Säg mig, vad skulle hända, tror du, om man bara släppte taget om de här idealen? Utan preludier eller räddhågade ceremonier, bara struntade i dem och sa till varandra att ‘hej, du, jag vet att du är människa, det är jag också, och det är helt ok’, typ?

Kan inte det i någon mån förklara hur studenterna kan få intrycket av att man behöver beskära sig själv för att klara yrket?

När är en student inte bara en student? Vi vet att man som lärare ständigt är lärare i sina adepters ögon, hur är det med studenterna? Är de alltid studenter i lärarens ögon, även om man möter dem på väg hem från krogen, mer än salongsberusade entusasiskt hånglande med någon man inte alls väntade sig att se studenten ens småprata socialt med?

(Jag tål inte tequila – vem gör det …)

I vissa skeden av livet kanske det är viktigt – just nu känns de konstigt att föreläsa om närhetens betydelse och autentiska relationer – samtidigt som man döljer sig bakom en professionell mask.

Men det skulle vara möjligt att göra de unga (och lite äldre) studenterna medvetna om problemet. Att det någonstans, i någon kurs, kunde gå upp ett ljus så folk ser att lärare och förskollärare inte är robotar, maskiner som hanterar bakterieprover i ett labb, utan att det är mänskliga yrken där man med sig själv möter andra människor (om än yngre sådana). Och att man då kan se att det egna jaget kan ligga ivägen för ett möte med den andre. Eller något sånt.

Good enough.

Perfektion är det farligaste som finns. Bakom perfektionen gömmer sig de riktigt farliga monstren.

I längden är tequila ganska ansträngande.

Sedan kan jag förstå Mikael Ekström. När man verkligen ”lever” med barnen eller eleverna, är det lätt att bli socialt trött. Jag känner mig inte alls social när jag kommer hem från jobbet, eftersom jag lever så starkt i de relationer jag har på jobbet.