Det drar mot halloween och jag funderar på en gravsten i plast à 84:-.

Förgängligheten väntar runt hörnet och skyltningen erbjuder ett tillfälle att filosofera över närheten mellan livet och döden.

Våra studenter arbetar med problembaserat lärande och förra veckan hade rubriken “Det nyfikna barnet”. Planen var att närma sig frågor kring sex och samlevnad, men att inte fastna problembeskrivningar och eländesskildringar.

Många grupper kom tillbaka med spännande skildringar om hur skolor lägger upp undervisningen kring det här laddade ämnet och vi hade bra diskussioner om skolans uppdrag i förhållande till andra aktörer. Idag verkar de flesta studenter vara väl medvetna om medias roll som skapare av förtryckande ideal – men samtidigt blir jag mycket fundersam över vilka uttryck den här medvetenheten tar sig. Jag är rädd att det finns en tendens att se sig som passiva objekt för något som “medierna har bestämt”.

I en liten kommun hade barnen drivit frågan om rätten att få duscha enskilt efter idrottslektionerna. Omklädningsrummet är en svår arena och utsattheten inför kamraternas värderande blickar upplevs som förnedrande och kränkande. Lösningen skulle då vara att varje barn får tillgång till ett eget duschrum.

Förutom de praktiska svårigheterna funderar jag om vi inte ger efter lite väl enkelt inför oron. Kanske är jag en gammal hippie som menar att nakenhet är naturligt och att det ingår i vuxenblivandet att jämföra sin kropp med andras. Vi bekämpar inte fördomar och sjuka ideal genom att gömma oss.

Mobiltelefoner och risken för att bilder sprids snabbt är en ytterligare komplikation som späder på rädslan inför nakenhet. Det som retar mig mest är kanske att en hel del etniska svenskar menar att förändringen är en kulturell anpassning till andra religioner.

Vi måste ta ansvar för våra handlingar utan att snegla på minoriteters åsikter. Läroplanen ställer vissa krav på integritet hos läraren och allt är inte förhandlingsbart.

Men jag ser svårigheterna.