På radio lyssnar jag till ett program om Harriet Löwenhjelm. Den här dikten oroar mig.

JAKT PÅ FÅGEL

Tallyho, Tallyho, jag har skjutit en dront,
en dront har jag skjutit med luntlåsgevär,
då solen rann ned mot en blek horisont
och havet låg blankt mellan öar och skär.
Då bolmade rök i en luft, som stod ljum,
och rymden var som ett ekande rum,
där skottet skallade fjärran och när.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Mina bröder, stån upp av er makliga ro.
I kunden väl aldrig er tänkt något sån´t,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.
Han var en stor, han var brun, och han skrek som ett barn
och vingarna klapprade som på en kvarn,
då han föll till det rum, där som fiskarna bo.

Jag har skjutit en dront, jag har skjutit en dront.
Och nu går jag till byn, där som bröderna bo.
Nu vänder jag åter, men tom är min kont
och jag ropar ej mer: tallyho, tallyho.
Och jag talar väl ej om det undret, som skett.
Jag känner er väl, I ha´n förr mig belett,
I krasse, förkrumpne och sene att tro.

Den unga konstnärinnan skrev dikten under sin tid på konstakademin och lär beskriva en förvåning över att hon vågade göra något storartat och överraskande. Symboler är riskabla och idag är det svårt att inte läsa dikten som en kommentar till den norska tragedin. Jag är rädd att gärningsmannen på något plan är en romantisk drömmare – mycket mer lik oss än vi vill tro. Kanske är han idag lika förvånad som diktjaget över sin handling?