WHOP-isar?

Jag läser i vår lokaltidning Österlenmagasimet om en konsult som ska inrikta sig på att möta behoven hos WHOP-isarna. (Wealthy Healthy Old People, +55)

”We are not amused…”

20 svar to “WHOP-isar?”

  1. Morrica Says:

    Do be. Be amused, and start spending. WHOP-isar har pengarna i dagens samhälle, så var inte blyga, sätt igång och konsumera, skicka tillbaka pengarna in i systemet.

    • Mats Says:

      Tack för uppmuntran!

      Jag gör mitt bästa för att undfly kategoriseringar, men det är nog bara att acceptera den här rubriken och följa ditt goda råd.

      • Morrica Says:

        Heja på!

        • Morrica Says:

          (jag tar för givet att jag inte behöver understyka vikten av att konsumera på ett hållbart och långsiktigt sätt? http://curiousheathen.wordpress.com/2012/04/07/ett-designat-inlagg/ )

          • Mats Says:

            Nja, jo, kanske…

            Jag tittar ut över resterna från gårdagens gästabud och tänker att vi var många som delade på överflödet!

          • Morrica Says:

            Ok. Då gör jag det.

            Konsumera loss, spendera era pengar på ekologisk, fairtrade och delikat mat, Handla hållbara, vackra designkläder och designföremål. Främja konsten, köp konstverk som gör er glada eller stimulerar er tanke direkt från konstnären. Skänk de föremål ni tröttnat på vidare till loppmarknader inte för att tjäna på det själva men för att de kan komma de som har mindre utrymme att spendera till godo.

            Och res kollektivt.

          • Mats Says:

            Vi är nog bättre på att handla på loppisar än att ge bort grejer.

            Fast när det gäller idrottsföreningar prutar vi inte.

          • Morrica Says:

            Övning ger färdighet! Du kan t ex ge dig själv i läxa att plocka ihop en trevlig låda kvalitetsföremål ni uppriktigt talat varken använder eller ser längre och skänka till t ex Erikshjälpen? Där handlar unga och familjer i små ekonomiska omständigheter.

          • Mats Says:

            Det är ett spännande ämne – vad är det som utlöser vår reflex att vilja göra gott? Och hur beroende är vi av att se någon form av resultat?

            För oss är det mycket meningsfullt att ha en fadderfamilj som skapar mening i givandet. Jag är inte säker på vad det handlar om. Kontroll? Tacksamhet?

          • Morrica Says:

            Jag tror vi ser väldigt olika på det här med second hand och loppmarknader. För min del handlar det om kretslopp, miljö och långsiktigt hållbara konsumtionsmönster än att ‘göra gott’, så jag har inget svar på din fråga.

          • Mats Says:

            Jag tänker att det är en viss skillnad mellan dem som lägger ner sin själ på att pruta när pengarna går till någon ideel organisation och vi andra som försöker skrapa ihop någon form av alibi för våra inköp.

            Kretslopp låter också bra. Tyvärr är jag en ganska förströdd samlare även om jag i princip är för engagemang.

            På sikt försöker jag göra mig oberoende av materiella tillgångar. På väldigt lång sikt är det närmast oundvikligt.

          • Morrica Says:

            Ibland upplever jag att vi pratar helt förbi varandra. Jag är kallsinnigt skeptisk till de där ”loppmarknaderna” som i princip går ut på att försöka kränga vad skräp som helst för att samla in pengar till något ”behjärtansvärt”.

            Jag vill i stället lägga fokuset på de möjligheter människor med tillgångar faktiskt har att bidra till ett långsiktigare konsumstionsmönster här i världen. Har man ekonomiska möjligheter att köpa t ex en dyr och hållbar Tools-kastrull bör man göra det. När man sedan, 20 år senare eller vad det nu kan vara, finner sig ha fler kastruller än man kan använda skänker man den till en Second Hand-butik där någon som inte har ekonomiska möjligheter att lägga ett par tusen på en kastrull kan köpa den begagnad snarare än att köpa en billig aluminiumvariant som behöver bytas ut efter ett par år.

            Alternativ 1: en dyr, hållbar kastrull tillverkas (med allt vad det innebär av miljöpåverkan) och används i flera olika hushåll.

            Alternativ 2: tjugo billiga slitochsläng-kastruller tillverkas (med allt vad det innebär av minst 20 ggr så mycket miljöpåverkan) och hamnar snart i soporna eftersom de inte går att använda längre.

            För mig är det betydligt viktigare vad som händer med det man lämnar efter sig än det faktum att man kan ingenting ta med sig när man går.

        • Mats Says:

          Loppmarknaderna har många funktioner. Här på Österlen fungerar de som socialt kort i byarna. Under vintern åker engagerade föräldrar runt och samlar in det som ska bli sommarens höjdpunkt – att få stockholmarna att betala för skräp!

          Samtidigt händer det att livslängden på prylar förlängs, kärlek uppstår och dramatisk prutning försigår. Det är ganska oskyldiga distraktioner och försäljarna behöver egentligen bara ett argument:
          – Det går till idrottsföreningen.

          Men jag var länge en motvillig besökare, mer intresserad av att fotografera folklig än transaktionerna.

          Förlåt – jag missade inte din poäng – det är viktigare att fundera över sin egen livsstil än att försöka ”hjälpa” andra. Välgörenhet är en skum bransch.

          • Morrica Says:

            Be inte om ursäkt, jag är väl medveten om att jag kan vara synnerligen bombastiskt präktig ibland när jag går igång om det långsiktiga perspektivet.

            De där loppmarknaderna gör säkert ingen större skada, och ger, som du säger, en stunds distraktion. Det är inte det sämsta. Men är de verkligen ”välgörenhet”? Kanske?

          • Mats Says:

            Jag vet inte om ordet ”välgörenhet” går att rädda? Efter Strindbergs beskrivning i Röda rummet är det nog hopplöst belastat.

            Men jag gillar tanken på att människor vill hjälpa varandra.

          • Morrica Says:

            Jag är inte så insatt i hela välgörenshetskarusellen, utan grundar min bild mycket på Madicken. Å ena sidan julskinkan från fattigvården, och akta’re vad god den var, å andra sidan välgörenhetsbalen där sotaren var den enda som inte brydde sig om att borgmästarfrun sa till alla att akta sig för att dansa med husan.

          • Mats Says:

            Det finns väl också den välgrundade oron för att bli lurad som göder en amoralisk inställning.
            – Eftersom alla är skojare tänker jag inte dela med mig i den här ruttna världen…

          • Morrica Says:

            Är inte det lite fånigt?

          • Mats Says:

            Urfånigt – all interaktion med världen innebär risktagande.

          • Morrica Says:

            Då föreslår jag att vi lämnar den tankegången därhän och inte låtsas om den så behöver ingen göra bort sig och skämmas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 102 andra följare