Jag kämpar för att nå fram till påskstämningen.
Det blir bättre bilder i molnigt väder.
Jag försöker skaka av mig den rastlösa skoldebatten. Det känns ibland som om våra försök att styra utvecklingen är lite pompösa och ofta upplever jag något poserande i våra ansträngningar att förklara och förstå. En del av oss är mer otåliga och intar gärna en pådrivande position i förhållande till en tänkt framtid. Ofrivilligt dras vi in det moderna projektet och utvecklingsoptimismen är stor bland oss som lever i den digitala världen. Möjligheterna är oändliga och tillsammans är vi starka.
Baksidan är svårare att sätta ord på. Vad händer i ett kollegium när några springer före och försöker öppna upp skolkulturen mot en oförutsägbar värld? I gårdagens skolchatt diskuterades svårigheterna med att leva i opposition – att vara den jobbiga kollegan som kritiserar en verksamhet utifrån ett utopiskt perspektiv. Varför förstår inte alla vad som behöver göras? Suck, stön…
Jag går ut i trädgården och räfsar undan resterna av vintern. Den vår som jag trodde skulle virvla förbi har stannat upp och på dammen ligger ett tunt istäcke efter nattens frostknäpp. Två guldfiskar har överlevt och nu simmar de runt i sin lilla värld. På ett sätt är jag avundsjuk inför deras sätt att möta livet. De har inga planer på att förändra sådant de inte känner till. Frågan är om de ens förstår ordet ”utveckling”?
Vill ni se hur vår #skolchatt-aktivitet ser ut i antal tweet/mentions etc så kan ni kolla in vår Twingly Liveboard: liveboard.twingly.com/skolchatt—
Anna Kaya (@Anna_Kaya) April 05, 2012
Antagligen tror de (som min kollega) att ”twitter är bara för journalister och reklamfolk”.
Börja här:
iPad for teachers: RT @hakanfleischer: Using Twitter To Support Learning zite.to/HPZaj4—
Hans Renman (@tankom_hans) April 05, 2012