kanske är det en romantisk myt att två människor skulle kunna samarbeta utan dolda normer – men det är lockande att tänka livet som en serie förhandlingar och tillfälliga överenskommelser. Antagligen ansträngande men för mig som lätt blir uttråkad är det en underbar tanke att se friheten att bryta mot regler som möjlig. Samtidigt som hjärnan längtar efter nya strukturer (säger Piaget)

(normer är egentligen en synvilla och en efterhandskonstruktion)

I det här landet kan vad som helst hända…

Vilket just är det problem som ständigt är aktuellt.

Queera kan inte avkräva icke queera och vara queera.

Då har vi motsatsen till majoritetens diktatur. Dvs minoriteternas diktatur.

Själv ger jag fan i stora campingplatser med syftet att slippa avkräva majoriteten min underlydnad och anpassning.

Det är därför jag tycker tidningshyllan hos Pressbyrån är så där jättebra.

Bonk säger det bara. Skillnader på gruppnivå strålar i kapp med solen.

Det riskerar att bli gnälligt.

Det kan vara en ganska oskyldig aktivitet. Problemen uppstår när vi talar utifrån anspråk på normativitet om hur män och kvinnor bör vara. (eller tillåts vara?)

1) Att det finns män!
2) Att det finns garage!
3) Att det går att laga sådant som går sönder!
4) Att det går att konstruera nya saker när man behöver sådant!
5) Att det går att laga mat utan receptböcker!
6) Att det finns nyskapande instrumentalmusik!
7) Att mamma kan få en swimmingpool när hon tjatar!
8) Att pappor läser sagor med större inlevelse!
9) Att laga punkteringar och justera växlar på cykeln som annars bara blir stående!
10) Att livet går vidare fast gardinerna hänger snett!