Är du bekant med Thavenius tankar kring radikal/modest estetik?

Jag föreslår ”berörande berättelser”?

Behöver begreppet avgränsas och definieras?

Delarna kompletterar varandra, plockar du bort den ena eller den andra fungerar de som är kvar sämre.

Ja, hur mycket är vi villiga att betala? Hur mycket får vi faktiskt ut av det vi betalar? Hur mycket av det vi får ut av det vi betalar är vi omedvetna om att vi får ut, eller har kommit att ta för givet?

I perioder har det funnits rörelser som med skiftande framgång försökt lösa upp de här gränsdragningarna. Just nu tror jag att tendensen går mot att bevaka dem. Stipendier ges till de konstnärer som gått konsthögskolan o.s.v. Man skulle kunna beskriva det som en professionelisering med allt vad det innebär av skråväsendets baksidor.

Samtidigt återkommer frågorna på en mycket praktisk ekonomisk nivå. Hur mycket vill vi betala för att upprätthålla de här prestigefyllda institutionerna? Är frågan möjlig att diskutera utan att hamna i populistgropen?

I bästa fall samverkar de två delarna med varandra – jag ser få exempel på att det verkligen är så.

Antingen nationalscener och professionella konstnärer och artister i det allmännas tjänst,.

Eller studieförbund, sociala media och privata småscener med relativt sett låga omkostnader där glada amatörer tillsamans gör allt från att måla kulisser och ljussätta till att baka och koka kaffet i pausen, samtidigt som de sätter upp en föreställning där de spelar för varandra och de som sett de handmålade affiscerna och flygbladet.

Ja, det är roligt att själv utöva – det är jättekul att dansa, jätteroligt att sjunga, att dreja, att måla tavlor, att vara med, att delta, att bygga upp en liten föreställning eller utställning. Visst är det så, i synnerhet när man är fem år och ivrig att få visa upp sig inför släkt och vänner.

Detta utesluter inte i någon mån att det också är roligt och berikande, men på ett helt annat sätt, att uppleva en föreställning av de mått och på den nivå som t ex den du beskriver i inlägget. En föreställning som det tagit mängder med människor i många olika professioner mycken tid att tillsammans arbeta fram, där var och en tagit ansvar för sin del, där lokalen är en del av upplevelsen, och ditt bidrag inte består i att vara med och sjunga, men väl i att vara med som mottagare, som publik, som med dina reaktioner och ditt förhållningssät bidrar till helhetsupplevelsen hos den som har platsen intill dig, och den som sitter fyra rader bort, och, faktiskt, den som står på scenen.

Jag förstår inte alls, hur jag än försöker, varför det ena står mot det andra? För mig tycks det i stället som två delar av ett helt, två delar som är förutsättningarna för varandra.

Denna positionen kanske är nödvändig för att försvara våra kära institutioner mot angrepp från olika häll – men det finns också en risk i att vår (min) programmatiska lojalitet hindrar mig från att se de motsättningar som urholkar verksamheterna.

Både skolan och teatrarna har ett stor kapital i allmänhetens ögon. – men det är inte oändligt.

Jag är intresserad av förhållandet mellan amatör- och professionell kultur. Ofta är det roligare att spela själv.

När min dotter var fem år tog vi med henne på balletföreställningen Nötknäpparsviten. Hon var måttligt imponerad och sa i pausen:
– Lova att vi aldrig mer går på ballet – om inte jag är med och dansar…

Och hur skulle samhället se ut om vi tänkte bort kulturen?

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om ohälsotalet brakade iväg uppåt på kuppen. Skulle du?

Mitt ursprungliga inlägg handlade om den politiska nivån. Vilja värderingar ligger bakom statlig och kommunal kulturpolitik?

Evita är intressant eftersom den är så välgjord – men vad ska vi ha föreställningen till?

Samtidigt inser jag att ett nyttokrav banaliserar den estetiska upplevelsen. Med några dagars distans måste jag nog erkänna att det var en bra föreställning.

Samtidigt som vi har ett gemensamt intresse av att söka samförstånd. Ett vanligt knep är att demonisera olika åsikter. Den som inte vill subventionera är mot kultur.