Botgörarmännen i Svd

Jag följer Svd:s serie om manlighet och vet inte vad jag ska tycka. I dagens tidning möter vi en allvarlig ung man som försöker manövrera mellan olika ideal (Länk):

Vi befinner oss i en hyresrätt i Hägersten. I lägenheten bor Manne Forssberg, född 1983, tillsammans med sin fru och deras dotter.

21 år gammal skapade han debatt när skrev boken ”Kukbruk: en bok om kärlek, känslor och kön för unga killar och andra undrande”. Hans engagemang föddes emellertid redan 1998. På den tiden ville han omforma mansrollen.

– Jag var för separatistisk i mitt synsätt och tänkte att män behövde manliga förebilder. Nu vill jag hellre att mansrollen förgörs.

Längre fram beskriver han arbetsfördelning och maktförhållande i familjen och jag anar att Manne ställer stora krav på sig själv.

Visserligen sköter han de flesta hushållssysslorna och lagar all mat medan hustrun tar hand om ekonomin. Visserligen delar de lika på ansvaret för dottern. Men ändå. Tittar man närmare visar det sig att hon köper barnkläderna, hon är projektledaren och organisatören, hon sköter relationerna med gemensamma vänner och fungerar som familjens ansikte utåt.

För mig framstår det som om kvinnan intar en tydlig ledarroll. Ändå är han inte nöjd:

– Det visade sig att vi kanske inte var jämställda i samma utsträckning som jag trodde.

Det är nog pressande att försöka leva upp till bilden av att vara “den nye mannen” och jag tror att en del av  ansträngningarna är lika påfrestande för honom själv som för omgivningen. Kanske är jag överkänslig mot den här formen av godhet och reagerar med misstänksamhet mot män som ser sig själv som föredöme.

Vi ser att dagens mansroller (obs plural!) förändras – en del av oss är otåliga och andra oroliga över att vi inte vet vad som kommer efter. Men vad menar Manne med att förgöra mansrollen?  Gäller det alla roller? Kan vi tänka oss ett socialt liv där vi inte styrs av några konventioner och förväntningar? Finns det inte en risk för att vi romantiserar jaget och hamnar i någon form av essentialism?

Manne är kritisk mot separatism (det är jag också) men innebär det att han tycker det är OK att 95 % av pedagogerna i förskola och de tidiga skolåren är kvinnor? Om vi antar ett utopiskt perspektiv spelar ju inte lärarens kön någon roll. I praktiken är separatismen redan genomförd fast som kvinnligt modell.

Det finns andra dimensioner i sociala relationerna än förebildlighet. Kanske borde Manne fundera över skaffa en liten gnutta svalande likgiltighet i förhållande till sin mansroll? Den kommer antagligen att  förändras utan att han gör själva omgörningen till ett projekt som riskerar att framstå som olidligt pompöst.

Jag skulle kunna ta mig själv som exempel.

Idag finns jag i olika färger och former

Idag finns jag i olika färger och former

Ett riktigt bra utflyktsmål

Wanås är fantastiskt och jag älskar att återkomma till skulpturparken efter några år. En del objekts har åldrats i skönhet. Andra har raserats av fallande träd. Ibland tror jag att jag själv förändrats och ser verken på ett nytt sätt.

Jag gillar raden av fruktträd och Yoko Onos uppmaning att skriva ner våra önskningar på lappar som vi hänger upp i grenarna. Vi blir först generade och försöker distansera oss från situationen. Sedan grips vi av allvaret och skriver verkligen ner en önskning från hjärtat. Någon vill ha fred på jorden – andra nöjer sig med en åkgräsklippare.

Jag kliver upp på en av stegarna som ingår i Yoko Onos andra installation. Plötsligt ser världen annorlunda ut. Jag är en aning närmare himlen.

I bokskogen har en en konstnär klämt fast bollar i trädkronorna. Jag ger mig – det är roligt och lekfullt.

Jag åker hem uppfylld av inspiration och idéer. Här ska installeras!