Kanske är det så att i dag väljer tidningarna att försöka finansiera sina nätutgåvor med hjälp av vad de kan få in på gammaldags papperstidningsprenumerationer, men de som läser på nätet snyltar inte på nobla prenumeranter, och prenumeranter är sannerligen inga mediamecenater, även om de gärna skulle vilja se sig som sådana.

Det är ett krampaktigt vidmakthållande av ett sedan länge utdaterat system. Ju längre man väljer att hålla fast i det, ju tyngre blir det att skifta till det nya.

Svaret på frågan är att var och en som arbetar eller argumenterar för att information skall avgiftsbeläggas arbetar för att information endast skall delges den som har möjlighet att betala för den, och således undanhållas, helt eller delvis, från den som inte har råd.

Sydsvenskan verkar i det gamla systemet. Kanske det som kommer att bestå, kanske det som kommer att försvinna och ersättas av något annat. Jag är inte insatt i den frågan.

Men det här radikala avståndstagandet gör hon på en marknad och på något sätt har någon betalat henne för att skriva texten. Antagligen är det Emporias (det nya köpcentret ) annonser som håller Sydsvenskan flytande.

Risken finns att vi hamnar i en massa proklamationer om hur det borde vara i en perfekt värld med en stat som garanterar dessa rättigheter.

Fast det kanske är meningen? Den ekonomiska prioriteringsnivån har en tendens att smutsa ner deltagarna. Vem vill välja mellan bröd och kultur?

Till sist tror jag att det är svårt att undvika den redaktionella nivån – någon som väljer (och mer intressant: ger i uppdrag åt journalist att undersöka)

Innan informationen kan underhållas måste den produceras.

Det vi pratar om är huruvida det är en klok strategi för ett samhälle att undanhålla information för vissa grupper.

Hur stark stat vill vi ha?

För det första, Mats, det är stor skillnad på ‘gratis’ och ’tillgänglig för alla, oavsett inkomstnivå’.

För det andra, jag har inga som helst invändningar mot att såväl kultur som hälsosam, ekologisk mat görs tillgänglig för alla genom att vi alla i samhället gemensamt står för finansieringen. Detsamma gäller t ex kollektivtrafik, utbildning, infrastruktur, civilförsvar, vård och omsorg när vi ändå är inne på ämnet.

Har vi det klart för oss nu?

Det är aldrig för sent att börja ett nytt liv. Nästan i alla fall!