Jag går en kvällspromenad och beundrar grannens nybyggda soptunnehus. Här på Österlen gäller det att skydda ägodelarna mot vind och snö.
Jag försöker intala mig att det inte är en tävling och tröstar mig med synen av böljande kornfält.
Molnen är konstiga ikväll.
juli 30, 2012 kl. 9:18 e m |
Det nedersta fotot var verkligen vackert.
Kan även luft och vattenmolekylerna bedriva en tävling.
Vackrast visuell formation vinner.
Frågan infinner sig: Gäller det även utan betygssättande mänskliga betraktare.
juli 30, 2012 kl. 10:10 e m |
Jag är nog fel person att besvara frågan. Älskar tävlingar, men är ideologisk motståndare till konkurrens…
juli 30, 2012 kl. 10:18 e m |
Ja. Där fick du verkligen till det. Att beskriva sin egen personlighet på en rad är imponerande.
Annars är ju hela din blogg ett visuellt bevis för:
Älskar tävlingar, men är ideologisk motståndare till konkurrens.
Men gåtan infinner sig. Hur går sånt egentligen till?
Både jag och frugan har samma inställning. Vi älskar tävlingar så länge alla kramar om varandra när man gått i mål.
Inom längdskidåkning är detta väldigt vanligt. Kontrahenterna är bästa kompisar. De enda som fattar vad man egentligen håller på med. Publiken har en annan agenda.
juli 30, 2012 kl. 10:32 e m |
Tack! Det värmde.
Jag tänker att lek och tävling är två tillstånd som ligger väldigt nära varandra och i bästa fall innebär någon form av förhöjd livskänsla. Det kan ha något med Flow att göra.
Man måste nog ha upplevt det för att förstå – och då är publiken hopplöst utanför.