Idag läser jag: Hannah Lemoine

Länk

Sedan funderar jag några varv över vad som gick snett mellan mansrörelsen och feminismen. Kanske går det att laga?

20111215-074028.jpg

12 svar to “Idag läser jag: Hannah Lemoine”

  1. Anna Says:

    Finns inte svaret i din egen fråga? Först hade vi kvinnorörelsen, sedan blev det feminismen och några av oss drömde om att den skulle innefatta både kvinnors och mäns behov av förändring. När så inte blev fallet dök mansrörelsen upp och gav ”svar på tal”. En grov förenkling och kanske inte fullständigt kronologiskt korrekt – jag vet – men ändå.

    • Mats Says:

      Jag är skrämd av den hårda tonen på båda sidor. Kommentarsfältet på Newsmill vittnar om en förfärande hämndlystnad och jag vet inte riktigt om det går att backa.

      Några verkar hämta näring ur generaliseringarna. Adrenalin är en kraftfull drog.

      • Anna Says:

        En tröst är väl att det faktiskt är en ganska liten del av mänsklighetet som bryr sig om Newsmill. För de flesta av oss går livet mer ut på att streta på och göra det bästa möjliga. Jag glädjer mig ofta åt att runt om mig se exempel på att det inte behöver vara något krig utan att föreställningar om manligt och kvinnligt kan utmanas och diskuteras på ett konstruktivt sätt.
        Förhoppningsvis har jag som lärare fått nån tjej att våga använda ”killträt” och nån kille att våga säga ja till skolkören och som gymnastiktränare fått några grabbar att inse att även trikåer kan vara manligt och några tjejer att känna att man måste våga tro att man kan bli bäst för att bli bra. Personligen älskar jag att dräpa av dem som rynkar på näsan när man nämner Premier league eller Fotbolls-VM (dam och herr) med att det här hur jobbigt som helst att mannen inte vill titta lika mycket som jag.
        Men precis lika ledsen blir jag när jag sitter på glöggmys med tio vuxna och en tioårig pojke (som förstås väljer att spela på telefonen när vi sitter och gaggar) och samtalet avbryts med att den manliga värden säger: Men, har du en rosa telefon? Pojken svarar: Nä, det är mammas. Och värden svarar: Vilken tur, jag blev lite orolig där! Tyvärr var det övriga sällskapet inte av sådan kaliber att det ens kändes värt att lyfta Fanny Ambjörnsson – jag fick nöja mig med en lite syrlig – ”Som om det skulle spela nån roll…”.
        Det går fram och tillbaka men livet levs ju inte på debattforum utan IRL.

      • Krister.Nynabb@gmail.com Says:

        Det viktigaste är väl inte om något är skrämmande utan om det är sant. Att låta bli att ta del av något som är sant för att man tycker att det är skrämmande låter inte särskilt klokt.

        • Mats Says:

          Jag talar om tonläget. Innehållet kan vi diskutera en annan gång.

          Hämndlystnad är aldrig effektivt. Den som blir arg i en tevedebatt har ovillkorligen förlorat.

      • Mats Says:

        Jo det är i vardagen som de små, men viktiga slagen utkämpas.

        Jag är kluven till idén om att vara förebild – samtidigt inser jag att det är nog nödvändigt för den som uttalar sig i de här svåra frågorna att ha korsat de här osynliga gränserna. När det gäller genusfrågor brukar jag hänvisa till mitt monstruösa erfarenhetskapital (25 år i förskolan) men samtidigt inser jag att den här formen av auktoritet är ytterst skör.

        Men jag har nog svårt för att ta dem på allvar som levt hela sitt liv innanför ramarna. Det blir så konstigt när de tillskriver andra uppfattningar om hur män och kvinnor tänker. Jag har en inte så hemlig lista över sådant som jag inte kräver av en kvinna:
        1) Stora bröst
        2) Långt hår
        3) Höga klackar
        4) Långa naglar

        Särskilt generad blir jag när det kommer kvinnor som tror att det är attraktivt att försöka verka korkad.

        Det är verkligen korkat!

    • Johan Says:

      Håller nog med där, felet kommer av uppdelningen i en mans- och en kvinnorörelse. Feminismen kan inte släppa det ensidiga kvinnoperspektivet och mansrörelsen har tröttnat på att utgöra slagpåse och syndabock. Samtidigt har vi en situation där media är ointresserade av situationens verkliga tillstånd och sitt ansvar för objektivitet.
      Båda sidors argument och världsuppfattningar måste ifrågasättas på rationella grunder. Mycket av det hätska i debatten kommer från de anklagelser och överdrifter som ständigt slungas ut åt olika håll. Om de som sysslar med sådant också ställs till svars för dem så blir debatten genast mycket lugnare. Nu hinner de tyvärr gå runt flera varv innan de ifrågasätts.

      • Mats Says:

        Tack för uppmuntran Johan.
        Jag har nog tänkt att det ska vara möjligt för både mans- och kvinnorörelse att existera parallellt men det ser ut som om många hellre väljer striden än samförstånd. Adrenalin är en kraftfull drog.

        • Johan Says:

          Brist på återkoppling i form av ansvar brukar ha den effekten, det är egentligen till naturen ingen skillnad på anonymt näthat där det inte går att veta vem som ska kritiseras och publikt mediahat där alla vet vem som är ansvarig, men ingen vill kritisera av politiska/ideologiska/bekvämlighetsskäl.

          Mans- och kvinnorörelserna är i min mening en, för tillfället, nödvändig fas som vi måste ta oss förbi, men de kommer alltid att leda till konflikter om de inte integreras i varandra. Enda sättet att åstadkomma integrering är via dialog och då måste den kunna ske på hyfsat lika villkor, annars är man fast i de separata rörelserna och konflikterna mellan dem.

        • Mats Says:

          Jag tycker Pelle Billing har lyckats utmana en del av sina mest aggressiva uppbackare genom att bjuda in feministiska gästbloggare

          http://www.pellebilling.se/2011/12/angaende-indirekt-konservatism-i-konsfragor/

          Just nu ser jag programmet om Steve Jobs och studsar till inför scenen där Jobs försöker förklara att Gates inte är Satan för det troende appleanhängarna.

          Det känns ganska bra att hålla till i utkanten av debatten. Jag hatar verkligen att behöva ta ansvar för andras åsikter och är livrädd för att bli inplacerad i fack.

        • Johan Says:

          En del av hans mer aggressiva kritiker också ser det ut som.
          Jag missade tyvärr programmet om Jobs, men det pratades en del om det på jobbet.

          Så länge man har sina egna åsikter och orsaken till dem klara för sig så brukar det vara ett mindre problem att behöva ta ansvar för andras åsikter. Fack blir man placerad i oavsett om man är mitt i eller i utkanten av debatten, ser ingen skillnad där, möjligen att det är ett visst skydd att delta fullt ut. Möjligheten att påverka är nog ungefär omvänt proportionell mot hur nära debatten man är, men det finns ingen anledning att vara naiv angående riskerna med det.

  2. Mats Says:

    Hanna summerar:
    http://www.onewaycommunication.co/?p=1961#comment-3164

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 104 andra följare