Min lilla oskyldiga text om ordet hen väckte känslor och många hade uppenbara svårigheter att hålla en god samtalston. Av 171 inlägg har 70 tagits bort av redaktionen. Det var nog dags att sätta ner foten.
Jag räknar kommentarer här på bloggen och är stolt över att enbart ha tagit bort en (1) av 28 535 möjliga. Det är en komplimang till er som skriver här.
Radiodokumentären om sexfilmsregissören Torgny Wickman berör. Om frigjordhet och föräldraskap. Missa inte!
De vuxnas okänslighet är svår att förstå. Frigjordheten framstår som oförlåtligt egoistisk och barnen drabbas hårt och skoningslöst av den omogne mannen och hans beundrande hustru.
Jag vaknar sent med en tung känsla i kroppen. Läser diskussionstråden på Newsmill med en känsla av overklighet. Är jag ansvarig för det? Borde jag försvara mig mot attackerna?
Hur var det nu med Marlon Brando i Storstadshamn – det gick inte så bra va?
Det finns något sårbart över Brandos skådespeleri som gör honom ständigt aktuell. Det är en skör manlighet som löper genom hans filmer. Jag skulle gärna diskutera genus med honom.
Det är inte särskilt modigt att kritisera genusvetenskap på Newsmill. Därför försökte jag skriva en text som beskrev olika positioner utan att alltför uppenbart ta ställning för något av alternativen. En del av kommentarerna uppskattar inte mitt försök till resonerande tonfall, andra brusar upp och försöker beslå mig med motsägelser eller andra dödssynder som “biologism”.
Jag brukar försöka delta i debatten, men känner ingen stor lust idag. Det mesta är sig likt förutom att Gunilla Madegård har bytt skepnad och nu kallar sig Sahandra Kalix. När timmen blir sen glömmer hon bort sig och det blir pinsamt. Ett troll förblir ett troll.
Antagligen kommer jag inte att ha förstärkt min ställning bland beslutsfattare genom artikeln, men efter att ha blivit kallad “barnomsorgens John Wayne” av Torbjörn Messing har jag inte mycket trovärdighet att försvara.
Tysta tankar 