Ingrid Carlgren: en sann vän av lärarna och av professionen, som också väcker obekväma frågor: skolaochsamhalle.se/tavlan/ingrid-…—
Björn Kindenberg (@kindenberg) September 10, 2012
Jag är förkyld och sliten – men det här orkar jag läsa.
En förutsättning för att ett yrke ska uppnå status som profession är dess relation till en professionell kunskapsgrund som är unik för yrkesgruppen i fråga. Det är denna kunskapsgrund som utgör kärnan i yrkesutövarnas kompetens och det är den som är yrkets viktigaste kapital. Som Carola Aili skrev för ett antal år sedan (i Pedagogiska Magasinet) bidrar lärarna själva till att sänka sin status genom att efterfråga kunskaper från andra grupper för att lösa problemen i yrket istället för att utgå från den egna kunskapsbasen. Det tycks som om såväl lärarna själva som andra uppfattar att det är nödvändigt att lärarna lär sig saker från andra grupper för att kunna höja kvaliteten i yrket. När lärarkåren ställs inför nya utmaningar och uppgifter drar man inte igång finansieringskampanjer och TV-galor för att få fram pengar till forskning för att utveckla lösningar på problemen. Istället talar såväl lärare som icke-lärare som om att kunskapen finns någon annanstans (t.ex. i universitetsämnen, i psykologi eller psykiatri eller i hjärnforskning)
september 10, 2012 kl. 10:16 e m |
Och?
september 10, 2012 kl. 11:16 e m |
Läste du slutet av artikeln?
Carlgren är besviken på fackföreningar som har satt sig i statsmakternas knä och dessutom trott att det skulle ge status.
Vi behöver diskutera villkoren för professionen.
september 11, 2012 kl. 5:52 f m |
Kan en lärarutbildare också vara förkyld och sliten? Intressant.
Ingrid Carlgren verkar, i de få sammanhang jag läst henne, intellektuellt redig. Jag delar hennes analys om leget. Vi behöver inte en yttre medalj, utan ett större fokus på det som utgör kärnan i själva yrket. Även för oss förskollärare. Men då kanske universiteten och högskolorna ska börja fokusera på vad som är kärnan i yrkesutvövningen och hur man bäst utför den.
september 11, 2012 kl. 9:05 f m |
Efter tio år börjar min immunitet från förskoletiden vika. Det känns tungt.
Kärnan i yrkesutövningen? Hmmm… (Tänkte inte på det!)
september 11, 2012 kl. 3:46 e m |
Tydligast blir det kanske om man tänker på NO-läraren i högstadiet. Hen är inte fysiker, kemist, biolog eller tekniker, utom kanske i undantagsfall. Personen har gått en utbildning och lärt sig lite om innehållet i de olika ämnena, men har inte själv forskat eller arbetat inom ämnesområdet. Så vad är det läraren gör?
Ett sätt att se det är väl att läraren är en länk mellan forskaren och högstadieeleven. Hur gammaldags det än kan låta, så handlar det om att vara den förmedlande länken. Inte en expert på själva ämnet, men kunnig nog, utan en expert få att få folk (högstadieelver) att lära in saker, att få dem att fatta ett intresse för ämnet, att se vilka svårigheter som finns när det gäller inlärning, att ha en stor verktygslåda med metoder för olika ändamål.
Eller vad säger någon lärare?
september 11, 2012 kl. 4:55 e m |
Jag försöker intala mina studenter att de teorier vi presenterar går att se som verktyg – något de behöver för att analysera olika syner på barn och vilka konsekvenser dessa får.
Idag har jag plågat dem med tanken på den senmoderna barndomen utifrån den här sången:
http://www.lyricsaction.com/j/jojje+wadenius/mitt+lilla+barn-lyrics.htm
september 11, 2012 kl. 6:11 e m |
Synen på barn som verktyg? Varför inte. Det blir ett svar på didaktikens ”för vem”. Det är bra om du lyckas få fram att det kan finnas många sätt att se på barn och att de flesta kan ha ett visst värde beroende på vad man väljer att fokusera på. Att man alltså kan se på barn på ett annats sätt än de Inspirerade gör och ändå känna sig som en god människa.
Men varför Jojje? Det måste ha varit lite plågsamt för de stackars studenterna.
Den var ju märklig redan när den kom.
september 11, 2012 kl. 6:36 e m |
Det ska vara märkligt. Sångens blandning av ansvarslöshet och omsorg tycker jag ställer massor av spännande frågor
Vad menar vi med uppfostran idag?
september 11, 2012 kl. 10:30 e m
Lite som en zenbuddistisk koan? Hur låter det när man klappar med en hand?
Om vi nu talar om olika sätt att se på barn, modernt, postmodernt eller postpsykedelisk, så finns det någon inte någon . Och det har nog aldrig funnits en uppfostran, utan flera. Det beror på samhällsklass och historiska omständigheter, skulle jag tro.
september 12, 2012 kl. 5:17 f m
Jo – jag tycker sången fint beskriver en längtan efter en föräldraroll som förenar trygghet och lekfullhet, omsorg och äventyr.
Emils pappa har gått vilse – nu är det Alfred som gäller.