Snälla: Kan inte djupt kunniga psykologer skriva en bok om detta så att vi slipper hyckla om har människan fungerar.

En institution utan egen stolthet tappar i attraktion. Efter vår nyblivna landshövdings klavertramp undrar många var gränsen går:
http://www.sydsvenskan.se/malmo/larare-skrattar-ut-forslaget

129 av 320′har svarat. Det är tänkt som underlag för diskussion. Spelar bakgrunden någon roll?

Hennes pappa (min morfar) var smed.

Hon är en arbetardotter.(en ambitiös dito)

Jag läser inlagan som att skolan har konstruerats så att statusbehovet i nuläget i hög grad endast duger till kvinnor från arbetarklassen.
Om det är sant vet jag inte. Men bevisligen erbjuder inte skolan som arbetsplats tillräcklig manlig status varför många män som kanske vore bra att ha i skolan hellre väljer andra yrkesbanor vilket i sin tur leder till att många unga män får för sig att utbildning inte är så viktigt.

Ett destruktivt återkopplingssystem som kommer att begränsa landets välfärdsutveckling.

När det kommer till första examinationen och frågor kring akademiskt skrivande är det ganska enkelt att se vilka som har stöd hemmifrån när det gäller referensteknik.

Men det kan också handla om vad de har med sig från gymnasiet. Tyvärr finns det ett utvecklat samband mellan vilka skolor de har gått på och klasstillhörighet.

Jag har inget intresse av att placera in dem i fack – men tror att risken är stor att vi underskattar svårigheterna om vi behandlar dem som en homogen grupp.

Min viktigaste poäng är att vi ska undvika det individuella brist- och stödperspektivet. Ett förstavsteg är att formulera vilka utmaningar det är studenterna möter och hjälpa dem att hjälpa varandra.

Sen undrar jag hur vi kan veta vilken grupp våra studenter tillhör. Om inte, hur kan vi då ens skilja ut arbetardöttrarna från de andra. Och är det vårt uppdrag att göra det!

Har du Mats tillgång till studenternas personliga information?, så att du kan utgå från vad studenterna har med sig. Eller skall någon ta reda på det inför varje studentgrupp som kommer och förändra kursplanerna för varje grupp.

Om studenterna blir mer än naturligt förvirrade när de möter ny kunskap, är det väl vår sak att se till att de upphör med att vara det. Men jag tror inte att vi gör det genom placera in dem i olika kategorier.

Vi kommer ju inte undan bristn på socialt och kulturellt kapital. Om vi ska lyckas med utbildningsprojektet måste vi också skapa en undervisning som utgår från vad studenterna har med sig till högskolan.

Men de här utmaningarna kan vi möta utan att sänka krav eller vara nedlåtande.

Man blir ju bara så trött!

…känns det rätt hopplöst. Jag vet inte vad som är orsak och verkan och ibland tror jag att det gäller att förfasa sig mest.

Jan försöker i alla fall ge sin bekrivning en vetenskaplig underbyggnad (jag är nog glad för det lilla).

Men det är nedlåtande tonfallet är svårt att värja sig mot. Och oftast helt oförtjänt.