Jag har svårt att skaka av mig berättelsen om Vinnie. Dokumentären Den övervakade skolan beskriver i tredje delen hur han tappar greppet när föräldrarna skiljs och vi följer lärarnas försök att få honom att anpassa sig till skolans regler. De ser förvandlingen och vi känner maktlösheten.

Frågan om ansvar blir mycket konkret och det verkar som att skolan har svårt att fylla tomrummet efter fadern som nu följer sin nya flickväns barn till fotbollsmatcher. Det är ett sårat barn vi möter och lärarna vill, vill, vill inte relegera honom. Hur vädjar de till en vuxenhet som inte finns? Jag ser en rektor som inte har några svårigheter att leva sig in i Vinnies situation:
– Det kunde varit jag!

När vi diskuterar förebilders betydelse handlar det om något mycket djupare och svårare än imitation. Någon måste återskapa Vinnies förtroende för vuxenvärlden. Det finns hopp.