Jag vet inte vad som hände. I Sverige tycks alla positioner vara låsta och förhållandet mellan mansrörelse och genusvetenskap präglas av stor misstänksamhet.
I Tyskland arbetar man tillsammans. Det finns ingen motsättning mellan att bryta mot stereotypier och rekrytera fler män till förskolan.
Tvärtom!
oktober 2, 2012 kl. 3:07 e m |
Ibland känns Sverige som en ankdamm! Hur var det nu, publicerar sig svensk pedagogikforskare i utländska tidskrifter? Kommer de med över huvud taget? Mats Alvesson och Bo Rothstein skrev debattartikel i DN nu i augusti om den intellektuella inaveln inom forskningen.
Om det är är så, kan det förklara att allt gått i stå här. Eller så är vi på väg tillbaka till 50-talet och hemmafrun ingen.
Och hos oss på ”golvet” där går vardagen som vanligt. 😞
oktober 2, 2012 kl. 3:22 e m |
Jag tror inte att det är ett bra mått på kvalitet att mäta antalet publiceringar – men just nu känns den svenska debatten olidligt provinsiell.
Särskilt i förhållande till den uppblåsta självbilden där vi tror oss tillhöra någon form av avantgarde i jämställdhetsfrågan.
oktober 2, 2012 kl. 8:38 e m |
Har vi kanske lagt i backen istället?
oktober 2, 2012 kl. 8:53 e m |
Nej – men det står och väger just nu.
Positioner vacklar och maktförhållanden omförhandlas. Tror jag.