På grund av familjens nya körkort åker jag numera buss. Sval och punktlig anländer 579:an och jag njuter av färden. Min karriär som kollektivresenär börjar bra.
I Tomelilla passar jag på att besöka Österlens modecentrum Eckerlunds. Jag är ingen expert, men om 50-talet blir modernt igen sitter ägaren på en guldgruva.
Och just nu börjar besvärligheterna:
– Ett meddelande till våra resenärer…
Svenskans serie om manlighet har varit ojämn. Det är ett svårt ämne och jag anar att redaktionen har velat utmana en konservativ läsekretsen i väl utspädda doser.
Dagens text om kvinnan som blev man (men födde tre barn) tror jag kan vara provocerande för många. Efter dåden i Oslo och tre dagar med homofober på RingP1 inser jag att tolerans inte är något självklart. Ibland är vi inte lika öppna som vi föreställer oss.
Jag är glad att min reaktion är entydig. Sterilisering vid könsbyte hör inte hemma i ett civiliserat samhälle.
Anne Holt beskriver problemet exakt:
“Vi andra är nämligen inte som han. Han är helt annorlunda än vi. Vi får ändå inte glömma detta: -Anders Breivik är faktiskt en av oss.
Människor föds med varierande förmåga till empati, säger fackfolk i dessa dagar, och den här förmågan kan försvagas eller förstärkas av uppväxten. Jag kommer ändå aldrig att godta tesen att det finns människor som är födda onda. Inte heller Anders Breivik. John Donnes ord gäller för honom som för alla andra: No man is an island. Anders Breivik är summan av det liv han har levt bland oss, de erfarenheter han har gjort med oss och de tankar han har tänkt inom ett system: det norska. Det är i vår kultur denne man har utvecklats från en blyg och hövlig ung pojke till ett iskallt monster som använder nio år av sitt liv till att planlägga och genomföra ett civilisationsangrepp.”
Här är utmaningen. Här måste vi börja ställa de svåra frågorna.
Finns den här debatten i Sverige?
…tänker jag inte läsa. Det räcker med fragment av dödslistor och rekommenderade mål för sabotage.
Breivik pekar ut Barsebäcksverket som ett lämpligt objekt och det blir lite sorgligt att han lägger så stor vikt vid att sprida ett så slarvigt dokument. De två reaktorerna stängdes 1999 och 2005. Min far var delaktig i planeringen av byggnaderna och jag hittar en nyckelring med glättigt bildspråk. Han gav mig gärna små pikar för mitt kärnkraftsmotstånd och på den striden utkämpades politiska strider med ballonger och klistermärken.
De glada atomerna kolliderar och producerar energi.
Jag tror att mina känslorna är blandade. Saknaden efter min far som var så stolt över det fantastiska kraftverket, lättnaden över att det avvecklats under ordnade former och ilskan över att en norsk terrorist vågar hota oss.
Tysta tankar 