Jag var inte beredd på att någon skulle använda Gunnar Ekelöf som redskap för att analysera samspel på en småbarnsavdelning. Kan det vara den här dikten från Färjesång (1941) som spökar?
Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam,
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och antimänniskaHur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.
oktober 30, 2012 kl. 11:10 e m |
Jag använde en gång David Bowies ”China Girl” under en muntlig tenta i religionspsykologi, för att illustrera att en viss slags kognitiva teorier kunde ha bäring även långt utanför ett religiöst sammanhang (för mig har den här låten, dess text och dess gestaltning, en tydlig koppling till Falklandskriget och den krigshysteri som rasade i England då: för mig handlar China Girl om ett samhälle i upplösning. ledarkult (”Visions of swastikas in my head/ Plans for everyone/It’s in the white of my eyes”) och kanske dödslängtan, och om mitt eget minne av de månaderna). Läraren blev mycket intresserad.
oktober 31, 2012 kl. 6:07 f m |
Studenten fångade absolut mitt intresse!