vågar sig in på arenan ska vara representanter för en omdefinierad maskulinitet. Kan vi göra mjukhet till ett nationellt projekt? Ställer vi samma krav på att kvinnorna ska göra upp med sitt rolltagande?
I gruppen upptäckte vi snart att det inte var enkelt att enas i denna laddade fråga och överlåter med varm hand åt uppdragsgivaren att formulera visionen – vad det är männen ska tillföra? Jämställdhetsfrågan blir lätt abstrakt och handlar i värsta fall mer om att presentera snygga siffror än innehåll.
De flesta av oss har sett kampanjer som uppmanar till könsbrytande yrkesval komma och gå genom åren. Många minns Hoa-Hoa med barn på armen men resultaten av dessa övertalningsförsök är tveksamma.
Jag anar att regeringen har tagit del av Mats Björnssons rapport Kön och skolframgång och jag misstänker att pojkarnas bristfällliga prestationer plågar en utbildningsminister som betonar de mätbara resultaten. När jag läser Inga Wernerssons sammanställning Genusperspektiv på pedagogik blir det spännande att se med vilken svalka (eller likgiltighet?) problematiken behandlas.
Efterhand har intresset för skolprestationer ur genusperspektiv förskjutits från flickor till pojkar, därför att pojkars prestationer relativt flickor försämrats. Pojkar kan därmed inte fortsätta vara den självklara normen. Genom att deras fördelar inom manligt könsmärkta kunskapsområden, åtminstone betygsmässigt i skolan, har försvunnit har innebörden i pojkars könstillhörighet blivit problematisk. Internationellt har detta väckt stor oro och det har hävdats att ”jämställdheten drivits för långt”. Frågan har diskuterats i olika studier t.ex. i Storbritannien (Arnot, Davies och Weiner, 1999), Norge (Bredesen, 2004) och Finland (Vitikka, 2004). I Sverige har reaktionerna varit relativt sansade (min kursivering!) men frågan har uppmärksammats bland annat genom en rapport från Myndigheten för skolutveckling
(Björnsson, 2005).
Bilderna av en skola där pojkarna samtidigt är förtryckande norm och marginaliserade offer är svåra att förena. Kanske är det ännu svårare att tillämpa detta dubbla synsätt på de manliga lärarstudenternas upplevelse av sin utbildning.
Det finns några uppenbara faror i sådana här diskussioner:
1) Vem är det mest synd om? I ett historiskt perspektiv är det lätt att hamna i revanschism och förresten har inte kvinnor som söker sig till manligt dominerade yrken det så lätt heller.
2) Varje försök att beskriva vad manliga egenskaper eller kvaliteter tolkas som essentialism och angrepp på de kvinnliga kollegerna. Ur facklig aspekt är det svårt att motivera lönesatsningar när det finns underbetalda kvinnliga kolleger.
3) Läraryrket är könsneutralt och till sist handlar det om att kunna hantverket/ se barnet/ behärska sitt ämne. Upplevelser av utanförskap är utslag av frustrerad maktlystnad. Eller sociala konstruktioner…
Nu sitter jag på tåget från huvudstaden och försöker smälta intrycken från diskussionerna. Uppdraget ligger på högskoleverkets utredare. Det ska bli spännande att se om de lyckas undvika trampminor, koblajor och sjunkbomber.
Risken är uppenbar att det blir en utslätad produkt som inte vågar beskriva skolan som ett fält av konflikter och maktkamper. Lockelsen att anpassa sig till ”den vänliga maktutövningen är stor” och det gäller alla grupper som inte självklart passar in. I min värld är männen en av de utsatta minoriteterna.
Det värsta som kan hända är enligt mig att HSV upprepar haveriet från delegationen för jämställdhet i förskolan vars slutsats var en bisarr förnekelse av problematiken och en ytterst normativ syn på vilka män som var värdiga – de som var ofarliga symboler för den nya mjuka mannen och höll sig på sin plats. Anpassningen som konstart.
Serien Kris i skolan är slut. I det fjärde avsnittet debatterar Jan Björklund med företrädare för socialdemokrati, fack och forskning. Det är en ganska slipprig anrättning och svår att tolka. Alla är överens om kunskapens betydelse och mycket tycks vara krampaktigt bevarade missförstånd.
Björklund och LR framhärdar i att vi har en lärarutbildning med stora brister och att lösningen är mer av allt. Mer ämne, mer metodik, mer omsorg, mer, mer, mer! Fast helst på kortare tid. Trovärdigheten är begränsad.
Den viktigaste skillnaden tror jag är frågan om inspektionernas betydelse. Hans-Åke Scherp betonar att dessa skapar farliga mönster i skolorna och förflyttar fokus mot de mätbara ytkunskaperna. Alternativet skulle vara de skolstyrda nätverken där verkligt erfarenhetsutbyte är möjligt.
I avslutningen skakar Björklund av sig de senaste veckornas förnedrande underläge och intar sin vanliga terrierposition. Samförstånd är inget alternativ. Berusad av sin retorik rusar han mot stupet. De tidigare så hyllade lärarna skakar antagligen förvånat på huvudet.
- Han menar faktiskt allvar!
Andra bloggar om: Bedömning, Bologna, Högskola, Lärarutbildning, Politik, Skola, Utbildning, betyg, björklund
Förhållandet mellan delen och helheten är spännande. Nu försöker vi planera utbildningen så att delarna ska passa samman, utmaningarna öka, böckerna komplettera föreläsningarna, undervisningsformerna varieras, examinationerna stämma överens med målen, ge utrymme för studentinflytande men ändå garantera likvärdighet och kvalitet. Alla dessa listigheter och förväntningar om att kunna skapa en utbildning som håller för skolans krav – alla kvalificerade gisssningar om vem studenterna är och vad de behöver – alla diskussioner om hur studenternas erfarenheter ska tas till vara och bearbetas på ett vetenskapligt sätt – alla dessa ord som är det enda vi har för att skapa ordning omkring oss.
Till sist drabbar mig insikten: Jag ser inte studenten för alla mål.
För att förstå skogen måste du låta dig omslutas av den – och där tog den tanken slut!
Hjälp mig att hitta varianter på ordspråket
Jag vet inte om jag helt har förstått diskursanalysens alla aspekter, men Magnus Åbergs avhandling Lärardrömmar tror jag är ett bra exempel på metodens användbarhet. Det handlar om att se sprickor.
Han har undersökt studenternas erfarenheter från Lärarutbildningen i Göteborg och försökt beskriva den diskurs de befinner sig i. Alltså hur talar studenterna och lärarutbildarna om utbildningen? Hur ser retoriken ut? Hänger den ihop? Finns det andra rivaliserande sätt att se på verkligheten som motsvarar deras upplvelser bättre? Frågorna ligger mycket nära mina upplevelser från sex år som lärarutbildare.
Den nya utbildningen sjösattes 2001 och bygger på Lärarutbildningskommitténs förslag. Några huvudtankar var:
1) Läraryrket handlar inte längre om att lära sig en roll som ger makt. I stället gäller det för studenten att erövra sin egen auktoritet i mötet med barnen. Det gäller att hitta sig själv, sin stil och att våga vara personlig. Individualisering är svårt att lära ut, men nödvändigt för den moderne läraren.
2) Lärandet är en kollektiv process och kunskapsbildandet sker i mötet mellan människor. Allas erfarenheter är viktiga. Du måste delta i dessa möten som samtidigt förbereder dig för yrkets kollektiva karaktär. Gruppen är grunden för kunskap.
3) Du har själv ansvar för dina studier och frihet är en förutsättning för kvalitet. Vilka böcker, hur mycket och med vilken energi du deltar i studierna är till sist en fråga för dig själv. Du vet vad du behöver och hur du lär dig.
4) Kunskap är ingen färdig massa som transporteras. I stället är det viktigt att studenten intar en flexibel hållning till ämne och metoder. Det gäller mer att ”lära sig lära” än att presentera färdiga lösningar
Dessa fyra huvudtankar (som i sig är svåra att förena med varandra och den starkt normativa tradition som alltid omgärdat läraryrket) kan säga bilda en dominerande diskurs för hur jag och mina kolleger tänkte på 2000-talet. Observera att det finns ingen garanti för att studenterna verkligen har upplevt någon frihet eller delaktighet, trots ambitionen. Förhållandet kan mycket väl vara det motsatta.
Nu utmanas denna av en annan helt annorlunda hållning.
1) Läraryrket består av ett antal färdigheter som ska läras in och kontrolleras. Därigenom skapas en legitimitet och maktposition som garanterar kvalitet
2) I bolognaprocessens värld är all kunskap till sist individuell och examineras därefter. Mätbarheten är central och utbildaren garanterar att målen verkligen är uppnådda. Fokus ligger på produkten – examinationen.
3) Det egna ansvaret och valfriheten är inte möjligt att förena med visionen om likvärdighet och kontroll. Läraren bör underlätta för studenten genom att peka ut vägen mot målet. Flexibilitet är inget självändamål.
4) Ämne och pedagogik delas upp. På så sätt bevaras hierarkier mellan viktiga/oviktiga ämnen och föreställningen om att olika åldrar är mer eller mindre betydelsefulla och statusgivande. Regeringen talar om de vetenskaplig förankrade och evidensbaserade metoderna som lösning på den rådande förvirringen (det finns många olika metoder)
5) Rollerna lärare/elev bör inte ifrågasättas. Till sist handlar examination om maktutövning och auktoritet. Sorteringsfunktionen är legitim och nödvändig för att bevara yrkets status. Studenten rekonstrueras som elev/mottagare av information och normer.
På ytan är detta en ganska enkel motsättning och vi lärarutbildare har ofta demoniserat den nygamla pedagogiken utifrån trosvissa tankar om att ”det goda ska segra” och ”det gamla måste bort”.
Magnus Åberg beskriver väl hur studenterna i Göteborg sprattlar i sina försök att förstå hur utbildningen var tänkt. Många studenter kände sig lurade när de förstod att lärarna inte kunde leva upp till sina stolta ideal om att vara personliga, kommunikativa och öppna för oliktänkande i en massutbildning. Vi som har föreläst om dialogens betydelse för 300 studenter känner oss nog träffade.
Dessutom är det tveksamt om den retorik som vi har svept in oss i verkligen har hållit samman för en närmare granskning. Jag tror att studenterna inte har haft en större upplevelse av delaktighet och makt under denna perioden. Retoriken har inte lyckats beskriva vad det är som de egentligen har kunnat ta ansvar för. Vi har inte lyckats beskriva hur personlig en lärare egentligen kan vara. Vi har inte lyckats tydliggöra vinsterna med ett gruppbaserat arbetssätt för alla. Vi tror på flexibilitet så länge de kommer hit – därefter skapar självständiga oro hos utbildarna som gärna minns en seminarietradition med fulla arbetsdagar och hantverksstolthet
Framför allt lever föreställningen om att det är möjligt och meningsfullt att dela upp ämne och pedagogik kvar under ytan och kommer antagligen att blomma fullt ut i den Lärarutredningen som presenterar sitt förslag till hösten. Dessutom lär den gamla fina stadieuppdelningen återuppstå. Skillnaden mellan olika åldrar ses som grundläggande för att förstå barn. Utvecklingspsykologin och normalitetstänkandet återtar mark.
Det kan bli spännande – diskursanalysen hjälper oss att se sprickorna inom den gamla retoriken. Men vi måste också beskriva skillnaderna mellan det gamla och det nya på ett tydligt sätt.
Den största faran tror jag är att inte se de inbyggda konflikterna som finns. Vi kanske har en stark längtan efter att se historien som en behaglig ström av harmoniska händelser. Om vi tror att allt går att förena – då är vi verkligen illa ute…
Men, men, men… Hur ska studenterna orientera sig mellan dessa starka spänningarna? Deras längtan efter att möta en homogen utbildning med lärare som tänker likartad tror jag är stor.
Jag tar farväl av mitt personliga lärarjag och kränger på mig åsiktuniformen – här ska undervisas!
Debatten om vad en lärare ska kunna har gått på tomgång länge. Därför är det underbart att läsa någonting som faktiskt griper in i min värld och formulera mina tankar med precision.
I Sydsvenskan beskriver två forskare vad som egentligen är kärnan i lärarprofessionen och jag kunde inte hålla med mer.
Läs och sprid. Det finns hopp om en vettig skoldebatt.
…när något man tror på misshandlas och feltolkas på ett okunnigt och illvilligt sätt. I mitt fall är det Högskoleverkets kritik av lärarutbildningen som gör mig riktigt arg och besviken.
TT och Sydsvenskan Sydsvenskan2. DN. Svd. Svd2 AB1. AB2. Expressen. Länk till HSV
Olle Holmberg bemöter kritiken och han gör det briljant. Läs, läs, läs! Ingen säger det bättre!
Mina spontana reaktioner är:
1) Kritiken är gammal och det mesta har redan åtgärdats. Matematik är t.ex. ett obligatoriskt sidoämne.
2) Definitionen av kvalitet är ytlig och därmed farlig. Det går inte att bedöma utbildning genom att räkna antalet lektorer eller böcker på främmande språk. Att fokusera på kursplaner och mål är också riskabelt och uppmuntrar idealistiska konstruktioner.
3) Den politiska nivån är påträngande och under ytan vibrerar en hämndlystnad mot den lärarutbildning som genomfördes 2001 under politisk enighet – men som idag beskrivs som ett socialdemokratiskt misslyckande. Den folkpartistiska jakten på syndabockar och iver att till varje pris visa handlingskraft omsätts till myndighetsspråk och historielösheten är besvärande. Jag läser OIle Holmbergs beskrivning av händelserna i Berättelsen om en lärarutbildning och önskar att det fanns en länk till den nypublicerade skriften. Utan bakgrund kommer medias rapportering att bli ytlig och på Jan Björklunds villkor.
4) Omsorgen om barn, skola och studenter är obefintlig. Jag tror att många studenter vill möta utbildare med lärarexamen och erfarenheter från undervisning. HSV är inte intresserad av denna dimension och gör adjunkterna till syndabockar för kvalitetsbrister. Jag skulle gärna se utvärderingar som fokuserade på kontinuitet i möten med lärare, variation i undervisnings- och examinationsform, utrymme för skapande verksamheter, respons på uppgifter, anknytning till verksamhetsförlagd tid, ämnesdjup, omsorgsdjup, engagemang, yrkesetik, aktualitet eller varför inte – anställningsbarhet?
5) Ett vidgat uppdrag med studentgrupper från studieovana hem är en utmaning för varje system. För mig handlar undervisning om att förstå var eleven eller studenten befinner sig och möta henne där. Då måste också min bild av studentens bildningsgång anpassas till de förutsättningar som finns och min lust att rita normalkurvor över lärandet – ja den lusten hindrar mig ibland att förstå och hjälpa. Vi har en examensordning som anger vad studenten ska kunna efter avslutad utbildning och när HSV skjuter in sig på första terminen riskerar de att trivialisera svårigheterna med att skola in studenter som kommer från ett gymnasium med grumlig kunskapssyn till en högskola med eget ansvar och krav på självständigt tänkande.
Det är sorgligt att Högskoleverket idag är det största hindret för en utveckling av landets lärarutbildningar. (Läs mer…)
Mats Alvesson återanvänder sin retorik från boken Tomhetens Triumf (SDS) när han angriper svensk högre utbildning i allmänhet och de yrkesinriktade i synnerhet. Kritiken är drabbande och välformulerad men blir ändå helt fel när det gäller slutsatserna om hur kvaliteten ska förbättras.
1) Den enda mätbarhet som Alvesson godkänner är examensarbetenas kvalitet. På yrkesinriktade utbildningar är det en starkt reduktionistisk syn på utbildningens uppgift. För att något är enkelt att mäta behöver det inte vara viktigast. Fokuseringen vid examensarbete hotar redan idag många utbildningars inre sammanhang. Vill Alvesson vara en del av detta?
2) Alvesson vet om att systemet är skört och har tidigare kritiserat mäktiga företeelser även inom etablerade vetenskaper (företagsekonomi, medicin, psykologi. I sin iver att vara folket till lags och knipa billiga poänger riktar han nu kritiken mot de nya grupperna (förskollärare – fritidspedagoger) som inte kan luta sig tillbaka mot starka akademiska traditioner. Är examensarbetet ett bra sätt att mäta tandläkares, psykologer eller läkares yrkeskompetens?
Nej – tyvärr slarvar Alvesson bort sina poänger i ett vacklande mellan populism och elitism som gör att kärnan i hans kritik tappar trovärdighet.
Andra bloggar om: Bedömning, Bologna, Högskola, Lärarutbildning, Malmö, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund, media, studentinflytande
Jag har varit på workshop om kursplaneskrivning och är lite matt. Tidigare var det ganska lätt att utbilda lärare. Allt var obligatoriskt och det rådde koncensus om vad en lärare skulle kunna. Nu ska kunskaperna kunna kommuniceras i lärandemål och bedömas vid särskilda examinationer som ska vara möjliga att skilja ut från det som kallas undervisning. Konstruktionen bygger på tydlighet (detta kan studenten vid kursens slut) och eget ansvar (studenten väljer att ta till sig kunskaperna på eget sätt).
Följden är att många studenterna till lärarnas förtvivlan väljer bort moment som inte direkt kopplas till examinationerna. De berömda grupprocesserna uteblir. Traditionella skrivningar mäter i vilken mån studenterna kan formulera sig – övriga mål kräver andra bedömningsformer.
Lärarutbildarnas motdrag är att skapa trådar in i kurserna. Jag ska ge ett påhittat exempel som är lätt surrealistiskt – men avser att illustrera tänket. Om kursen har ett mål som:
Studenten ska efter avslutad kurs kunna diskutera hälsobegreppet utifrån en gestaltning av fysisk aktivitet. (Nåja – jag har sett värre…)
Då är det rimligt att schemalägga (=skapa utrymme för)
1) Vasaloppsdeltagande för gruppen
2) Ett redovisningstillfälle där gruppen i dramatisk form gestaltar de fysiska processerna vid Mångsbodarna och Evertsberg
3) En diskussion om vad som hände vid gestaltningen
4) Den egentliga examinationen blir sedan en individuell skriftlig sammanställning av de egna tankarna kring vad som hände vid redovisningstillfället. Antagligen kryddat med någon form av analys eller reflektion.
Denna modell skulle kunna kallas en smygobligatorieläggning av ganska ansträngande moment och någon student skulle möjligtvis mena att kunskaperna kan inhämtas på annat sätt – men vi lärare kan hävda att kursens delar hänger ihop. Dessutom är det viktigt att betona att det varken är själva vasaloppsdeltagandet eller den dramatiska gestaltningen som bedöms. (usch nej – det vore odemokratiskt och oakademiskt) Dessa delar är undervisning – inte examination…
Verkar det komplicerat? Vad är alternativet?
Jag har brottats med Bolognas kunskapsbegrepp och slitit mitt hår i arbetet med att försöka konstruera kursplaner som stämmer överens med detta nya synsätt. Tanken bygger på attt det är möjligt och meningsfullt att i mätbarhetens och tydlighetens namn dela upp kompetens i
Denna uppdelning är mer än lovligt mystisk – men jag har inte riktigt kunna reda ut var felet ligger.
Därför är det med en lång befriad suck jag läser Sven-Eric Liedmans text i DN och njuter av han finns och delar med sig av sin visdom. Skoldebattens unkna luft känns lite lättare att andas
Stenarna i själen är en bok som jag gärna skulle vilja läsa tillsammans med någon. Även om jag är lat så dras jag ibland till intellektuella utmaningar. Liedmans försök att förklara förhållandet mellan form, innehåll och materia knäckte mig nästan i Indien. Men nu är jag redo!
Jag vill bli bildad – inte nyckelkompetent! (Det är väl egentligen bara han teliapappan som är en nyckelkompetens på företaget…)
Jag läser Hans Lagerbergs Lärarna – Om utövarna av en svår konst och slås av hur tåliga lärarna har varit genom tiderna. Just nu är det tydliga mätbara mål, betyg och centraliserade planer som skapar jubel på den politiska arenan. Ingen talar om individualisering eller elev- och föräldrainflytande. Marknaden och centralstyrningen regerar.
Lagerberg skriver:
Lärarna behandlas som kunder som kommer in i en butik och möter skylten ”Här har vi förtroende för varann, var vänlig visa upp medhavd väska!” Utvärdering och kvalitetssäkring har blivit modeord.
Jag skulle gärna säga att livet på Lärarutbildningen följer en annan logik. Det skulle jag verkligen vilja säga.
Tanken går till 50-talets planhushållning i Kina. Snart samlas vi på fälten för att smälta ner våra hushållsredskap. Allt för att bevara myten om den stora goda planen.
På gravstenen står det:
Han uppnådde i alla fall målen
I senaste numret av Pedagogiska magasinet (sidan 92) skriver Christer Wallentin om sin far skrothandlaren som hade en särskild förmåga att uppskatta vikt med ögat och därigenom kunde göra snabba affärer.
I lärarutbildning och skola talar vi ofta om olika kunskapsformer och betydelsen av att inte nedvärdera andra språk än det skrivna. Ändå drabbas jag hårt av orden. Vi som jobbar inom systemet är hårt präglade av att skriftspråket är det högsta, det viktigaste och det fina. Tal, bild, musik, drama, kroppslighet, intuition – allt det som gör livet värt att leva anses ofta vara en sorts förstadium för det skrivna.
De som inte behärskar skrift på akademiens villkor riskerar att marginaliseras.
Samtidigt ska skolan samverka med det omgivande samhället. Där finns en annan värdeskala och en mer nyanserad syn på vad kunskap är.
Jag tänker på Christer Wallentins ord:
En människa kan mycket mera än hon tror
när jag läser studenters texter. Ofta tycks de vara uppskrämda av kraven på att uttrycka sig i en skriftlig form som är starkt normativ. Vi lärare får inte syn på deras fulla kapacitet. Språket begränsar och sorterar, förminskar och förtrycker.
I något fall skapar det även tydlighet och samförstånd.
P.S. Bilden är tagen från ett bageri i Paris och föreställer korvar gjorda av marsipan. Snart är det jul – trevligt pyssel!
Lärarstudenter hade förr praktik. Idag kallas det verksamhetsförlagd tid och ska vara både teoretiskt och praktiskt. Prestationerna bedöms och betygsätts av mentorn (som är anställd av högskolan) – inte handledare eller arbetslag, Detta ställer frågor om mentorns trovärdighet på många plan och mentorsuppdraget hör till de absolut mest utsatta en lärare kan ha. Några exempel:
Vi mentorer möter ofta hårt motstånd och det finns en hemlig dröm om att genom vetenskapligt förhållningssätt och utförlig dokumentation kunna sova bättre efter att ha satt ett betyg som avgör en students framtid.
En väg att minska utsattheten är att alltid arbeta i par. Då kan vi backa upp varandra i svåra situationer – men inte f-n blir det vetenskapligare eller mer objektivt för det. Följden blir att balansen mellan arbetslaget-studenten och mentorn rubbas till vår fördel. Då tar jag hellre smällarna…
