Jag läser om försöket att starta en strippklubb i Malmö. Reglerna inbjuder till tolkning av ett delikat dilemma:
Jan Wäring, polisinspektör på polisens servicesektion i Malmö, känner inte till 4play och har inte sett någon tillståndsansökan från klubben. Han berättar vad lagen säger om strippverksamhet:
– Pornografiska föreställningar får inte förekomma. I praktiken betyder det att man får dansa och showa så länge man inte visar könet. Dansarna måste ha en trosa eller en kalsong på sig även om den är minimal.
– Man får heller inte simulera samlag men är det så att de bara dansar så är det okej, säger han.
februari 27, 2012 kl. 6:37 e m |
Jag tror gränsen kan gå ungefär någonstans mellan fokus på publikens upplevelse och fokus på eventuell partners upplevelse?
februari 27, 2012 kl. 6:46 e m |
Om vi tänker oss att en dansare fokuserar på den egna upplevelsen? En sorts inåtvänd extas.
Jag försöker översätta till andra konstformer. Har du hört om ormtjusaren (Lindeman?) på Kiviks marknad som berättade så levande om ormar att publiken svimmade? Han hade inga ormar.
Poängen var att man bar ut besökarna och sedan fick de komma in igen mot ny avgift.
Går det att översätta en skicklig dansares sätt att gestalta tillvarons erotiska dimensioner? Eller blir allt bara snusk – i betraktarens ögon.
Direkt oskyldig dans tror jag inte på. Inte ens folkdansen kan svära sig fri från sexuella laddningar.
Tror jag – hoppas jag.
februari 27, 2012 kl. 7:09 e m |
Exotisk dans är en konstform i sig, och ska vi vara uppriktiga så kan även den mest kyska menuett bli oerhört laddad – för att inte tala om den oanständiga valsen!
Däremot tror jag, uppriktigt talat, att en dansare helt fokuserad på den egna upplevelsen snart blir rätt tråkig att titta på, och en tråkig show ger knappt några intäkter. Raka motsatsen till Lindemaneffekten, i princip. En skicklig exotisk dansare bör ha publikkontakt. Och balanssinne.
februari 27, 2012 kl. 7:28 e m |
Oj – en ny värld öppnar sig för mig!
Jag anade att tråden kunde bli intressant men var oförberedd på detta artisteri!
På allvar menar jag att en del konst faktiskt har den där inåtvända kvaliteten som gör att jag inte behöver funder så mycket över distansen avsändare mottagare.
Jag kanske romantiserar konstnärer som målar av ett uttrycksbehov – inte för att de vill förklara något för en publik. Musiker som egentligen njuter mest själv och där publiken egentligen smygtittar på en seans utan att vara direkt delaktig. (Keith Jarretts konserter tror jag kan tolkas så – vi njuter av att han försätter sig i trance)
Den skickliga danserskan (gymnasten i filmen) var extremt disciplinerad och kylig i sitt uttryck. Det finns en risk att hon skrämmer bort kunderna. Kanske kan hon få jobb på Cirque de soleil?
februari 27, 2012 kl. 9:15 e m |
Det är skillnad på konst och konst – här är konsten inte bara uttrycket, utan också förmågan att få publiken med på noterna. Det kyliga och disciplinerade hos den smidiga och starka dansaren lockar mer än det stöter bort hos många.
Kom ihåg att avsikten inte är att förföra på ett personligt plan, utan på ett mer symboliskt. Dansarna är inte sexarbetare, utan artister.
februari 27, 2012 kl. 9:28 e m |
Oj – jag behöver nog fundera över vad det innebär att bli förförd på ett symboliskt plan.
Tyckte mycket om boken ”Strip tease” (Mark Hiassen) men filmen var en svårslagen kalkon. Jag rodnade.
februari 27, 2012 kl. 6:59 e m |
Lätt att avgöra: Om det förekommer musik i samband med kroppsrörelser är det oftast dans….är det inte musik är det oftast något annat som slagsmål eller samlag.
Enklare är det inte.
februari 27, 2012 kl. 7:05 e m |
Hmmmm… Jag kan tänka mig både samlag och slagsmål till musik.
februari 27, 2012 kl. 7:26 e m |
Jovisst, vid mycket lyckade tillfällen.
februari 27, 2012 kl. 7:30 e m |
Jag utgår ifrån att du menar den första företeelsen?
februari 27, 2012 kl. 7:37 e m |
Ja, men även slagsmål har väl en viss rytmik.
februari 27, 2012 kl. 7:39 e m |
Så kan det vara – jag har inte slagits sedan mellanstadiet. Då var det sällan musik!
februari 27, 2012 kl. 7:40 e m |
Mitt inne i Melodifestivalen.
februari 27, 2012 kl. 7:52 e m |
Och jag tror inte att det var en komplimang?
februari 27, 2012 kl. 7:52 e m |
Hur ser du på dansscenen från Dirty dancing?
februari 27, 2012 kl. 8:07 e m |
Jag har väl sagt det förr. Jag ger inte speciellt mycket för sammanblandning av konsternas konst och sex.
Vill jag se på sex så finns det filmer för sånt.
februari 27, 2012 kl. 8:17 e m |
Låt oss pröva en biologistisk vinkel? Den som dansar bäst får para sig? Jag tror att det är ett mönster som går att känna igen i många kulturer.
Nog måste det vara en bra grund för ett evolutionärt urval?
Förutsatt att de här personerna även har några andra positiva egenskaper för släktets utveckling.
februari 27, 2012 kl. 8:30 e m |
Ja visst. Men för arketyper likt mig är det är en jäkla tur att det finns andra egenskaper som upplevs attraktiva.
Annars hade jag varit barnlös.
februari 27, 2012 kl. 8:37 e m |
Ibland har man tur!
Är dansandet en form av påfågling?
Eller finns det en djupare form av löfte om dolda njutningar?
Ouppps – jag frågar fel person!
februari 27, 2012 kl. 8:43 e m |
Visst är det påfågling – en av de mer övertydliga. Men det hindrar inte att det finns andra komponenter av biologisk tillfredsställelse såsom rörelse, gemenskap, precision, perfektion.
Jag gillar att titta på dans – men då skall den vara jäkligt högstående- dvs konstnärlig perfektion och befriad från övertydlig ”porrjuck”.
Singing In The Rain är en favorit
februari 27, 2012 kl. 9:09 e m |
Med all respekt är jag glad att du inte arbetar på åklagarmyndigheten i Malmö och väljer att driva din linje som juridik!
Lite snuskigare danser får vi nog lära oss att leva med….