Vad innebär det för ett barn att identifiera sig med ett system?
Rule 31 – Avoid the Stockholm Syndrome
It is not unusual for parents to see the traditional public school in their neighborhood as their only choice. Most recently I experienced this as I was speaking to a man in the airport when our flight was delayed two hours. After discussing my work as an educator, he shared with me that his daughter has become extremely depressed due to school and the doctors now want to medicate her saying she is bi-polar. He shared how she is smart, gifted, and creative, and wanted to know how he could get her to be okay and just finish school. When I explained to him there were options outside of school, he just couldn’t wrap his mind around it…even though school did not lead him to the career he has today. He kept bringing the conversation back to how to make her better with school rather than consider giving her the freedom to learn outside of school. This is not unusual. I have run up against this before when parents can clearly see school is hurting their children, but come up with a million excuses to defend the school rather than consider alternatives. This is reminiscent of the Stockholm Syndrome when victims, who are under total control of a few all-powerful people, develop sympathy toward their captors.
Serien är fortfarande lika oförutsägbart hjärtknipande. För oss som förknippar disciplin med exercis och sadism är det nyttigt att möta de här lärarna som närmar sig barnen med värme, närhet och värdighet.
Berättelsen om Vinnie i den tredje delen av serien kommer jag att bära med mig länge. Skolpolitik blir inte mer spännande. Rektorn kämpar för att slippa relegera eleven, utan att skolans regelssystem krakelerar. Mötet med socialtjänsten och omhändertagande innebär stora risker.
…och slås av hur prydligt de flesta kvinnorna skriver. Det finns inget bevisat samband mellan handstil och intellektuell kvalitet (hoppas jag) och själv skriver jag fulare än de flesta.
Jag anar att en del manliga studenter upplever det som ganska förnedrande att behöva skriva för hand. Risken finns att någon tror att de tänker lika illa som de skriver.
Kanske finns det en ledtråd till många pojkars bristande skolframgångar här. Varje handskriven text de lämnat ifrån sig är ett litet estetiskt misslyckande.
Jag anstränger mig för att hålla tillbaka en besviken suck när jag ser mönstret upprepas hos våra studenter.
Min dotters lärare Sam Olofsson berättar om hur det är att undervisa på IB- programmet.
Som IB-lärare har det varit en närmast revolutionerande erfarenhet att undervisa utan att behöva sätta betyg. Undervisningen blir plötsligt ett gemensamt projekt med eleverna där vi tillsammans skall klara ett bra resultat i den kommande slutskrivningen. Går det inte bra för eleverna går det inte bra för mig som lärare. För mig som lärare blir det nämligen mycket negativt om jag har en grupp elever på sista raden som inte följer undervisningen.
Jag kan dessutom fråga eleverna om hur de uppfattar olika metoder vi använt och var de känner att de lärt sig mest. Svaren uppfattar jag som mycket ärliga, eftersom eleven givetvis vet att kunskapen de får en dag ska externgranskas.
Skulle jag underprestera år efter år måste åtgärder vidtas. Elever och föräldrar får nämligen snabbt kunskap om hur det går för min grupp i examina. Det tvingar arbetsgivaren att vidta åtgärder. Alternativet som så många av oss sett i det svenska systemet, är att eleverna år efter år får betala priset för en undermålig undervisning. Rektorn kan lätt förklara bort elevers och föräldrars klagomål, eftersom det inte finns siffror som tydligt belägger dessa klagomål. Det är ett system som ingen tjänar på
Kollegan vid Malmö högskola David Rosenlund skriver:
Att Skolinspektionen trots sin bristfälliga kompetens på för undervisning centrala områden har det yttersta ansvaret för den pedagogiska och didaktiska verksamheten i Sverige är problematiskt. För att Skolinspektionen skall kunna utföra sina uppgifter måste man ta in den kompetens som krävs för att göra granskningar av god kvalitet. Endast då kan de bidra till att förbättra undervisningen i Sveriges skolor.
Helena bekymrar sig över att en del av Skolverkets satsningar på Entreprenöriellt lärande har karaktären av frälsningsläror. I debatten prövas åsikter och jag tycker nog att det finns en viss öppenhet mellan positionerna. Samtidigt puttrar den gamla korkade motsättningen mellan fakta och förståelse under ytan. Alla tycker om baskunskaper men ingen vågar definiera vilka de verkligen är.
Själv lutar jag åt att ansluta mig till pastor Janssons hållning.
Den här bloggen sätter en ära i att inte låta sig definieras. Jag funderar på att höja den akademiska nivån under året och texten om kritikens villkor är en bra start.
Frågan vad som är akademins uppgift? Att vara kritisk och genomskådande kanske är lockande, men i längden innebär det en ganska ofruktbar position. Världen är trött på sanningssägare.
Anders Johansson: Jag är inte säker på att kritiskt tänkande nödvändigtvis går ut på att påverka människors idéer för att i förlängningen förändra deras beteende. Om kritik leder till det är det givetvis bra, men sambandet är nog inte så enkelt. Žižeks (och Sloterdijks) iakttagelse är väl helt riktig i det avseendet: ideologikritiken har inte den kraften, eftersom människor inte är så endimensionellt rationella.
Jag upplever att det finns något auktoritärt och självgott okritiskt över den sortens traditionella ideologikritik. Det behövs inte fler intellektuella som anser sig ha genomskådat det falska och nu talar om för de oupplysta hur saker och ting ligger till. Om tänkandet ska vara kritiskt måste det kritisera sig självt i högre grad än så. Återigen tror jag att den frigörande potentialen ligger i tänkandet självt, inte i något förment frigörande budskap. Uppgiften – om man nu ska tala om »mobilisering« – är att tvinga eller locka läsaren att börja tänka, snarare än att tänka åt honom eller henne.
Kanske är kritikern en obotlig besserwisser som bäst avnjuter sin upplysthet i de avskilda seminarierummen. Vi bär alla George Costanza inom oss.
En pojke i tioårsåldern från Stockholmsområdet blev övergiven av sin far sedan Storvreta Cup i innebandy avslutats i Uppsala. Enligt pojkens pappa så hade sonen spelat så dåligt att han inte fick åka med hem i bilen.
Jag försöker undvika ämnen där mina kunskapsluckor blir alltför uppenbara och där risken för överhettning är stor. Därför nöjer jag mig med att länka till inledningen av Sydsvenskans serie om ADHD. Länk 1
Frisk luft och en klar himmel är vad min kropp behöver idag. Jag önskar att de här frågorna vore lika enkla. Som lärare får jag ofta bromsa studenternas lust att använda de här svårfångade begreppen.
Men vi kommer inte undan. Vad handlar ökningen om?
Undervisningsministeriet: Regeringen återinför gruppexaminering och utvecklar nya former av prov bit.ly/sRWmCg— Stefan Pålsson (@stefan_palsson) January 02, 2012
