För några dagar försökte jag stjäla lite uppmärksamhet från Pridefestivalen genom att komma ut som färgblind. Jag blev brutalt nedtagen av Janis (Metabolism) som avslöjade att det vara gamla nyheter och utmanade att komma med något nytt.

Därför har jag bestämt mig för att röja min stora hemlighet – jag saknar sinne för proportioner. Denna defekt yttrar sig i att jag kan bli oresonligt glad över bagateller och rycka på axlarna åt katastrofer.

För oss proportionsblinda är varje dag ett äventyr – ska vi lyckas prestera en socialt acceptabel reaktion på tillvarons mångfald?

Är det elefantgräset som har vuxit - eller har min fru krympt?