#1 Tjurrusning i Pamplona
Ett återkommande ämne här på bloggen är maskulinitet och dess skiftande uttryck. Jag har ingen stor medkänsla med de här grabbarna som utsätter sig för obegripligt stora faror av anledningar som jag bara dunkelt kan ana.
För att demonstrera min moraliska överlägsenhet sneddar jag genom en hage. Några kalvar är obehagligt nyfikna och vi är ganska nöjda när vi krupit under staketet till den skyddande friheten.
juli 16, 2012 kl. 1:57 e m |
Medkänsla?
Låt oss prova en annan vinkel – kan du hysa tillräcklig nyfikenhet för hur de upplever situationen, vad de förväntar sig få ut av den och rushen de sannolikt känner efteråt för att försöka förstå vad det ger dem?
Jag tror inte riktigt den känslan man får av kalvars klumpiga nyfikenhet ger någon fingervisning i sammanhanget.
juli 16, 2012 kl. 3:53 e m |
Bra råd. Adrenalin är en kraftfull drog och ibland behöver vi alla dopp lilltån i den floden.
Jag spar medkänslan till dem som aldrig har varit i närheten av känslan.
juli 16, 2012 kl. 4:16 e m |
Klokt av dig. Endorfiner smakar sött, är nyttiga, stimulerande och hälsosamma och bra på många sätt, men den bittra adrenalinsmaken kan vara brutalt stimulerande och är minst lika vanebildande. Det skulle inte förvåna mig om den som utsatts för en alltför skyddad uppväxt riskerar bli obalanserat beroende om h*n väl en dag väl får prova på den. Då kan nog lite medkänsla komma till användning.