Jag är bekymrad över att ha blivit inknuffad i ett biologistiskt hörn. När jag säger att pedagogens kön spelar roll för verksamhetens utformning – då väser genusvetarna att det viktigtaste inte är vad som finns mellan benen.
- Ingen pedagog blir väl bättre bara för att han har snopp?
Det är inte svårt att hålla med.
Samtidigt möter jag ofta pedagoger som har en ganska avslappnad syn på mångfald och olikheter inom personalgruppen.
- Jag och min kollega samarbetar bra. Vi representerar olika kön och generationer. Tillsammans kan vi skapa en bättre verksamhet. Våra erfarenheter kompletterar varandra.
Problemet är att i den sekund du tar ordet olikheter i din mun har du också konstruerat bilden av ”den andre”. Vad är det för egenskaper och förmågor vi kopplar till kön!
Kanske är det dags att stå upp för olikheternas avgörande betydelse för kvalitet.
- Speak now or forever hold your peace!
november 29, 2011 kl. 8:21 e m |
Det enda vi kan vara helt säkra på är väl att vi är olika, men att vi ändå alltid har beröringspunkter och likheter, det kan vara kön, att vi gillar hårdrock eller att vi är födda ett visst årtionde. Vissa olikheter är lättare än andra att dikotomisera, som tex kön och ålder, medan andra har så många etablerade variationer att det blir snudd på omöjligt att ställa dem emot varandra. De mest synliga olikheterna får företräde framför det mindre synliga samtidigt som de små kanske kan ha större betydelse i vissa sammanhang. Är det bättre med två hårdrockande musiklärare av olika kön än med två av samma kön men mef olika musikalisk inriktning? Osv, exemplen är oändliga, och frågan kanske viktigare än svaret.
november 29, 2011 kl. 8:50 e m |
Ouch – just musikliknelsen är väl svår att göra politik av. Om vi ska spela tillsammans kanske det är bra om vi någorlunda gemensamma referenser – å andra sidan är det en avgjord fördel om vi inte spelar samma instrument!
Om vi ska undervisa tillsammans styrs vi antagligen av ett komplementärt ideal?
november 29, 2011 kl. 8:42 e m |
Den här diskussionen har jag råkat in i så ofta så jag håller käft (det är därför vissa saker inte nämns i det här landet). Bristande logik och tilltrasslade utläggningar a la Anna har jag hört nog av.
november 29, 2011 kl. 8:51 e m |
Hmmmm… Lite trevligare får du gärna vara Bertil!
november 30, 2011 kl. 8:14 f m |
Snällhet före fakta…det är svensk debatt det!
november 30, 2011 kl. 6:15 e m
Jag ser inte den dikotomin.
november 30, 2011 kl. 8:06 f m |
Ja, det är ju intressant med personer som lyckas vara oförskämda till och med när de påstår sig “hålla käft”. Jag tycker fortfarande frågan är intressant Mats, men det är nog bäst för mitt morgonhumör att jag droppar den här diskussionen.
november 30, 2011 kl. 5:00 e m |
Jag tycker också det är en oerhört intressant fråga och är ledsen om du låter Bertil trycka ner dig. Vi tar nya tag en annan gång!
november 29, 2011 kl. 10:32 e m |
I grunden är det nog så att man ser olikhet som något besvärande, något som ska ursäktas, kompenseras eller neutraliseras – inte som ett värde. Där har vi ett stort problem för olikheterna, att de inte bara tillåts utan bejakas har stor betydelse både för vår lycka och framgång. Jag håller på och läser Steve Jobs biografin – den auktoriserade. Vilken pain in the ass den mannen var. Besynnerlig, manipulativ, gråtmild, maktfullkomlig men också briljant. I ett intolerant samhälle blir Stephen Hawking aborterad, Einstein satt på anstalt och Jobs utfryst och arbetslös.
november 29, 2011 kl. 11:05 e m |
Att skapa skolmiljöer som tänker så är nog den största utmaningen. Antagligen är den lika stor när det gäller lärare som elever.
Samtidigt tänker jag att det är en av rektorsskapets absolut roligaste och mestnkreativa sidor – att konstruera arbetslag med lagom stora spänningar. Det är inte säkert att folk ska få välja varandra. Kaka söker ofta maka.
november 29, 2011 kl. 11:47 e m |
Hur många chefer och rektorer tänker så? Minsta möjliga bråk och mothugg är ofta det populäraste.
november 30, 2011 kl. 12:16 f m |
Jag har träffat några mycket framgångsrika sådana.
Handlar det om intuition eller mod?
november 30, 2011 kl. 2:57 e m |
Inriktning, kanske? Är man inriktad på att driva en skola med sikte på att forma en viss sorts människor för ett visst syfte (löpande bandet i en SAAB-fabrik som alltid funnits och alltid kommer att finnas, t ex?) eller är man inriktad på att driva en skola med sikte på att utbilda och ge kunskaper människor behöver för att klara sig även i en verklighet där t ex SAAB-fabriker tillhör de osäkra korten?
november 30, 2011 kl. 5:03 e m |
Jo – det kan handla om inriktning eller filosofi. Jag lutar nog åt att det bottnar i en grundläggande tanke om att olikhgeter berikar och att en chefs möjlighet att styra uppifrån är begränsade. I bästa fall kan hon skapa en miljö där olika personer blir orädda och nyfikna!
november 30, 2011 kl. 5:52 e m |
Jag tror också att det beror på hurdan man är själv. Vi människor har en beklaglig tendens att se oss själva som normen och de som är annorlunda som folk som borde skärpa sig.
november 30, 2011 kl. 6:19 e m |
Går det att diskutera om det mönstret är särskilt framträdande hos lärare?
Det finns en möjlighet att lärarens utsatthet tillsammans med kravet på snabba beslut har påverkat oss att lita på oss själva på ett sätt som gör oss lite övermodiga? Vi måste liksom handla och har sällan tid att diskutera med kollegor – därför är det lätt att söka bekräftelse i gruppen.
– så gör vi här!
november 30, 2011 kl. 10:14 e m |
Mats, jag tror tvärtom att lärare är mer toleranta än många andra grupper – än till exempel skolbyråkrater och ledare. Vi gillar alltid våra elever. Våra ledare gillar inte alltid lärare.
november 30, 2011 kl. 10:54 e m |
Ett underbart programmatiskt påstående – vem blir först med T-shirten:
“lärare gillar alltid elever”
Jag skulle inte drömma om att säga emot dig. Själv dyrkar jag alla studenter.
december 1, 2011 kl. 7:33 f m |
Lärare är också människor. Ingen människa tycker om alla andra människor. Som jag ser det har jag haft tur, då jag hittills haft ynnesten att kunna tycka om alla mina elever, utan undantag. Jag hoppas att den dagen när det dyker upp en människa i mitt klassrum som jag faktiskt inte kan tycka om är jag tillräckligt professionell för att bemöta och bedöma även denne på ett hövligt och riktigt sätt, utan att mina personliga känslor går ut över personen i fråga.
december 1, 2011 kl. 8:03 f m |
Frågan är nog vad vi menar med ” tycka om”? Räcker det med att vara nyfiken på?
december 1, 2011 kl. 9:54 f m
För min personliga del räcker det långt med “att respektera”, relationen lärare-elev är trots allt en professionell relation. Den kan absolut vara personlig, men bör inte halka över i att bli privat.
december 1, 2011 kl. 10:07 f m
Just ordet “respektera” tror jag är sällsynt. Att behandla med vördnad låter bra – samtidigt finns det en biton av underdånighet som är svår att frigöra sig ifrån.
Frågan om personlig/privat har jag inte hört någon reda ut på ett trovärdigt sätt. Jag är nog mer intresserad av om det går att förena närhet och distans?
december 1, 2011 kl. 5:52 e m
Var kom vördnaden in i bilden? Från vem, gentemot vem eller vad?
december 1, 2011 kl. 8:44 e m
Jag tror att vördnad av många betraktas som en synonym till respekt – det är svårgripbart ord (på gränsen till oanvändbart!)
december 1, 2011 kl. 9:17 e m
Det är första gången jag hör den tolkningen.
december 1, 2011 kl. 9:51 e m
Wikipedia är nog på min sida:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Respekt
december 1, 2011 kl. 10:38 e m
Är det en tävling?
december 2, 2011 kl. 12:31 f m
Det står nog alltid en strid om ordens betydelse – låt oss kalla det en förhandling.
Men en tävling är det inte.
december 2, 2011 kl. 7:17 f m
Så tillbaka till utgångspunkten?
De flesta man möter i klassrummet tycker man om, men det finns inga garantier för att så sker varje gång i varje klassrum. Däremot kan man ha ett respektfullt förhållningssätt till alla.
november 30, 2011 kl. 11:04 e m |
anonym var jag, men det förstod du nog.
Det är nog så t-shirten borde se ut, men sanningen är snarare att bra lärare gillar alltid elever. Precis som bra skolledare gillar lärare.
november 30, 2011 kl. 11:31 e m |
Skolportens årsbok 2007 hette “man måste tycka om dem” och jag tror det var kollegan Jutta Balldins avhandling som gav titeln. Fast Laids text pekar åt samma håll.
http://annalytsy.se/html/maste.html
Risken är att andra perspektiv tar över – läraren som neutral tjänsteman?
november 30, 2011 kl. 11:34 e m |
Jag tror det är liten risk – det är för mycket livsgnista i den genomsnittlige eleven.
november 30, 2011 kl. 11:55 e m |
Barn uppfostrar sina föräldrar – elever uppfostrar sina lärare.
Child is father of man?
december 1, 2011 kl. 7:26 f m
Som i alla väl fungerande relationer bör det vara ett växelspel. Den lärare som helt abdikerar och dumpar ansvaret för såväl relationen som situationen på eleven, oavsett om det sker i namn av “skoldemokrati” eller handlar om mer destruktiva strukturer, är lika illa som den förälder som curlar sönder sitt barns skolgång.
december 1, 2011 kl. 8:02 f m
Väl beskrivet – det finns liksom inga kryphål när det gäller ansvarsfrågan. Assymetrisk maktfördelning brukar vara nyckelord för att förstå de här komplicerade frågorna.
december 1, 2011 kl. 5:09 e m
Vilken trevlig vändning den här tråden tog. Jag tror att en lärare alltid måste “gilla” sina elever, men det handlar om just i elev-lärarerelationen. Vissa (framför allt) yngre tonårstjejelever gör ofta lärar-elevrelationen till något privat – “den läraren gillar inte MIG” – jag brukade försöka få dem att förstå att det inte funkar så – att de helt enkelt inte är “viktiga” för lärare på det sättet. Lärarens sätt att vara mot eleven kan vara ett tecken just på att man gillar dem som elev – och anser att de behöver just den “behandling” man ger dem. Och det har inget med ett privat gillande eller ogillande att göra.
december 1, 2011 kl. 8:42 e m
Det är aldrig för sent att vända en tråd!
Frågan är kanske varför vi går till skolan? Om livet är en jakt efter bekräftelse är vi dömda att söka efter de här belöningarna – både som elev och lärare.
För en lärare är det naturligtvis ännu skamligare. Vi förväntas ha koll på våra narcissistiska sidor. Och har dessutom betalt.