Efter konferensen i Berlin är jag fortfarande förundrad över hur målmedvetet andra länder fokuserar på innehåll i verksamheterna. Tyskland satsar 13 miloner Euro på att rekrytera män till förskolorna. I Sverige tycks vi vara mer intresserade av färgval och enstaka ord.
Jag har svårt att inte bekymra mig över normativiten i de här ambitionerna att medvetandegöra befolkningen. Under ytan vibrerar djupt privata frågor:
– Tänk om jag gillar rosa?
Går det att förena med uppdraget ”att motverka traditionella könsmönster”?
Radioprogrammet Stil diskuterar färgval på ett ganska obekymrat sätt.
september 30, 2012 kl. 10:29 f m |
Du skrev, har jag för mig, för länge sedan ett inlägg där du undrade vilka dessa traditionella könsroller var. Den frågan är fortfarande relevant.
Och en könsroll är i grunden inte fråga om en färg eller ett klädval, det är en relation. Det är väl dom vi ska förhandla om?
september 30, 2012 kl. 10:49 f m |
Jag har en dröm som handlar om respekt och autentiska relationer. Då måste vi nog lära oss att stå ut med att folk gör konstiga val!
september 30, 2012 kl. 2:05 e m |
Hittar idag artikeln Norsk studie: Jämställdhet ger fler skilsmässor på DN. Uppslaget kom från Aftenposten.
Så jämställdhets-”arbetet” går sin egen väg i samhället och tar inte hänsyn till oss inom barnomsorgen. Det verkar vara en förhandling om det praktiska i vardagen, inte vilka färger man tycker om.
september 30, 2012 kl. 2:33 e m |
Oj – jag tror att det är svårt att förklara komplicerade processer på det sättet.
Men om ”jämställdhetsarbetet” inte svarar mot de ekonomiska förutsättningarna kan problem uppstå. Min inte vulgärmarxist menar att basen bestämmer tänkandet…