Kan ju ha att göra med att du försvarade användningen av hen i dina repliker. Arrogansen klär dig i alla fall bättre pudeln, även en halv. Piece pease.

(Ber om ursäkt Mats, för detta inlägg, men emot somliga saker måste man i alla fall få avge ett svar.)

Låt mig då vara tydlig på en punkt. Jag är egentligen inte alls intresserad att de olika typer diskutera av härskartekniker du använt dig av i dina inlägg, men då det verkar vara det otrevliga sätt du valt att bemöta mig som inte delar dina åsikter, blir det nästintill omöjligt att inte kommentera dem på något sätt – och lägga mig på samma låga nivå.

Det är uppenbart att du anser att den enda rimliga orsaken till att folk väljer att inte använda hen är för att de är ”känsliga”, och att du inte tycker att några andra ståndpunkter därför är värda att kommentera. Jag beklagar det. Det hade varit intressant att någon gång få diskutera med en hen-förespråkare som åtmintone hade föreställningsförmågan att förstå att i tilltal är respekt för person viktigt. Det är konvention att be om ursäkt om du tilltalar någon med fel namn till exempel.

Å andra sidan – de som förstår det argumentet kanske samtliga insett att hen inte är någon bra idé. Jag vet faktiskt inte.

Politikerna kallade varandra för idioter – eller

Politikerns stod och lät sig kallas för idioter /av en röjig debattpublik?/

Franska är över huvud taget klart mer abstrakt än t ex svenska när det bygger upp meningar och bildspråk, det kokar liksom diskret bort en del av den hudnära, stoffliga konkretion som bilder och uttryck ofta har på svenska eller engelska. Bara som en utvikning.

(Grammatik är det nya svarta)

Jag delar helt din olust in för det ideologiserade debattklimatet.

Jfr t.ex.

http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/17/dagens-nyheter-underbl-ser-hatet-mot-feminister

Vi kanske ser fram emot en folkomröstning i frågan?

Dessutom är ”on” (motsvarar svenska ‘man*: man brukar ju säga att…) grammatiskt på samma hylla som ”il” (han) men det kan utan problem användas som täckord för vilken person som helst i meningen. Vilket ibland leder till spännande dubbeltydigheter – jag minns öppningskapitlet till en deckare som vi hade på franskan i första ring och skulle översätta, den handlade om en ung kvinna som tar jobb som hembiträde eller kokerska på en enslig herrgård ute i Normandie. Hon förhandlar med sin matmor om hur de ska ordna den fölrsta veckan medan hon kommer in i jobbet, och så står det efter att henes jungrrukammare (la chambre) har nämnst: ”C’est vite entendu entre eux que pour cette nuit seulement, on va la prendre.” (De blir snabbt överens om att hon tar det /rummet/ men bara för den här första natten). En kille fick i uppgift att översätta just den meningen och kom fram till:

”Hon (tjänarinnan) är väl införstådd med att det är i natt som man ska komma och ta henne!” Och det är en fullt möjlig, närmast ordagrann läsning -on och la (=kvinnan/rummet) blir båda dubbeltydiga. Fast jag skulle tänka mig att det var den äldre kvinnan som någon ”kom och tog” under natten….

Jag skulle tänka mig atdet är likadant på t ex spanska och portugisiska, och där hoppar man normalt över personliga pronomina i subjektsposition och låter enbart verbens ändelser tala om vem det är som utför en handling eller befinner sig i ett visst tillstånd.

Håller f ö med Anders B W i sak här – att ge transpersoner i vid mening en bekväm möjlighet att tala om sig själva eller refereras till utan att man implicit spikar ett biologiskt kön eller tvingar åhöraren att hålla konflikten biolgiskt/upplevt kön längst fram i bild, det är ett verklight behov. Men det tillgodoser man inte genom att insistera på att hen ska användas som standard så fort det inte är solklart att det (enbart) handlar om män eller kvinnor som själva vill ses på just det sättet, som män respektive kvinnor. Idag har den här frågan blivit ideologiserad, den är mer av ett lösenord där man anligt somliga starka röster ¨”måste” tycka rätt än en fråga som diskuteras på ett prestigelöst sätt.

Det är ledsamt att du anser det ”lite väl känsligt”, med tanke på i vilken kontext ordet ”hen” uppstod – ur den queer-feministiska önskan att slippa bli betraktad som antingen han eller hon. Även om jag inte delar deras åsikter, skulle jag inte ha några större problem att ändra mitt språk så att jag på ett respektfullt sätt kan tilltala den person som vill bli tilltalad hen. Men den respekten förväntar jag mig då vara ömsesidig. Istället möts jag av argument som lättkränkt, känslig och reaktionär.

Jag tycker hen är ett progressivt ord, men när så många förespråkare av hen använder det regressivt, hur ska jag då kunna använda det för den funktion det faktiskt fyller?

Ville bara nämna det.