Nygamla övningsskolor…

Ingrid Carlgren ger ett historiskt perspektiv på förslaget om övningsskolor.

Jag citerar långt och rekommenderar texten i sin helhet:

Varför försvann övningsskolorna i Sverige? Det var knappast för att man ville ha ett dåligt fungerande system med verksamhetsförlagd utbildning. Avvecklingen av övningsskolorna i Sverige har gått i flera steg och det har funnits olika argument under vägs. Det kanske starkaste skälet under senare decennier var den sk praxis-chock som påvisats i forskning om lärarutbildning från hela världen . Så länge lärarstudenterna befinner sig i utbildningen och i specialskolor utvecklar de vissa teoretiska föreställningar och en yrkesrepertoar som de tvingas lägga åt sidan när de kommer ut i en verklighet som är något helt annat. Då gäller det att lära sig simma eller drunkna. Också om den processen finns en del forskning som visar att det vanligaste är att de nyblivna lärarna gör sig av med bagaget från lärarutbildningen för att överleva i sin nya verklighet. Lärarutbildningen var helt enkelt inte funktionell. Genom att studenterna skulle få erfarenhet av vanliga skolor med vanliga betingelser skulle de i utbildningen få möjlighet att knyta de teoretiska studierna till de erfarenheter de gjorde och därigenom kunna utveckla en mer användbar yrkesrepertoar.

20120131-172000.jpg

Nej, jag tror inte på övningsskolor!

Länk till Ekot

Jag är faktiskt ganska skeptisk mot förebilder över huvud taget. Tanken på att organisera platser till våra 300 förskollärarstudenter på certifierade övningsskolor skrämmer mig. Vilka kriterier ska vi använda för att certifiera dessa?

Jag ser bara byråkrati och formalism. Satsa pengarna på handledarutbildning!

20120131-071647.jpg

Robert Gustavsson i DI

“För att det är osmart”

Allt handlar inte om att vara smart Robert. Fast det kanske är fel råd till en man som tjänat 100 miljoner på aktieaffärer.

Jag känner mig som en idiot – trodde att Parlamentet och röda laget var på riktigt.

20120130-074257.jpg

Vinnie

Jag har svårt att skaka av mig berättelsen om Vinnie. Dokumentären Den övervakade skolan beskriver i tredje delen hur han tappar greppet när föräldrarna skiljs och vi följer lärarnas försök att få honom att anpassa sig till skolans regler. De ser förvandlingen och vi känner maktlösheten.

Frågan om ansvar blir mycket konkret och det verkar som att skolan har svårt att fylla tomrummet efter fadern som nu följer sin nya flickväns barn till fotbollsmatcher. Det är ett sårat barn vi möter och lärarna vill, vill, vill inte relegera honom. Hur vädjar de till en vuxenhet som inte finns? Jag ser en rektor som inte har några svårigheter att leva sig in i Vinnies situation:
– Det kunde varit jag!

När vi diskuterar förebilders betydelse handlar det om något mycket djupare och svårare än imitation. Någon måste återskapa Vinnies förtroende för vuxenvärlden. Det finns hopp.

20120129-224538.jpg

Tredje delen av Den övervakade skolan!

Serien är fortfarande lika oförutsägbart hjärtknipande. För oss som förknippar disciplin med exercis och sadism är det nyttigt att möta de här lärarna som närmar sig barnen med värme, närhet och värdighet.

Berättelsen om Vinnie i den tredje delen av serien kommer jag att bära med mig länge. Skolpolitik blir inte mer spännande. Rektorn kämpar för att slippa relegera eleven, utan att skolans regelssystem krakelerar. Mötet med socialtjänsten och omhändertagande innebär stora risker.

Nästa söndag 20.00. På twitter #educatingessex

20120129-215909.jpg