Problemen uppstår när vi börjar värdera leken utifrån aspekten ”lärande”. Då ser jag en risk att vi banaliserar de djupare existentiella aspekterna och vi får en upphöjning av nyttiga och trevliga träningslekar.

Christian hör till en grupp forskare som kan tala med genusvetare på deras språk och hans avhandling ”Det finns inga tjejbestämmare” hör till de mest lästa på senare år.

Leken är för mig en del av lärandet. Barn måste leka in kunskapen. Då nödvändigt vis inte i strukturerad form.

Det där med att impa, jag noterar bara att i den politiska viljan och retoriken samt i realiteten är den den tredje skolformen:)

I mörka stunder tror jag att omsorg och lärande har ingått en ond allians i syfte att driva undan leken från förskolan.

Det där med skolform har aldrig imponerat på mig.

Tyvärr.

Samtidigbt är det säkert så att de inkräktar på kvinnor när män kommer till förskolan. Tror också att det är en generationsfråga. De män som var med sina barn på förskolan hade uppenbarligen inga problem med omsorgsdelen.

Sedan skillnaden mellan Norge och Sverige. Kan inte norsklagstiftning, men i Sverige är ju förskolan sedan 1 juli 2012 en av tre skolformer och inget dagis. Därmed är det lärandebiten som har övervikt, men där kommuner och förskolor gravt missköter sitt uppdrag.

Jag tar bort namnet eftersom jag inte frågat brevskrivaren:

”Såg repotaget om bristen på män i förskolan i Aktuellt igår. Och det var väl bra, utom studiointervjun med den manlige genuspedagogen. Och intervjun med barnskötaren på Hässelby Gårds förskola som säger något i stil med ”att män inte vill ta barnomsorgsbiten”, utan att få en följdfråga.
En skillnad mellan Norge och Sverige är sättet att se på barn. I Norge prioriterar man andra egenskaper hos förskollärarna. Att den som arbetat med barnen har humor och kan ha roligt tillsammans med barn ligger mycket högt. Den egenskapen pratar man knappast om. Att ha samlingar med de allra minsta barnen existerar inte. Att vara mycket ute är mycket högt prioriterat. Att barn gör saker emellanåt bara för att det är kul som förströelse och slappar är mycket mer tillåtande än i Sverige. I Sverige tar man läroplanen på blodogt allvar. (Utom den första paragrafen). I Norge ses den som ett stöd. Trots att det i Norge står att lagen vila på ”kristelig grund”.
Att intervjua genuspedagoger om orsakerna till bristen på män i förskolan är kontraproduktivt. De vill inte ha män i förskolan. Och de skulle aldrig ta upp den subtila mobbing som män utsätts för i förskolan. Och som det talas tyst om! Mia Heikkilä till exempel vill ha några män i förskolan, det är bara läpparnas bekännelse!”

http://www.lib.chalmers.se/bibliometrics/