Det är aldrig för sent för en rasistisk eftermiddagsfilm?

Michael Tapper skriver spännande om en undanskymd del av den svenska filmhistorien.
Länk till sydsvenskan

Inte en enda kritiker invände mot dessa filmer som rasism. Tvärtom kan man i exemplet “I mörkaste Småland” se ett beklämmande exempel på konsensus tvärs igenom dagspressens politiska beteckningar.

Signaturen Lill (Ellen Liljedahl) i Svenska Dagbladet hyllar den som “varm och äkta folklivsskildring” där man “trots inslaget av tattarpack” aldrig blir “direkt rå”. Movie (Robert Stångberg) instämmer i Stockholms-Tidningen och kallar filmen en “äkta miljöskildring” där “uppgörelsen med tattarna hade en pricksäker komedieffekt”. Dagens Nyheters Jerome (Göran Traung) upphöjer den till “bilddikt av förnämlig kvalitet”, där fördrivningen av “tattarbyket” från bygden är “fyndigt tillrättalagt för ett bra filmslut”.

Denna obekymrade normalisering av rasism är dessvärre åter aktuell, fast med biologin utbytt mot “kultur”. Just därför är det viktigt att lyfta fram rasismens svenska historia, gärna åskådliggjort på film och gärna inramat av en diskussion med filmvetare, historiker och företrädare för den utpekade etniska gruppen. På så sätt kan vi synliggöra denna perversa idétradition i all sin försåtlighet

Tisdag 13.00 sänds I mörkaste Småland. Kanske är det ett bra material för att diskutera rasismens folkliga rötter?

 


Alla har åsikter om Rosengård

Nu börjar de som arbetar där tröttna på politikernas utspel:

Slutklämmen är svår att värja sig mot:

“MALMÖ. Det säger språklärare Camilla Weiger på Värner Rydénskolan. Hon och flera av hennes kollegor reagerade starkt på uttalandet från Rosengårds stadsdelsfullmäktiges ordförande i Sydsvenskan i slutet av juni.

Konstantinides sa att lärarna förklarade bort elevernas svaga resultat med oroligheter i området och den socioekonomiska situation som råder i många familjer.

– Det handlar inte om bortförklaringar utan rena fakta. Skolverket slår fast att social bakgrund får all större betydelse för elevers kunskapsutveckling. Och att hävda att kravaller och bråk inte skulle påverka våra elever negativt är mycket naivt, säger hon.

Bediz Pekgöz är också lärare på Värner Rydénskolan och fackligt skyddsombud för Lärarnas riksförbund. Han menar att Konstantinides uttalande är ett bevis på hur långt från verkligheten han befinner sig.

– Han kan omöjligt veta under vilka förutsättningar skolpersonalen arbetar under. Han har uppenbarligen inte heller läst revisionsfirman Ernst & Youngs rapport från i fjor som riktade kritik mot förvaltningens alltför många chefer.

– Istället för att satsa på fler lärare och specialpedagoger, som Skolinspektionens rapport tydligt visar att många av våra elever är i behov av, väljer politikerna att omorganisera och anställa ännu fler nya chefer. Problemen finns ju kvar, hur ska dessa åtgärder förbättra elevernas måluppfyllelser, säger Bediz Pekgöz.

Såväl han som Camilla Weiger ställer sig även frågande till hur den nya profileringen av stadsdelens skolor ska förbättra elevernas möjlighet till högre betyg när politikerna, enligt dem, inte satsat tillräckligt med pengar på profileringen.

– Konstantinides säger att skolors väg till framgång inte handlar om pengar. Det är sant, till viss del. Men att genomföra en profilering utan pengar är tämligen meningslöst. Vi ska kalla oss IT-skola. Skolan har sammanlagt fjorton gamla datorer, placerade i ett rum där man inte får plats med en hel klass. Hur ska vi konkurrera med andra skolor utifrån dessa förutsättningar, säger Camilla Weiger.

Bediz Pekgöz konstaterar att det är uttalanden som Konstantinides som gör att lärare känner att det kvittar hur mycket de anstränger sig.

– Varför ska vi fortsätta kämpa?”