Emils pappa har gått vilse – nu är det Alfred som gäller.

Om vi nu talar om olika sätt att se på barn, modernt, postmodernt eller postpsykedelisk, så finns det någon inte någon uppfostran idag. Och det har nog aldrig funnits en uppfostran, utan flera. Det beror på samhällsklass och historiska omständigheter, skulle jag tro.

Vad menar vi med uppfostran idag?

Men varför Jojje? Det måste ha varit lite plågsamt för de stackars studenterna. Den var ju märklig redan när den kom.

Idag har jag plågat dem med tanken på den senmoderna barndomen utifrån den här sången:

http://www.lyricsaction.com/j/jojje+wadenius/mitt+lilla+barn-lyrics.htm

Ett sätt att se det är väl att läraren är en länk mellan forskaren och högstadieeleven. Hur gammaldags det än kan låta, så handlar det om att vara den förmedlande länken. Inte en expert på själva ämnet, men kunnig nog, utan en expert få att få folk (högstadieelver) att lära in saker, att få dem att fatta ett intresse för ämnet, att se vilka svårigheter som finns när det gäller inlärning, att ha en stor verktygslåda med metoder för olika ändamål.

Eller vad säger någon lärare?

Kärnan i yrkesutövningen? Hmmm… (Tänkte inte på det!)

Ingrid Carlgren verkar, i de få sammanhang jag läst henne, intellektuellt redig. Jag delar hennes analys om leget. Vi behöver inte en yttre medalj, utan ett större fokus på det som utgör kärnan i själva yrket. Även för oss förskollärare. Men då kanske universiteten och högskolorna ska börja fokusera på vad som är kärnan i yrkesutvövningen och hur man bäst utför den.

Carlgren är besviken på fackföreningar som har satt sig i statsmakternas knä och dessutom trott att det skulle ge status.

Vi behöver diskutera villkoren för professionen.